Är det sorgligt eller är det inte sorgligt?

Syster här
och två kusiner.
Solsken
tunt gnistrande snö.

Ju trevligare omständigheter
desto sorgligare framstår mitt liv.
Allt jag inte kan.

Tårar.

Samtidigt
på ett sätt
är det oändligt lite
som skiljer mitt liv
från andras.

Om man jämför med att inte finnas alls.
#1 - - Lena:

Hej! Så intressant du skriver för på något sätt försigår ju ett liv så mycket i hjärnan. Sluta inte skriv! Jag har för mig att du skrev för en tid sedan att du var osäker på om någon läste bloggen och det är det! Och det är få bloggare som skriver så bra som du. Men jag tycker det är svårt att kommentera på ett kort och bra sätt så jag avstår för det mesta. Det blir så lätt missförstånd. Många varma hälsningar!

#2 - - Ylva La:

Det är för jävligt!

Sorgligt låter tungt.

Ilska är lättare.



Jag är glad att du lever och jag älskar att dela tankar med dig, ge och ta. Inombords känns du väldigt levande. Inne i mitt bord alltså. Förhoppningsvis känner du detsamma inne i ditt bord.

#3 - - Kristina S:

På dig stämmer verkligen det kartesianska "cogito ergo sum" ;). Och dina tankar är viktiga för mig.

Javisst är det sorgligt att inte kunna göra änglar i snön.

Men skulle någon vara särskilt nyfiken på någon annans snöänglar?

Knappast.

#4 - - Kristina S:

Såg du att tre personer svarade inom 3 minuter?

#5 - - O:

Två kusiner och en syster. Hoppas ni hade trevligt. De kanske inte hade kommit just idag om du varit frisk. Låt dina vänner och släktingar få chansen att umgås "live" med dig. Att ta sig tid med varandra är viktigt. Snöänglarna? det hade inte fungerat idag. Prata, det fungerar i alla väder!!

#6 - - Åsa:

Sitter och rättar prov och tog en paus för att kolla om du gjort något nytt inlägg. Dina tankar betyder mkt för hur jag försöker tänka.

#7 - - Ann2:

Instämmer helt i att det är svårt att kommentera dina mkt ofta tänkvärda utfall. Det man börjar skriva känns så platt och förnumstigt. Så var viss om att många fler läser alla dina inlägg än vad som framgår av kommentarernas antal. Har ni fågelmatare utanför ditt fönster? Vi har mkt nöje av vår pippirestaurang. Talgboll, nötter, frön och äpplen upphängda på grenar.

#8 - - KaosJenny:

Knepigt läge men det betyder mycket att du finns och skriver såå bra, fint, fult och klokt ;-) KRAM

#9 - - Taran:

En sak som inte är sorglig är att du inte är ensam!

Jag vill skicka en Alla hjärtans dag-dikt till dig, som jag hoppas du tycker om.På slutet av dikten kan jag se dig, som Mattias beskrev dig!Av Claes Andersson:



"Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte...

Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över.

Därav dess styrka,

dess bördighet för det som ännu inte förstörts inne i oss.

Den som inte har sorgen

har intet.

Den som inte har sorgen

kan ta sig till med vad som helst.

Med vem som helst!

Den som inte har sorgen

har aldrig förlorat någonting,

aldrig ägt någonting.

Smärtan och försoningen

finns inte hos den som aldrig

har haft sorgen.

Och dikten växer bara

ur sorgen,

ur den sorg som beretts ett rum

i glädjens hjuls nav

och där klarnat till blick

och förståelse."



Tänk att Claes Andersson skrev om det du har förlorat, det som du delar med oss så vackert och insiktsfullt, det som vi kan lära oss via dig: de fyra sista raderna är ju du, för mig och många andra.Trevlig Alla hjärtans dag från en som har dig i sitt hjärta ;levande och vacker som bara du är!

#10 - - Lisa:

Det här var sorgligt att läsa. Men helt fantastisk poesi. Jag kom att tänka på Tranströmer.

#11 - - Franck:

Perspektivförskjutning som heter duga! Ja, nog kan jag kanske förstå lite, att det gör ont. Måhända gör det mer ont, ju närmare? Men det är bara i frånvaron av andra vi kan känna illusionen av att vi inte saknar någonting. Så snart andra kommer inpå oss börjar vi sakna? Kanske är vi lite lika där, alla. Paul Simon kommer för mig, i en tidig sång från hans Songbook, I am a rock. Och vi behöver vara för oss själva, för att tänka, återhämta, känna skillnad. Men visst kan det kännas orättvis lyxigt att en del av oss kan välja.

Detta var en av dina vackraste dagsedlar, om nu någon skulle frågat mig.

#12 - - Ann-Marie Alexandersson:

Älskade Tina. Jag tror jag förstår det du upplever och jag har ingen tröst att komma med.

#13 - - Maria:

Jag läser din blogg hele tiden, kommenterar sällan, du skriver makalöst vackert om allt ! jag blir ofta helt tagen.

#14 - - Livet just nu:

Såklart att det är sorgligt att inte kunna delta så som man vill. När jag tänker efter är det nog oftast så att de flesta av oss inte kan delta som vi känner i olika skeenden. På grund av diverse orsaker. Sorgligast måste ändå vara att inte delta i vad det nu än är för att man inte vågar. Och inte kan se alternativa sätt att göra det på.

Tack gode gud för att du kan skriva! Det är ju ditt sätt.

Jag hoppas och tror att dina nära torkar dina tårar. Själv skickar jag en puss på pannan. <3

#15 - - Ida:

Kram och puss på pannan; mer kan jag inte säga.

#16 - - Taran:

Bloggläsaren i Chile nu i Calama(?): Jag saknar dina bilder och berättelser på Fotosidan! Kunde inte tro, att det var sant att du inte längre är medlem! Inte poolvärden Mats heller tydligen.Trevlig Alla hjärtans dag till dig och din familj trots chocken, från Taran och Selma!!

#17 - - Maggan:

Det är klart att det är sorgligt med alla förluster och därför måste tårar fällas så det känns bättre sedan, för det tror jag det gör. Man är nog inte medveten om vad man har förrän man förlorar det, tar det för givet på något sätt. Försöker varje stund att lära mig att inte ta för givet, det har du Tina och din blogg lärt mig. I mina ögon är du en så värdefull människa.....

Puss på pannan

Maggan

#18 - - monica:

Du har så rätt Tina, det är så lite som skiljer ditt liv från våra andras. Du har förlorat förmågan att delta fysiskt, men är i allra högsta grad närvarande mentalt. Om man vänder på det hela och tänker på hur det skulle vara om det var tvärt om, att du hade full rörelseförmåga och kunde äta och tala men din hjärna inte alls fungerade som den skulle för övrigt. Svårt för någon som är frisk att tänka sig, men en gissning är att det skulle ha varit jobbigare för omgivningen att tackla en sjukdom som trasade sönder förmågan att tänka och ens personlighet. Har du sett "fjärilen i glaskupan"? Den handlar om en man som får en stor hjärnblödning och bara kan kommunicera med hjälp av blinkningar. Han skrev också en bok, precis som du. Man vet inte hur mycket man har att vara glad för förrän man har förlorat det. Du betyder väldigt mycket för många, Tina. En stor kram till dig, så här på alla hjärtans dag.

#19 - - Skramlan:

Sorgligt måste även vara att till synes ha allt men ändå gå omkring och gnälla och tycka livet är skit och bara önska mer och alltid vara missnöjd och längta till nästa grej som man ju ändå inte kommer att uppskatta. Sådana människor har jag träffat på, de är inte ett dugg roliga kan jag säga.

#20 - - Anonym:

Vad är det som säger att man inte skulle finnas alls? Det skulle göra mig OERHÖRT besviken, om detta var allt! Så mycket jobb till ingen nytta. Klart att man måste finnas på nå´t sätt, och då menar jag inte bara i minnet hos andra. Nej, själen är ju energi och den kan ju aldrig försvinna... Bara omvandlas...

#21 - - Catarina i Rosersberg:

Se ovan.

#22 - - Catrine:

#23 - - catrine:

Tack för att du bloggar! Det betyder så mycket att få läsa din kloka ord.

#24 - - kajsa g:

Kram!

#25 - - Mattias:

Jag kan väl egentligen bara upprepa det jag för längesen har sagt. Ingen skönhet utan smärta. Din smärtsamma text var oändligt vacker med all den gnistrande snön! /Mattias

#26 - - Mattias igen:

Hej Taran, nu såg jag din fina hälsning! Tusen tack! Ja jag var i Calama i norra Chile (efter att ha åkt i 13 timmar från Argentina), och så hoppade jag på en buss och åkte söderut i 23 timmar, och sen tog jag en buss till och åkte ännu längre söderut i 5 timmar till... Och sen var jag hemma, och å vad pojkarna blev glada! Jag med, att vara hemma hos dem.



Ja, tyvärr har jag lämnat Fotosidan, jag tycker att den har vattnats ur med tiden och att den inte finns så många intressanta fotografer kvar att stötas och blötas med. Och så blev jag rejält baktalad - det händer ju att jag väcker ont blod där jag dundrar fram... Och när då dirigenterna för sidan lät invektiven stå oemotsagda - själv kunde jag ju inte gärna svara på dem, hur hade det sett ut? - ja då tyckte jag att det fick vara nog. Men men, jag var nog på väg ur ändå. Jag får se till att få ordning på min egen hemsida istället!



Vistelsen i norra Argentina var sagolik. Gudomlig. En rekommendation till alla som kan: Åk till Jujuy, och när ni kommer dit, vidare till Humahuco och Iruya. Fint där, och magi i luften. Eller om det möjligen är i bergen, det är nåt visst med Anderna!



Kram på dig Taris, jag har varit lite nere för det här med fotosidanbråket, så det var fina ord att få höra! Jag ska försöka få upp lite argentinabilder på fotosidan; isåfall säger jag till! /Mattias

#27 - - Mattias rättar och funderar vidare:

Humahuaca heter platsen. Och så menade jag på hemsidan. Få upp bilder på hemsidan. Inte Fotosidan.



Nu tänker jag skriva nåt senkommet i anslutning till zombiefilminlägget. Jag har som sagt var åkt buss jag. Och där sett en massa filmer. Mycket våld, mycket action! Många döda! Pang, bom; coolast är när de griper tag i nån och rast slår ihjäl dem mot ett biltak, ett bord eller så. Det hela började med Kill Bill som jag såg lite av i Argentina; hade aldrig sett den förr. När hon skalperar japanskan. Coolt! Jag sa det sen till flickan i fåtöljen bredvid, på bussen alltså. "Jag tror att jag äntligen börjar mogna, först nu börjar jag uppskatta våldet i de här filmerna." Hon trodde att jag skojade med henne, hon tyckte inte alls att det verkade moget.



Vad tror ni? :-)



Ah, förresten berättade jag för henne om min kompis Tina och hennes turn-aroundfilosofi. 180 grader, när man minst anar det. Jag sa till henne att hon SÅKLART skulle ta och bli mamma; hon var lite tveksam på den punkten. Men jag såg i hennes ögon att det var det hon mest ville. Men framförallt sa jag att jag aboslut tyckte att hon skulle gifta sig. Det som hon principiellt var nästan mest emot. Turn around! Gör som Tina säger!



Förresten sa jag att om hon inte bjuder in mig som bröllopsfotograf så ska hon få med mig att göra! Det blir på Mallorca. Om nåt år, högst två! Om Cupido har nåt att säga till om här i världen! /Mattias

#28 - - Maggan:

Tina...I det sorgliga..Du har det viktigaste kvar, ett skarpt intellekt. Och så kan du se , TV, jag hoppas också att det finns ett sätt för dig att läsa böcker, automatiskt bladvändare, finns det i tekniken värld? Titta på vackra saker, se vårens under, blommor som kommer upp, känna värmen, en lätt bris ut(minns att du tycker om blommor) Se på dina barn och känna stolthet. Och så kan du höra..du kan också delta i gemenskap med människor i din omgivning, även om du inte kan tala så kan du känna gemenskapen ändå. Ord betyder inte allt...Har jag rätt eller fel ? Hoppas jag har lite rätt, att kunna se vad man göra istället för att se sina begränsningar.

Kram till dig...och en liten klapp på kinden

#29 - - Helena:

Theres a fine line between love and hate... kanske inte bara där... Visst balanserar vi ibland på en tunn linje mellan gudomlig lycka och djupaste förtvivlan`, det är inte så mycket som skiljer... Läste också ett citat nyligen i en bok om mentalisering, "det finns oerhörda likheter människor emellan och samtidigt enorma skillnader i hur vi uppfattar och hanterar vår tillvaro". Konsten är kanske att uppmärksamma och förstå, att vi är så lika och samtidigt inte...

tack för återigen tankeväckande innehåll !

#30 - - Gittan:

Jag läser bara en blogg. Din. Du skriver lika bra som Tomas Tranströmer. Jag hoppas du får Nobelpriset nån gång också. Du är värd det. Dina underfundiga formuleringar. Skriv mer. En stor kraaaaam till dig från en okänd beundrare.