Skräck

Jag blev inte rädd eller skrämd av zombiefilmen.
Det var ju lite äckligt när de tuggade så blodet rann men inte skrämmande.

När jag såg Excorcisten för hundra år sedan blev jag däremot rädd.
Och när jag läste Det femte barnet av Doris Lessing
Rosemarys baby

Ondskan och djävulen måtte vara min skräck.

Kanske borde bli djävulsdyrkare?

Vad är din skräck?

Kommentarer
Postat av: Kristina S

Jag har två sorters skräck. Den första är skräcken för att bli rädd (jo! är det inte tokigt?) att drunkna när jag simmar på djupt vatten. Det är förfärligt och jag är säker att jag faktiskt kan drunkna just pga. den ångesten. Det kom plötsligt för något år sedan. Jag som alltid tidigare älskade att simma och snorkla och hade ingen rädsla.

Den andra är nog skräcken inför mina egna tankar och känslor. Jag kan plåga mig själv med dem och de är mycket värre än verkligheten.

2012-02-02 @ 23:50:14
Postat av: Maggan

Har många rädslor, tyvärr...Skräckfilmer,när jag tittar ensam skruvar jag alltid ner ljudet, men dras till dom ändå. Höjdrädsla, försöker utmana den, fjällvandring, vandra i berg, åka på slingriga bergsvägar o.s.v Att flyga...tror alltid att just det flygplanet kommer att störta, lika förundrad varje gång vi landat. Men det hindrar mig ändå inte, så jag genomlider. Stora hundar...som kommer emot en skällandes med tungan ute i elljusspåret. Att bli allvarligt sjuk eller någon i ens närmaste omgivning.Ja, det finns säkert mer....Stor kram till dig som inspirerar såå

2012-02-03 @ 10:58:12
Postat av: bitterfittan

skräck...rädsla...jag vet inte om det är samma sak, Jag är rädd för mycket, men skräck...nää det är nåt annat. Den måste jag fundera på!

2012-02-03 @ 12:17:13
Postat av: O

Jag är rädd att "något" skall hända mina barn och barnbarn. Så är jag rädd att jag ska få Alzheimers sjukdom eller att behöva amputera mina ben. När jag började läsa din blogg lade jag också till ALS på min skräcklista. Hundar kan också skrämma mig!

2012-02-03 @ 12:26:36
Postat av: Raggoparden

Att inte duga. Såklart.

2012-02-03 @ 13:03:11
URL: http://raggoparden.se
Postat av: Mini

Jag är rädd för mycket, sjukdomar, död, olyckor, ondska... Men rent konkret har jag alltid, så länge jag kan minnas, varit skräckslagen för amputationer. Det har varit så förfärligt att tänka på att någon kan förlora en kroppsdel, och jag har nästan svimmat när jag läst om människor som har sågat av egna kroppsdelar som fastnat under en sten, för att komma loss och överleva. Huga. Det konstiga är att nu är jag själv "amputerad", pga bröstcancer har jag forlorat båda mina bröst (det räknas som amputation). Nu har jag visserligen inplantant, men jag har ändå förlorat MINA bröst. Min mamma har också förlorat ett bröst, och har dessutom fått ett finger avklippt... Jag har tyckt att det varit så konstigt att jag drabbats av det jag varit så rädd för...

2012-02-03 @ 13:25:01
Postat av: Iréne

Mina rädslor är svåra sjukdomar i framförallt familjen. Läkarskräck har jag också. Blodtrycket kilar upp så fort jag kommer in på läkarmottagning.

Åh, det finns mycket att vara rädd för när jag tänker efter, eldsvådor tex. Däremot skräckfilmer berör mig inte, så ointressant så jag avstår helst ifrån dom. Bäst jag slutar nu att tänka mer på detta ämne, innan jag kommer på mer.

2012-02-03 @ 14:16:31
Postat av: Helena

Rädslor ffa tappa kontroll och förluster. Tänker att det egenltigen hänger ihop, att pga förlust tappa kontrollen i tillvaron, förlora min tankeförmåga och på så vis tappa kontrollen, förlora mitt "jag". Förlora min barn, tappa kontrollen över hur jag lever mitt liv, vad som är viktigt för mig. Bli sjuk, tappa kontroll över min kropp och förlora mitt fokus, mina planer, mina drömmar, kanske mina mål...

Sedan har jag en livlig fantasi, fördelen tror jag är en ökad empatisk förmåga, nackdelen är att jag lätt kan skrämma upp mig själv.. så inga skräckfilmer för min del ! Går fetbort om jag ska våga mig ned i källaren på kvällarna i mörkret....

2012-02-03 @ 15:18:42
Postat av: Birgitta

Att en gädda ska bita mig i bröstvårtan när jag simmar naken - alltså låter jag oftast bli.

Att bli instängd - typ i en grotta, raserat hus, källare främst att inte kunna röra mig, Skitarädd!!

Att det ska hända mina barn ngt! Filmer med barn som skadas går bort!

2012-02-03 @ 17:14:43
Postat av: Monica

Jag lider av klaustrofobi. Min värsta skräck är att bli instängd i ett trångt utrymme. Såg ett avsnitt av CSI, där en av killarna blev levande begravd i en låda. Det var riktigt otäckt. Har också varit inne(eller nästan inne) tror att det var på universeum i ett rum som var alldeles kolsvart. Man skulle gå igenom detta rum, och så kunde de som stod utanför se på skärmar hur de där inne famlade sig fram i mörkret. Jag gick precis innanför dörren, sedan vände jag på klacken och gick ut igen. Det här är riktigt otäckt.

2012-02-03 @ 17:56:38
Postat av: Åsa

Att någon i familjen dör eller blir allvarligt skadad/sjuk. Sen har jag ju massor av "i-lands-problemrädslor" som konflikter och fästingar men skräckfilmer är jag helt okänslig för, de intresserar mig inte.

2012-02-03 @ 21:33:49
Postat av: Lotta Ax Sandin

Skräck. Du menar den där chockartade spärra-upp-ögonen-och-sluta-andas-skräcken? Det slår lock för öronen och det känns som att man lyfter från golvet? Ja den har jag inte känt på länge. För jag slutade se skräckfilmer när jag var 14 efter att ha gått på barnförbjuden film. Och att mina barn ska dö, eller krig och så det undviker jag att tänka på. För jag hatar skräck.



Däremot finns det ett skräck-tillfälle jag av medmänsklighet inte får undvika, och som jag måste se i vitögat. Det är om någon trillat i skidbacken och ligger lite konstigt med ena benet. I den skidinstruktörskursen jag gick när jag var tjugo år lärde jag mig hur man vrider tillbaka ett ben där benpiporna sticker ut och har liksom hamnat ur läge. Jag har visualiserat detta miljoner gånger för att förbereda mig, och vet att jag kommer att göra det den dagen det händer. Men... skräcken smyger sig på... tänk om jag gör fel? Uuuuh. Fy.

2012-02-03 @ 22:02:31
Postat av: Ylva La

Bilolycka. Känner mig fullständigt trygg på ett tåg - där kan inget hända. Men bilar. På vintern. Och nu gav sig just man och son iväg, ska köra vägen där 50 bilar krockade igår. Resonerar med Tage D att risken att det ska hända där igen är osannolikt liten. Och om det trots allt händer, så är ju räddningsstyrkan jättebra på att rädda folk i bilkrock just där.

2012-02-04 @ 07:20:30
Postat av: Maria

Att bli levande begravd..., tänker på det nu efter den där lyxkryssaren kapsejsade, att ligga där instäng i en liten luftficka och inte komma ut. Undviker därför lyxkryssare.

2012-02-04 @ 16:44:15
Postat av: KL

1. Att förlora kontrollen över mig själv och mitt liv.

2. Långsam plågsam död.

3. Ond bråd död.

2012-02-05 @ 11:16:51
Postat av: Åsa igen

När jag läser alla kommentarer inser jag att jag är rädd för massor av saker. Bilkörning på vintern, eld, våldtäktsmän osv osv osv.Bäst att inte tänka på det och vara tacksam varje dag som är bra.

2012-02-05 @ 11:25:31
Postat av: Lotta

När jag var liten var jag sjukligt rädd för döden. Nu är det tanken på livet som gör mig fullkomligt skräckslagen. Det är inte en trevlig värld vi lever i.

2012-02-05 @ 17:51:34
Postat av: "Livsnjutaren"

Rädd för vadå???? Jo ,att djävulen ska komma in i min kropp. Det har "han" nu gjort och tack vare DIG Harpasione så är jag inte rädd!!!!!!!!Utan lugnare än någonsin.....släppt på krav mm. Hoppas på att "den gode" kämpar vidare mot "djävulen" (ALS)och att det tar lång tid......för det är tiden som är mitt hopp!



2012-02-05 @ 18:28:48
Postat av: Kristina S

Jag förstår dig nog lite, Lotta. Fast inte på det sättet att världen skulle vara mer otrevlig nu än innan. Det vete f...n. Jag skulle nog inte vilja bli tidsförflyttad till de gamla goda tiderna utan antibiotika och dammsugare.

Det är snarare något som har med allas vår existens att göra. Ibland är det som en lättnad att tänka: nu ska jag snart slippa... Och ibland: vad skönt att man inte är ung längre och inte behöver ta alla beslut, och inte behöver välja... Vad skönt! Bara sitta på en parkbänk och titta på alla som springer Och veta: ni alla kommer så småningom till den här parkbänken. Om ni inte, naturligtvis, omkommer innan i en oväntad bråd död. Eller är för dumma helt enkelt. ALS räknar jag som en extrem parkbänk, Harpasione.

2012-02-05 @ 18:37:04
Postat av: Ann-Marie Alexandersson

Skräcken är ovissheten om hur det går för min familj, släkt och vänner. Jag är rädd för att känna mig ensam om det finns något efteråt. Eftersom jag är säker på att detr inte finns något sen är det underligt att jag har den känslan.

2012-02-06 @ 01:31:57
Postat av: Sven Passgångaren Lindh

"When the past was present"



.....när det som har hänt, händer nu.....

.............när det förflutna är nuet...



John Talabot skrev låten When the past was present



En titel som man kan fundera kring



Den finns på You Tube......så klart



Sven Lindh

2012-02-06 @ 02:09:46
Postat av: H

När extrem dumhet råder, när man inte fattar (eller vill se) vad saker leder till - det ger mig stunder av andnöd och ångest för att det på olika håll kan bli ännu värre än det redan är.

T ex:

När man tror att det blir en bättre värld om man gör det dyrare att göra abort.. När man tror att klimatproblemet inte finns om man tittar åt ett annat håll.. När man forslar bort cyklar vid Lunds station istället för att lösa problemet med brist på cykelparkering.. När man börjar tumma på folks rätt till yttrandefrihet några år efter maktövertagandet/revolutionen.. När man hittar på att spara genom glesare blöjbyten på gamlingar..

- Uuhghn. Och sånt. Som väl plågar de flesta av oss.



Så hur hinner jag med att andas då? Jag tittar fort åt ett annat håll själv, tror jag, tittar på bättre nyheter. Och så gömmer jag mej i skogen och ibland mina kära, i Betapet.. och hos Dogbert, Ackebo och Berglins. (Olle Berg, var tog du vägen?)



Men jag tror ju inte heller att speciellt mycket var bättre förr. Och det är också ju en tröst att vi kanske långsamt (men väldigt ryckigt) är på väg mot något bättre.



Och kanske är dessa rädslor bara ett tecken på att jag är fri från riktig skräck?

2012-02-06 @ 13:52:30
Postat av: Håkan utan G den här gången

Jag tycker om att vara tillsammans med andra människor, jag har ett jobb som innebär mycket kontakt med andra, jag pratar ofta med både vänner och okända, jag är nog en ganska social person.

Men jag har absolut inget emot att vara ensam, jag väljer ofta att göra saker på egen hand, just nu har jag varit för mig själv så när som på tre telefonsamtal sedan i tisdags - det är fyra dagar -, jag lever ensam sedan Gerd gick bort för drygt tre år sedan.

Så jag är inte rädd för ensamhet... Men jag kan gott känna att jag är rädd för att bi bortglömd eller för att upptäcka att jag inte har någon som jag kan söka kontakt med.

Det är mycket stor skillnad på att välja ensamhet och att bli lämnad ensam.

2012-02-11 @ 19:54:16
Postat av: Linnea utan Q

Min rädsla är vad som kommer hända efteråt. Vad som världen blir om hundra år, eller så. Tänk om vi har kommit på ett sätt att få eget liv. Jag skulle inte vela ha ett evigt liv. Eller tänk om jorden går under om ett par tusen år. Kommer människorna flyttat till ett annat solsystem då? Jag är lite irriterad över att jag antagligen aldrig kommer få reda på vad som kommer hända. Men jag är också rädd för att bli bortglömd. Att jag ska gå dit jag alltid går, men ingen vet vem jag är. Hemskt.

2012-03-13 @ 11:15:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0