Allting är omöjligt
Jag känner ingen smak eftersom jag inte känner lukt.
Det GÅR att spruta in någon milliliter flytande substans i munnen men varför?
När kaffe inte smakar kaffe utan bara beskt.
Ja jag saknar mat och dryck som bara faan.
Ingenting är omöjligt ,säger hurtbullarna.
Men att jag skulle få äta en portion stekt fläsk med löksås och potatis är faktiskt omöjligt.
Acceptera.
Det är därför jag inte vill se det hurtiga programmet Mot alla odds.
Handikappade korsar afrikas vildmark.
Hade de mig med skulle det ta stopp direkt.
Ja de skulle inte ens få dit mig.
Jag kan inte resa med flyg eftersom jag inte kan sitta i en flygstol utan bara i min permobil.
Acceptera.
Bespara mig tips på hur det omöjliga blir möjligt.
Acceptera.
Jag tänkte efter att ha läst din text:OK,vi leasar ett ambulansflygplan till dig, om du vill åka utomlands; vi samlar pengar och fixar det etc.MEN:man kanske måste vara "kuvösstor", ett spädbarn alltså. Kollade på nätet, hittade en länk:
http://www.spinalistips.se/tips-att-resa-med-elektrisk-rullstol-och-respirator-966.html
Man måste tydligen låta permobilen resa i bagageutrymmet; men du säger, att du bara kan sitta i permobilen!Är det för datorns och ögonstyrningens skull; de kan inte fungera på annat än just permobilen?
En annan sak som ständigt förvånar mig, ta inte illa upp nu!!Det är på något sätt så gulligt och hjärtsmältande, när du säger att du saknar mat och dryck som faaaan. Det känns för mig som att du någonstans tror, att någon skulle kunna ordna/ge tips hur du skulle kunna äta och dricka igen alternativt: jag har inte tappat hoppet om det, om jag tänker på det mest hela tiden så glömmer inte de högre makterna att JAG ÖNSKAR DET.Litet jämförbart med människor som pga. sjukdom är tvungna att amputera ben eller arm (eller alla, som Leif(?) i "Mot alla odds" !);att de skulle dagligen sakna sina kroppsdelar som faaaan.Jag tror att de jobbar dagligen( speciellt i början) med att acceptera förlusten och lär sig att "vända bladet" och går vidare.Som du säger, smaken och lukten är borta och vi alla är ledsna för din skull:så det gör ont!Jag vet inte hur man skulle säga till en amputerad vän, som dagligen saknade och tänkte på, och dreglade efter sitt hela ben, snällt: men lilla gubben,jag vet;försök glömma det, tänk på någonting annat, försök acceptera din situation, du lever ju i alla fall osv osv.Men resandet är väl inte omöjligt ändå om du skulle vilja!?Kanske inga äventyrsresor men ändå.Och du kan ju resa i Sverige också och färdas i bil, så i mina ögon är du en riktig globetrotter (tänker på Albanien, där har inte många varit);)Nu har jag inte besparat dig, så här på M´s födelsedag:GRATTIS M !!!!!Och acceptera Harpasione vår korkade omtanke om dig: DEN TAR ALDRIG SLUT!!! Det vet jag ;)