Allting är omöjligt

Nej jag känner ingen lukt för att det inte går någon luft genom näsa och mun.
Jag känner ingen smak eftersom jag inte känner lukt.

Det GÅR att spruta in någon milliliter flytande substans i munnen men varför?
När kaffe inte smakar kaffe utan bara beskt.

Ja jag saknar mat och dryck som bara faan.

Ingenting är omöjligt ,säger hurtbullarna.

Men att jag skulle få äta en portion stekt fläsk med löksås och potatis är faktiskt omöjligt.

Acceptera.

Det är därför jag inte vill se det hurtiga programmet Mot alla odds.
Handikappade korsar afrikas vildmark.
Hade de mig med skulle det ta stopp direkt.
Ja de skulle inte ens få dit mig.
Jag kan inte resa med flyg eftersom jag inte kan sitta i en flygstol utan bara i min permobil.

Acceptera.

Bespara mig tips på hur det omöjliga blir möjligt.

Acceptera.


#1 - - Taran:

Jag tänkte efter att ha läst din text:OK,vi leasar ett ambulansflygplan till dig, om du vill åka utomlands; vi samlar pengar och fixar det etc.MEN:man kanske måste vara "kuvösstor", ett spädbarn alltså. Kollade på nätet, hittade en länk:

http://www.spinalistips.se/tips-att-resa-med-elektrisk-rullstol-och-respirator-966.html



Man måste tydligen låta permobilen resa i bagageutrymmet; men du säger, att du bara kan sitta i permobilen!Är det för datorns och ögonstyrningens skull; de kan inte fungera på annat än just permobilen?

En annan sak som ständigt förvånar mig, ta inte illa upp nu!!Det är på något sätt så gulligt och hjärtsmältande, när du säger att du saknar mat och dryck som faaaan. Det känns för mig som att du någonstans tror, att någon skulle kunna ordna/ge tips hur du skulle kunna äta och dricka igen alternativt: jag har inte tappat hoppet om det, om jag tänker på det mest hela tiden så glömmer inte de högre makterna att JAG ÖNSKAR DET.Litet jämförbart med människor som pga. sjukdom är tvungna att amputera ben eller arm (eller alla, som Leif(?) i "Mot alla odds" !);att de skulle dagligen sakna sina kroppsdelar som faaaan.Jag tror att de jobbar dagligen( speciellt i början) med att acceptera förlusten och lär sig att "vända bladet" och går vidare.Som du säger, smaken och lukten är borta och vi alla är ledsna för din skull:så det gör ont!Jag vet inte hur man skulle säga till en amputerad vän, som dagligen saknade och tänkte på, och dreglade efter sitt hela ben, snällt: men lilla gubben,jag vet;försök glömma det, tänk på någonting annat, försök acceptera din situation, du lever ju i alla fall osv osv.Men resandet är väl inte omöjligt ändå om du skulle vilja!?Kanske inga äventyrsresor men ändå.Och du kan ju resa i Sverige också och färdas i bil, så i mina ögon är du en riktig globetrotter (tänker på Albanien, där har inte många varit);)Nu har jag inte besparat dig, så här på M´s födelsedag:GRATTIS M !!!!!Och acceptera Harpasione vår korkade omtanke om dig: DEN TAR ALDRIG SLUT!!! Det vet jag ;)

#2 - - Franck:

Vackert skrivet, Taran och OK, jag accepterar. Men det är märkligt det där måste jag ändå säga. Lite korkad omtanke måste väl ändå vi ha, nu när du är så bombsäker.

Visste inte att det var ännu ett av dessa TV-program (Mot alla odds). Mot alla odds är annars en bra rubrik på TV-programmet hur vi fixar världen. DET programmet skulle jag vilja följa.

#3 - - Ida:

Tänker se Mot alla odds för Laurentios skull. Han är från vår stad och jag har sett honom ibland.

Att acceptera under protest eller resignation eller kallt konstaterande .. det går inte. Vilket är värst? Eller bäst?

Jag kommer att tänka på berättelsen om mannen som hissades ner genom taket och framför Jesus när det inte gick att komma in i huset där Jesus var. Vännerna gjorde det möjligt med vilja och engagemang. Dom som trängdes inne i huset var tydligen så egoistiska att det inte ens ville flytta sig så man kunde bära in honom. För min egen del har jag upplevt att det varit viljan och kärleken hos andra som gjort omöjliga saker möjliga. Vänner är guld värt och dom märks mest när nöden är som störst. Ja, fast det ville du ju inte veta. Läste fel. Läste Besvara istället för Bespara.

#4 - - KaosJenny:

Mm, och ibland är saker bara helt otroligt omöjliga... På tal om TV så har jag en kompis vars farsa var för spårlöst försvunnen för att kunna vara med i spårlöst försvunnen så ja, man kan väl säga att karl´n är försvunnen...

Du är ju för härlig med dina ideer, piercing över munnen :-) Skickar en cyberKram, det kan väl i alla fall inte vara omöjligt...

#5 - - volangen:

Acceptera...... svårt ord och svårt att göra.

Du skriver så starkt, gripande o bra.

Min beundran.

#6 - - Ewa:

Jag har en 17 år ung dotter, hon vill ta sitt liv. Hon finner ingen mening med livet. Denna vetskap gör mig galen, mer än någon kan ana.

Varje dag som hon fortfarande är vid liv, gör mig glad och bedrövad. Glad att hon lever, bedrövad av att hon har levt en dag fylld med mörka tankar, och ångest.

Jag vill inte acceptera at vårt liv ska vara på det här viset. Jag vill gå vidare mot en ljus framtid, är det omöjligt? Är det omöjliga otroligt möjligt?

Jag vet inte.

Kram på dig.

#7 - - Ann-Marie Alexandersson:

Du är den mest tålmodiga människa jag känt. Alla har sin gräns. Din gick när smaken och luften försvann. Det är väl bara att acceptera. Jag förstår att du inte orkar med programmet "Mot alla odds". Därför tittar jag inte heller på det. I dag hittade jag ett konto med 102000kr som jag inte visste om. Jättekul, så klart,men jag klarar nästan inte att gå till brevlådan eller soptunnan. JAG skulle inte klara av att planera en resa under de här förhållandena, så hur skulle du? Ja,det skulle väl i och för sig vara du...

#8 - - H:

Det där med tuggandet - var kan man läsa om det? Vad kan det bero på?



Jag kan förstås inte sätta mej in i detta med maten. Den enda erfarenhet jag ha som har nåt (avlägset) släktskap är den gången på gymnasiet då jag fick för mig att jag skulle fasta. Det var lite inne då. Man skulle varva ner ätandet under två-tre dagar, sen enbart dricka under fyra-fem dagar och sen varva upp i lugn takt. Jag klarade att varva ner en halv dag, sen kastade jag mig över mat när jag kom i närheten av den.



"I am on a see-food diet.



Whenever I see food, I eat it."



(den funkar inte riktigt skriven..)



Nicaragua är skräpigt men ganska trevligt (utom toaletterna på lantbruksuniversitetet som är lortiga, trasiga och otrevliga - lite som tågtoaletterna när man var barn/ung på 70-talet). Lite trevligt socialistiskt, för en okunnig utlänning i alla fall. Den föregående borgarregeringen sålde ut allting - vattnet, tågen, elen. Alltså det var inte så att tåget privatiserades, själva tågsätten såldes och försvann. Men det är mycket fattigt för rätt många i allt utom tillgång på sol, vänliga ansikten, frukt och basmat.



#9 - - Skramlan:

Jag tittar på Sveriges värsta bilförare, trots att jag aldrig har haft eler kommer att kunna ta körkort. Jag mår inte dåligt av det, bara gilla läget och tja, det är som det är. Att inte ha lukt eller smak måste ju vara ett jävla handikapp för man använder dessa nog mer än vad man tror.

Mot alla odds har jag sett i efterhand och kul för de som ville vara med, tycker inte det är fel göra sånt tv-program i alla fall.

#10 - - maria:

Ooo,du H jag var i Nicaragua på 80-talet i El Horno(carretera norte 94) och byggde en skola. Lite kul att höra en rapport därifrån nu. Då åkte man ibland tåg på vagnar som enbart bestod i några plankor lagda över hjulen.

#11 - - Maggan:

Häromdagen åt vi fläsk och löksås till kvällsmat. Tänkte på dig.

#12 - - Mattias:

Allting är omöjligt, sa kråkan. "Kom ihåg att du är en ko!"



Jag ser Mamma Mu med minstingen. Du får ursäkta mig, Tina, men det är dig jag ser. "Det viktigaste är att barnen får leka" och liknande saker. Känns som att du kunde ha sagt det.



Att vissa saker faktiskt ÄR omöjliga... må vara hänt. Men ändå. Mu!



/Mattias

#13 - - Mari:

Taran: Tack för födelsedagshälsningen och grattiskram till dig i efterskott! Jag gillar att fylla år och bli uppmärksammad av mina fina vänner.

Harpasione: Jag är hedrad över att du har glädje av min och A:s gåva. För mig är du lite av ett helgon, faktiskt. Bara så du vet.

#14 - - Taran:

Mari:Tack, och kul att vi alla fyller år så nära varandra.Ville inte skriva hela ditt namn, var inte säker på om du uppskattade det.Jag tyckte bättre om att fylla år, när min katta och jag var unga och friska:som du nu! Men det är roligt att bli uppvaktad och ihågkommen trots allt.

Harpasione:Lyssnade på Gogol Bordellos Supertheory of Supereverything idag, och tänkte på dig! Det är en särskild besynnerlig humor över de där killarna, som förstärker ens tokiga sida och får en att dansa till i fantasin.Är det så för dig också?;)Om någon vill höra så är det bara att klicka:

http://www.youtube.com/watch?v=zOWx5G76pkU

Till Mattias, och alla som vill, om skuggor, med Kent:

http://www.youtube.com/watch?v=67CpobwcKns

#15 - - Taran:

Jag vet, händer litet väl ofta:här kommer den rätta Kent-länken:

http://www.youtube.com/watch?v=67CpobweKns



Men Gogol Bordello-länken blev rätt,alltid "nö";)

#16 - - judi:

HÅLLER MED DIG detta program ger på ett sätt en felakig bild av funktionshindrade om du saknar ett ben är det väl ingen konst att korsa Afrika eller What Ever ?

men FATTA att med ALS kan man inte en korsa sina egna ben jag kan inte se det programet blir bara arg

#17 - - Mattias förtydligar:

Lite illa skrivet inlägg av mig. Främsta anledningen till att jag tycker mig känna igen dig, Tina, i Mamma Mu, är förstås den obändiga nyfikenheten att prova på allt möjligt. Och inte i onödan se några hinder.



Den saken ändras inte av en smula realism. Inte ens en fjäder av Kråkan är du, dagens rubrik till trots. /Mattias

#18 - - Skramlan:

Jag tycker det bara är roligt för de som är med i Mot alla odds att få förverkliga sina drömmar, de har ju själva valt vara med. Själv är jag ingen äventyrare. Jag hade först inte tänkt följa det här programmet, men det var en del negativa och arga personer som sa det var skit och förnedrande, men istället blev det ju de gjorde reklam för programmet att jag blev nyfiken och fler med mig, så i torsdags såg jag det på nätet i hefterhand.

Det här är i alla fall inte värre än när överviktiga får hjälpt i tv att gå ner i vikt, eller när folk i Robinson tävlar. Det finns ju egentligen TV-program för allt snart. Sen behöver man ju inte gilla allt, jag följer väldigt få tv-program. Jag jämför mig aldrig med folk i program, varför skulle jag det.

Mamma Mu är härlig! Det har min son sett mycket på tv och framförallt har vi läst böckerna genom åren så de väl är sönderlästa, nästan i alla fall.

#19 - - mAria:

Jag håller med. Mot alla odds ger en bitter eftersmak.

Hälsofascismen som regerar nu vill gärna att alla som har funktionsnedsättningar kan göra vad-som-helst och att det handlar bara om hur man mycket man vill.

Då slipper man ju anpassa miljön,betala för assistans, ge resurser i skolorna. Det blir billigare om allt hänger på individens vilja.

Om acceptans: det är bara att tugga i sig: alla kan inte åtgärda allt med en stark vilja, alla har inte samma förutsättningar, hur ont det än gör i oss. OCH man har rätt att vara arg o ledsen över förluster i funktion man tvingas göra. Absolut. Absolut!