#2 -
-
KaosJenny:
håller med, hjälp till självhjälp är vettigt... och att vi ger f-n i att utnyttja och skövla bara för att vi kan... Inte köper billiga grejjer som är producerade av barn/ låglönearbetare osv... Tänker innan vi handlar istället för att ta med ena armen och ge med den andra...
#3 -
-
Ullrika:
Det är en komplex fråga. Det har ju diskuterats länge att skriva av många fattiga länders skulder, det skulle i många fall vara bättre än att ge mer bidrag.
Att sluta handla från företag som tillverkar i låglöneländer är å ena sidan en bra tanke, å andra sidan en helt tokig: hur ska människorna som faktiskt jobbar i de där fabrikerna få pengar om de inte ens får göra sitt jobb? De får för lite betalts, det är DÄR problemet ligger! Handla gärna av H&M o Co, men se till att ställa krav på att deras fabriker är Fair Trade-anslutna.
#4 -
-
Franck:
Jag håller absolut med om att det knappast är hjälp till självhjälp om biståndstagare blir så skuldsatta att de får betala ocker tillbaka. Rena sms-lånstilen och det är inte bistånd enligt mig. Det är låneverksamhet och det är nåt annat. Det finns hyfsat utbyggda mikrolånsstrukturer i många länder och regioner i världen, där enskilda kan låna smålån till miniräntor och sakta bygga upp sina verksamheter så. Kiva är ett ställe för dom som vill lägga lite pengar på sånt. Kan kanske inte ersätta bistånd (för att bygga upp länder efter krig t ex). Men ockerräntor funkar inte i en värld där samarbete gäller. Jag tror det är OK att vi känner oss goda, men man kanske inte ska känna sig god för att ett TV-program vill det. Man kan göra nåt eget och känna att man gjort nåt. Bättre en gång om året än inte alls.
#5 -
-
Lisa:
En del av biståndet går via organisationer, i syfte att de ska kunna sätta press på stater och myndigheter att ta ansvar och att verkligen efterleva de konventioner om mänskliga rättigheter som de har faktiskt har lovat. En del går också till kampanjer, som leder till att vi i Sverige nu faktiskt vet om att 10 ggr mer pengar går tillbaka till de rika länderna. Det är ju dock dåliga lagar och företag med fritt spelrum som är största orsaken til detta - inte biståndet i sig. Här, där jag själv jobbar, drivs kampanjer som den här:
www.finnskatten.nu
#6 -
-
Hillevi:
Ja men hur löser man det? Ska inte fattigare länder få låna? Hur skriver man av skulder utan att riskera att det sätts i system.. Ska biståndet vara 10 ggr större - i så fall riktat till vad? Ska vi skippa marknadsekonomin - i så fall till förmån för vad?
Och en bra sak med stora givarkampanjer är att de som inte har så mycket över slipper bidra jämfört om det ligger direkt på skatten.
Det är lätt att klaga, men hur ska det vara då?
Svar:
Harpasione
#7 -
-
Kajsa:
Musikhjälpen. Mysgoda. Skit. Tycker jag med.
#8 -
-
Lisa:
Titta inte på Musikhjälpen då. Ett tips!
#9 -
-
Kajsa:
Har inte tittat på Musikhjälpen men inbillar mig att jag förstår vad Tina menar med det "mysgoda". Självgodhet kanske? Typ?
Svar:
Harpasione
#10 -
-
Mooseeyes igen:
Där satt man i skolbänken och förfasades över frökens ord om det mörka medeltiden. Avlatsbrev! Köpa salighet, en sån uppenbar skam.
Och likväl... Är det inte det många av oss gör när vi adopterar ett stackars litet barn i... tja, inte nödvändigtvis Afrika... men ett stackars litet barn? Köper oss en smula salighet.
Man ska inte gå till överdrift. Men man ska se efter var man sätter fötterna. Det är vi dåliga på tror jag.
Jag var förresten i en guaraniby för lite sen; guaranierna är ett indianfolk i norra Argentina, södra Brasilien och framförallt i Paraguay. Jag befann mig i någons trädgård och mor i huset skickade ut en tallrik soppa till mig. Jag åt och det var gott. Sen kom hon ut och tackade mig för att jag velat äta av hennes mat. Det tyckte jag var så himla flott! Väluppfostrat om något, "tack för att du velat äta hos mig". Jag berättade det vid ett sverigebesök, och då tyckte den personen att det var ett tecken på ojämställdhet. "Thank´s massa!", liksom. Kom igen säger jag bara, låt säga att kungen stannar vid mitt hus och jag sen tackar honom för hedersbetygelsen, förnedrar jag mig själv då? Och om det istället är en luffare? När förnedrar man sig någonsin för att visa sig hedrad?
När en gäst kommer (jag befinner mig i Paraguay nu) bjuder man henom (?) sin egen stol att sitta. Sen hämtar man en ny till sig själv. Barnen gör det också. I Sverige hände det i somras att en tolvårig gosse norpade min sambos stol bakom rumpan på henne när hon ställde sig upp för att servera småbarnen. För att själv sätta sig på den. Inte tal om att han skulle servera småttingarna heller, de fanns inte hans värld. I Paraguay ser storasyskon efter sina småsyskon, självklart. Mest tjejerna, men absolut inte bara de.
Det borde finnas andra sorters u-hjälp, inte bara ekonomisk. Och den borde gå på lite olika håll. Bland annat till Sverige. /M
#11 -
-
Kajsa:
PS Gillar inte musiktips heller, förresten!
Men jag vill att man lyssnar när Tommy Körberg sjunger "En enkel visa" (Jacques Brel/Lars Forsell), nr 3 på hans senaste skiva (Sjung tills du stupar). Övriga låtar är inte heller så tokiga.
#12 -
-
Kaa:
Hej ~den här boken "Dead Aid" tyckte jag var jätteintressant, skriven av en kvinna med ursprung i Afrika.
http://www.dambisamoyo.com/books-and-publications/book/dead-aid/#!/dead-aid/
#13 -
-
monica:
Förra julen köpte jag ett kort på HM och lade det under julgranen tillsammans med övriga paket. Summan som kortet kostade gick till välgörenhet. Konstigt nog så kändes det som om detta var det finaste paketet under granen. Kanske var det för att mitt egna dåliga samvete över att vi har det så bra suddades lite, eller annars var det bara en skön känsla av att ha bidragit med något, om än så lite. Det är jättesvårt det här med om man ska ge eller inte, och på vilket sätt. Sverige är ju i alla fall det landet som ligger bland de främsta som bidragsgivare. Samtidigt kan man ju inte sluta att undra över vart alla de miljarder tagit vägen som har skänkts genom åren. För trots allt så är ju nöden fortfarande lika stor, och människor far illa. Själv tillhör jag nog skaran med "spontangivare" jag ger inte bort regelbundet, kanske för att jag inte alltid litar på att pengarna kommer till de som verkligen behöver dom som mest. Men jag tycker att musikhjälpen är ett bra initiativ, och jag tycker att både artister och företag som genom sin verksamhet samlar pengar till välgörenhet gör något stort. Hur som helst tror jag att det finns organisationer t.ex läkare utan gränser och UNICEF som verkligen gör bra insatser och som ser till att pengarna kommer till rätt plats och inte hamnar i händerna på de som redan har tillräckligt.
#14 -
-
Ylva La:
Håller med dig Tina, trots det jag skrev om att handla på second-hand hos "bra" organisationer. Second hand i sig är bra. Klart att bistånd är skit, när rådande system går ut på att rika skor sig på fattiga. UNIICEF - säkert stöttas en hel del bra projekt. Men ändock. Bokade en gång en föredragshållare som haft toppjobb hos FN. Han ville att hans arvode skulle skänkas till någon organisation och valde Frälsis. För inom FN försvann så stor del till administration. Jag tror på organisationer som Rättvisemärkt, som bygger ett bättre system. De har nyss gjort en fantastisk aktion mot klädföretaget Zara och fått dem att skriva under på att fasa ut sina giftigaste färger inom produktionen. Men medan systemt förhoppningsvis ändras till det bättre så behövs nog både Läkarna som jobbar över gränserna och Röda Korsets katastrofhjälp.
Tycker att Musikhjälpen är underhållande som "hängprogram". Ett antal trevliga typer snackar och sjunger och är väldigt mycket lugnare än folket i andra program. MEN som upplysande om världens ordning gör det ju ingen som helst nytta. Har lyssnat mycket och har hittills inte hört ett ord om varför de fattiga är fattiga eller varför vattnet är förorenat på sina håll. Förmodligen säger ingen flaska om företag som Zara skänker pengar till Musikhjälpen, utan de får säkert sin stora check uppsatt på väggen bland alla andra mer eller mindre goda givare.
#15 -
-
Lisa :
Musikhjälpen är bra på sitt sätt - nåt nya målgrupper, väcker tankar, samlar pengar som hjälper mycket för många. Det räcker ju inte - rättighetsbaserat bistånd, påverkan, orgsnisationsstärkande, rättvis handel m.m. behövs ju också! Kolla www.forumsyd.org och se hur många organisationer och människor som jobbar för detta. Att klanka ner på dem som faktiskt gör något, för att de inte löser alls världens problem, är cyniskt och dumt, tycker jag. Som om det inte vore värt något att ge 500 kr till en brunn som ger vatten till en familj om man
ändå inte löser svälten i hela Afrika. Och det här att "man bara dövar sitt samvete". Det är klart man lyssnar på sitt samvete och handlar därefter. Det är så samvetet fungerar. De som gör "det där lilla" är ofta de som även gör mycket annat bra - bidrar bäst de kan. De som fnyser åt dem, de gör oftast ingenting alls, av rädsla för att inte vara perfekta och därför få smaka på din egen medicin: att bli dissad på ett jante svenne
#16 -
-
Lisa:
... forts:...-bananaktigt vis.
#17 -
-
Håkan o G:
Lite hjälp är bättre än ingen hjälp.
Att göra något när "samvetet" ber en, är bättre än att ignorera samvetet.
Världen blir faktiskt lite bättre undan för undan, trots alla negativa nyheter man hör.
Men den blir inte bättre utan ansträngning; för varje ansträngning blir den lite bättre. Och för varje ny kunskap man tar till sig kan man göra ett lite bättre val - om man vill.
#18 -
-
Mooseeyes:
Antar att den här diskussion somnat av.
Men jag vill ändå framhålla en avvikande åsikt.
Att försöka göra väl av fel orsaker gör mer skada än att inte göra något alls. Tror jag.
Det kallas medberoende. Vi försöker rädda våra medmänniskor, men märker inte att vi mest är ivägen och förvärrar situationen för dem. Visst kostar det på att erkänna att så är fallet, men det hindrar inte faktum. Ofta. Gör. Hjälp. Mer. Skada. Än. Nytta. /Mooseeyes
#19 -
-
Mooseeyes:
Funderar vidare, undrar om nån läser detta. Lisa: Var det mitt inlägg du syftar på?
Isåfall lägger du ord i munnen på mig, jag har inte kallat nån för jantesvenne och skulle aldrig göra det heller. Det handlar nog om hur du själv känner dig isåfall.
Däremot tycker jag att det finns mycket högmod hos många svenskar i den här frågan, ända sen hednamissionens dagar. /Mooseeyes
Att hjälpa är svårt. Bland det svåraste som finns.
Hur överbringar man något i hjälpande syfte utan att samtidigt underförstått säga: "Du kan inte. Jag kan." Det är inte så kärleksfullt. Roten till mycket bitterhet och vrede.
Det gäller att hitta former där hjälpen kommer naturligt, där man får nåt tillbaka. Något sunt. Det är inte lätt. /Mooseeyes