Utsikt över sekretären

När jag ligger i sängen ser jag min sekretär.
Den har min pappa gjort.
På fortsättningsskolan.
Typ 13 år.
Med lådor och klaff.
Ingen kan tro att det är sant.
Men det är sant.

Sekretären innehåller mycket.
Nånstans där ligger ett blått suddgummi med gul rand.
Det fick jag av Stefan Norin som jag var kär i i ettan.
Är det sant?
Kanske inte.
Kanske snodde jag det när han tappat det på golvet?

Ovanpå sekretären står mitt fjärde barn.
Som jag höll först.
Jag har aldrig glasögon när jag ligger i sängen så jag ser suddigt men jag vet hur han ser ut.
Långt rött hår och runda kinder.

Trollsländelyktan.

Min fina glitterängel.
Första gången de två stora köpte julklappar på egen hand.
Jag stod utanför affären och glömmer aldrig deras min när de kom ut och berättade vilket fynd de gjort.
FÖR 39 KRONOR!!!
Till mig.
(Kanske var de fyra och sex år... )

Ovanför sekretären sitter mitt korsstygnsbroderi med Rönnerdal.
En gång var det inbrott i vår sommarstuga.
Tjuvarna stal ALLT som satt på väggarna
utom mitt korsstygnsbroderi.

Rönnerdal han skuttar med ett skratt ur sin säng...




Kommentarer
Postat av: syster Maggan

Åh, jag skriver sällan men kan inte riktigt låta bli när jag är först, så lite tävlingsinstinkt har jag kanske ändå....

Ditt broderi är jättefint och tjuven har nog aldrig knåpat med stramalj och korsstygn. Ibland faller jag i fällan att tycka att det var bättre förr. Dagens ungdom broderar inte på stramalj. Smaka bara på ordet, stramalj, jag får vällustrysningar direkt. Vi knåpade som galningar periodvis. Sedan när det var färdigt gick jag till kvarterets glasmästare. Det var för övrigt den enda företagare som fanns i kvarteret. Glasmästaren var ung och snygg och såg ut som Kjell Bergkvist. Rodnande bad jag att få stramaljbroderiet, vars motiv var en mus som sopade golvet,inramat och med glas på. Jag har den kvar ännu, fast ramen numera spruckit och skulle behöva ramas om. Sånt här missar ju dagens barn som sitter vid datorn och är sociala via nätet istället. Hur utvecklande var det inte med sned-stygn på stramalj. Envishet, tålamod och finmotorik, allt på en gång. Fast jag tvivlar på att en ev. kommande inbrottstjuv här skulle välja just mustavlan. Tjuvarna fattar inte liksom. Eller så har de så stort hjärta att de inte tar just broderier....

2012-02-19 @ 19:14:47
Postat av: K

Härligt att omge sig av föremål som riktigt sprider värme omkring sig! O tack tjuvarna att ni lät Rönnerdal va!

2012-02-19 @ 20:50:38
Postat av: Mattias

Hårda kritiker, de tjuvarna! Eller så begrep de inte bättre.



Maggan hade ännu en teori. Ja där gav de dig nåt att fundera över. Och du vidarebefordrade gåtan. VARFÖR INTE RÖNNERDAHL?



Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol!



Där borde min kommentar ha slutat, helt poetiskt, men jag kan inte låta bli att ta av mig baskern och buga åt ett mycket vackert blogginlägg! /Mattias

2012-02-19 @ 22:27:30
Postat av: Mattias med en broderihistoria

Jag har förresten broderat själv i mina dar! En ambitiös tavla till minne av konfirmationen åt syrran till exempel. Det var innan jag råkade så kapitalt i luven med kristendomen. Hålsöm runtomkring till exempel. Det fick ta den tid det ville, och gjorde också så.



I min släkt är det tradition att karlarna syr. Det började med farmors far, som var skräddare. Det var i början av förra seklet. På 40-talet bad min farbror Karl-Olof, som är snart 85 år gammal och som stickar strumpor än, särskilt om att få ha syslöjd i småskolan. Det fick han! Och i mitt barndomshem var det farsan som satt vid symaskinen, morsan var en lika stor nolla på sånt som jag sen blev.



Alltnog. Jag tycker att fuldesign-gänget är hur bra som helst. Det tycker de ju förresten på Sundborn också, de har ju fått ställa ut där. (fuldesign.se för den som har missat fenomenet). Jag tog med mig lite av deras anda till ett projekt jag velat genomföra här i Chile, fast det har förstås inte blivit av. Tänk om man skulle starta en broderiklubb för karlar??? Gärna kombinerat med bärs, fotboll och pangpang; inga problem! Men först som sist på dagordningen: brodera. Som inträdesprov måste man brodera nåt rosa, eller ännu hellre fuchsiafärgat. Som bevis på hur modig och modern man är. En handgranat, Maradona eller nåt annat manligt coolt går bra, men det måste vara rosa!



Jag föredrog idén vid en vinpimplarkväll i goda vänners lag. Med var en kille i 19-20-årsåldern, förstaårsstudent på universitetet, blivande sociolog. Politiskt medveten, således. Morsan feminist eller nåt åt det hållet, men av det slaget som åtminstone jag respekterar mer än många andra: verksam på fältet, nära marken, pragmatisk och hade inte det minsta emot män som feminister uppriktigt sagt verkar ha alltsomoftast. Hon satt med vid bordet. "Bra idé!" tyckte killen, "då ska jag först av allt brodera en vulva!" Filomena hette morsan, hon var pytteliten men en riktig amazon, en Tingeling i tigertappning. Hon satt på stolen bredvid. Jag glömmer inte hennes blida och oändligt stolta blick på sin son när han sa det.



Det finns hopp om människorna! /Mattias

2012-02-19 @ 22:57:39
Postat av: Ann-Marie Alexandersson

Ja, så tänker jag att det finns massor att att säga om allt. När man håller på och håller på finns inte tid för sådana hågkomster och minnen. Hoppas alla får tid för att knyta ihop.

2012-02-20 @ 00:26:56
Postat av: Franck

Fint med dina utsikter! Alltför sällan ser vi oss omkring och minns så där, de minnen som följt, ett sudd! Ett av mina klassfoton, från ettan, har ett utklippt foto, men jag vet inte var själva fotot är (det var ju det jag ville ha nära, då). Nu har jag ett klassfoto med ett hål i.

2012-02-20 @ 00:50:36
Postat av: Petra

Vackert skrivet. Undrar över gåtan "mitt fjärde barn som jag höll först" ?

2012-02-20 @ 09:26:10
Postat av: Maggan

Tänk vad det är härligt att tänka tillbaka på roliga minnen som med dina barn nu när de var små. Det finns så mycket i minnesbanken att glädja sig åt. Det blir nästan som att det förflutna blir nuet. Och jag tycker också så mycket om att omge mig och fästa blicken på ting som betyder något och har minnen tillbaka i tiden. Och på tal om att sy, min svärson önskade sig en hemsydd köksvepa när han fyllde 40 år. Tänk, vilka gör det, över den gammaldags soffan i det nygamla köket. Så jag sydde en med texten.."Låt var dag bli en dag fylld av glädje"...som en påminnelse

Så vackert du beskrev detta inlägg, Tack

Stor Kram

2012-02-20 @ 10:30:21
Postat av: Mattias undrar också

... över fjärde barnet.



Men också över hålet i Francks foto. För det första: vilken första klass är det vi talar om? Aldrig första ring på gymnasiet väl? Men framförallt, vem var det som klipptes ut? LillFranck själv eller sötaste flickan i klassen? Vad hette hon? Vad blev det av henne?



När jag växte upp var popduon Baccara på tapeten. Yes sir I can boogie; minns ni? En blond och en mörk tjej. Vi hade två heta såna i klassen, den blonda var etta på attraktionslistan, den mörka tvåa. Så det passade ju bra att de fick ta hand om Roliga Timmen. Den enda från nån av mina skolklasser som har gått och blivit nåt mer omtalat, typ nästan fått sommarprata kanske, är tvåan på den listan (fast en del kan ju haft henne överst, vad vet jag?) ; Annika Winsth på nån av de stora bankerna ni vet, ekonomiguru som brukar få uttala sig då och då. Fast på den tiden hette hon Svensson. Hon var ganska söt. Fast Elisabet var lite sötare. På min lista iallafall. /Mattias

2012-02-20 @ 14:31:44
Postat av: Siw

Så fantastiskt det är, att små prylar kan väcka så många minnen till liv. Kort, bokmärken, ett gammalt körkort och ett pass, filmstjärnor man sparat på, snäckor, kläder, böcker.....

Vad skulle man göra utan minnen?

2012-02-20 @ 17:51:15
Postat av: Siw H

Det är fantastiskt, att små prylar kan väcka så många minnen till liv! Foton, bokmärken, leksaker, kläder, filmstjärnor, gamla skrivningar,

ett körkort från 60-talet och ett pass, som gått ut för länge sedan.....

Vad skulle vi göra utan våra minnen?

2012-02-20 @ 17:56:38
Postat av: MB

He he Det där var riktigt roligt, det där med Rönnerdal!

2012-02-27 @ 18:00:34
Postat av: Håkan (med Gerd)

Minnen hm...

Jag har inte skrivit på ett tag men läst. Och inte bara här i bloggen utan också i Gerds dagböcker. Jag har inte gjort det tidigare utan bara sparat tills det känts bra. Det känns bra nu. Det kan verka sorgligt men det är det inte, mer vardagligt, som dagböcker ofta är. Men så väcks också en massa roliga minnen och det är extra roligt att minnas från ett annat perspektiv; som ett samtal.



En del av kommentarerna här fungerar på samma sätt. Fastän vi inte är närmare bekanta, kan vi ha liknande minnen. Som de två tjejerna i klassen Mattias, de gick i min klass också!

2012-02-28 @ 21:55:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0