Så naket och ärligt, oerhört vackert..Vilken poesi, jag får rysningar, det berör mig oerhört starkt! Kram
Skitsjukdom.
Så sorgligt, så vackert!
Allt du har lärt mig kommer förhoppningsvis att finnas kvar i mitt minne och hjälpa mig i framtiden! Du borde ge ut en bok igen!
Gråvädersdagen trycker mot
takåsen.
Det luktar mögel och sorgsenhet.
I hjärtats ena kammare
molar raseriet,
i den andra sitter döden och
gäspar.
Plötsligt kan glädjen uppen-
bara sig,
morgonfräck, prålande,
som tuppen på en gödselstack.
Så skrev Werner Aspenström. /Mooseeyes
Oerhört hur du lyckas sätta ord på något så svårt. Jag fångas i ett tomrum som är både vackert och hemskt.
vackert formulerat Tina, och sorgligt... Tänker på dina tårar, som är dina,dina, dina... Hur gärna jag vill dela mina medmänniskors tyngd och hur svårt det är ibland, både att orka och att våga, släppa in och försöka stå kvar. Men jag tror ju att det är livet går ut på, att finnas till för varandra, så jag fortsätter försöka. Återkommer.
Jag mår sämre idag än någon annan dag under tre år. Jag är inte alls lika tapper som du. Eller är det det du är? Tror kanske att du älskar livet mer än jag.
Kärlek till dig!
Måste bara få säga att de där orden var riktigt gripande. Som om själens dörrar slängts upp på vid gavel och avslöjar all smärta och lidande. Du har min stora beundran att du orkar att ta dig igenom dagarna. Vad är din drivkraft och motivation? Du lyckas ju ändå med det som så många andra i din situation inte skulle ha gjort: Du lyckas med att tillföra andra något! Hur många är det inte som varje dag tittar in på bloggen för att se efter om det skrivits något nytt? Och varför gör vi det? Jo, för att du, Tina, har så mycket att tillföra oss andra. Antingen om man sätter kaffet i vrångstrupen över vad man kan göra med en cykel, eller som idag, fäller en tår över hur jäkla orättvist fördelat livets bördor kan vara.
Jag undrar om inte mooseeyes träffade huvudet mitt på spiken när han citerade Werner Aspenströms dikt. Den kunde varit skriven direkt till dig, Tina.
En stor kram från mig till dig.
Idag kom jag på att jag glömde att köpa presenter till dotterns lärare till avslutningen i fredags. Vilken usel jäkla klassförälder.. Uslast av de usla. En sak ska man klara, men icke..
Trehundrafyrtio kronor ihopsamlade i små kuvert och så ingen present där .. Och jag var inte heller med på avslutningen eftersom det inte passade in i logistiken med tvådagars enhetsresa före och halvtidsboende på annat håll.
Men idag har jag fixat biobiljetter och ska skicka dem ikväll med tack och en ursäkt. När jag har lagt på brevlådan kommer det att kännas lite bättre igen.
Du har oändligt mycket att sörja, det vet jag, för du har ju förlorat halva livet. Någon skulle säga mer, andra mindre och det finns förstås inget rätt. Vad säger du? Du hör, du ser, du tänker, du får följa dina barns utveckling, du kommunicerar med många, men du talar genom en låda och du har nästan ingen glädje av din kropp för övrigt och den ger dig en massa obehag och besvär.
Men berätta om det finns något, och vad det i så fall kan vara, som lockar den förargliga tuppen att visa sig för någon kort sekund?
Varför ska du bita ihop?
Min första tanke med... varför måste du bita ihop?
Ibland kan det vara skönare att få tillåta sig själva att bryta ihop...
Kram
Grattis bloggen på femårsdagen, en dag för sent!
Det är kanske vemodig poesi, vackert att läsa...Men sedan, när man har malt innehållet i några dagar, börjar frågorna hopa sig! Att le är ju fiffigt, för att även om man inte skulle vara glad, så tror hjärnan att man är det och producerar endorfiner! Så det är inte så krystat och obegripligt, som man först tänker. Men bita ihop ?! "Voffor gör ho på detta viset?" För att inte behöva le/ gråta hela tiden? Tårproduktionen sätter tydligen också fart på endorfinerna!!Det kan man ju trösta sig själv med, om man gråter. Jag kommer inte ihåg, om jag har berättat om en väns vän, som var svårt sjuk och låg på sjukhuset?! I varje fall så hade han svårast och allra jobbigast med sin pappas tårar. Han beklagade sig till alla över sin frustration för att han inte snart skulle orka trösta farsan. Så vännerna fick lov( valde själva) att diskutera detta med pappan, som lovade, att han inte mera skulle fälla en tår så att sonen såg. Pappan fick bita ihop länge för att hålla sitt löfte, men han lyckades. Efter sonens död grät han i fyra år!! Så sonen slapp se tårarna och känna sig ännu mera ledsen,vi vännerna delade på bördan med farsans tårar jämlikt i många år, det orkade vi ju bra med.
Det som jag tänker på är ju att dina anhöriga är friska och kloka; de tål nog att se dina tårar rinna! Då får du endorfiner av tårarna och slipper bita ihop: det har jag inte läst om skulle producera annat än stresshormoner. De är inte önskvärda, du har nog med stress!
Ber om ursäkt om jag sade någonting jobbigt, det är det allra sista jag vill göra.Mooseeyes hade sådan fin dikt till dig, så gulligt av honom!" Plötsligt kan glädjen uppenbara sig....."
Fast jag tror att du biter ihop för att överleva.
Och det är så mycket annat jag vill att du ska göra med mig. Bygga snöstad! Pärla! Dansa! Fikaslappa! Göra en klubbpärm (man kan aldrig få för många)! Titta på barnen som försvinner i rasande fart nerför rutchkanan, uppför lyktstolpen, ut i livet!
Det är ju allt det jag vill göra med dig.
Men om det handlar om att stå ut och bita ihop, så har du ju visat dig vara fullkomligt enastående på det. Med. Jag önskar att du bodde lite närmare så jag fick sitta tätt intill, oftare, och bara hålla käft. För att visa respekt för din kamp.
Ja, dom är dina och dina ord är så vackra, så förrn vi vet det, har vi förnummit lite av det tunga. Men bara lite. Idag är årets ljusaste dygn och en del av det står du för. I den ljumma sommarnatten är det vindstilla och där hör jag din poesi läsas.
Kram!
Ordet "extranummer" har skavt ett tag i mitt sinne. Såna ges mig veterligt bara när showen är över.
Extranummer? /Mooseeyes
Hittat på nätet.visdomsord
Ge dig /mig sinnesro att acceptera det du/jag inte kan förändra,
mod att förändra det du/jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig din/min sinnesro bli så total att den släcker din/min indignation över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför dina/mina kinder och vreden slocknar i ditt/mitt bröst.
Låt dig/mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt dig/mig aldrig tvivla på förståndet bara för att du/jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.
Styrkekramar
Alldeles för invecklat för att vara klokt eller vägledande, Judi! (tycker jag) En så lång bön trasslar man bara in sig i, och så snubblar man! Sinnesrobönen ger de flesta av oss fullt upp för lång tid, i all sin enkelhet: "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Less is more! ;-) /Mooseeyes
Jag har inte kunnat släppa det här, Judi. Vet du Judi... Det du skrivit är inte en bön utan en kravlista! Man kan inte skicka instruktioner till andarna/Gud på det viset och tala om vad man vill ha... man måste överlåta sig till det okända, och tordas förändring. Annars är det både menings- och verkningslöst.
Det finns ett mycket enklare och bättre sätt att be för det du radar upp i din bön, om du tillåter mig...? Sinnesrobönen förstås, och sen: "ge mig ett rent hjärta". Resten ger sig.
Hoppas du inte tar illa upp. /Mooseeyes
så vacker skrivet!! KRAM