Vill inte vill inte vill inte

Men försök att förstå.
Jag VILL INTE
se några snödroppar.
Förutom att inte snödroppar betyder något positivt för mig
så är det så att jag MÅSTE lämna det jag inte kan bakom mig.
Annars blir jag galen.
Det enda jag inte lyckas med är maten
och det kommer att ta kål på mig.

Vitsippor trivs i skuggan.
Och gör sig bra på avstånd.
#1 - - Christina Ax:

Ja men är det inte alltid så, att det man inte kan längre, det ska man ta ett vördnadsfullt avsked av?

Du har det BETYDLIGT tuffare än vi andra, men principen är ju densamma.

Vara ung, föda barn, klättra på karriärstegen (?), springa fort – (eller bara springa!), ha sina små barn i knät, resa obekvämt som backpacker, ha arbetskamrater, ha en kropp som lyder i alla lägen, ja, det är massor man måste göra sig av med vartefter livet drar fram med en.

Du har ju sagt farväl till mycket mera än vi andra redan, och jag förstår på sätt och vis att det är en lisa att säga adjö till snödropparna istället för att med grämelse tänka på dem.

Var sak har sin tid, nu bloggar du och sätter en väldig fart på hela din stora armé dagligen och om en tid blommar körsbärs- och äppelträden. Då kommer en ny chans!

#2 - - Taran:

Fint skrivet Christina Ax! Jag tyckte att du beskrev bra vårt dilemma också: det här att armén förstår ( iaf försöker! ) att Harpasione har det synnerligen tufft, men att livet inte är så "barmhärtigt" mot någon i längden. Jag tyckte att du utryckte dig moget vackert. Själva livet går ju litet mindre varsamt fram med många av oss, men vi har ju varandra som stöd och tröst, när krafterna tryter. Harpasione är, och har varit så exempellöst ståndaktig under resans gång så jag tror inte att det finns något motstycke någonstans. och det kan säkert kännas litet ensamt utan motstycke, om man tänker så. Men om man funderar på alla gamla människor som lämnar stafettpinnen till yngre och starkare så måste ju de också känna sorg och ensamhet om de väljer( eller ligger åt det hållet) att känna så. Eftersom jag personligen tror, att vi har makt och möjlighet ( och nåd ) att välja våra tankar och känslor, så blir avskeden också lättare och acceptabla. Även om man kan fälla en tår till " Time to say goodbye" så går man vidare med acceptans. Det har gjort många livskvalitetstudier i världen på svårt sjuka/ döende patienter, och man har ofta funnit att acceptansen och anpassningen till sina förutsättningar utan kamp och stress över omöjliga förbättringar, mot tiden ger den bästa livskvaliteten. Det är ju inte samma sak som att lägga sig för att dö!!! Jag tycker att det mera kan likställas med att surfa på den sista vågen!? Än befinner man sig på vågen, än kan man njuta av utsikten, än blåsen vinden och solen går upp.



Även kråkan sjunger på sin stämma.



" Vi blev så små

nyligen.

Du satt på lönnbladet

bredvid mig.



Det fanns gott om plats

i sekundens rum,

som tiden svalt oss

i lyckans stund"



av någon begåvad poet, som jag inte vet namnet på!Låter nästan lika bra som Harpasiones dikter, men dem får vi i smådoser hela tiden och vi är lyckligt lottade i det avseendet.Nu orkar jag inte tråka ut er en stund till./Kram från Taran

#3 - - Hyrestanten:

Ja, jag ska försöka förstå. Även om det är svårt att förstå något man inte själv varit med om. Det är nog som det sägs i det gamla indianska ordspråket: Innan vi dömer någon ska vi först gå tre mil i dennes mockasiner. Inte för att vi ska döma dig men jag antar att det handlar om förståelsen för en annan människa.

Varma hälsningar till dig!

#4 - - Kristina S:

Jag förstår att det är svårt, och att livet är mycket orättvist. Men jag tror att det är bättre när du skriver om det som finns för dig och inte om det som saknas. Att längta efter något annat/avundas tar oss bara från verkligheten nu. Då förlorar man ju allt.

#5 - - Franck:

Vi är ju helt uppe i vår egen värld, i det VÅRA ögon kan se och det vi värderar högt. Vi vill så gärna att att vitsippor ska ligga i framkant för allas vår längtan. Så där håller vi ju på hela tiden, trots att vi fått TVÅ öron och bara EN mun, så matar vi på som om vi hade TVÅ munnar men bara lånade varann ETT öra. Världen beskriven utifrån din synvinkel skrämmer oss säkert ibland. Men alla har minst ett viktigt perspektiv som ingen annan har och vi blir bara kompletta om vi låter varandra ge oss det perspektivet.

Ni vet den där historien om de blinda som skulle beskriva en elefant och höll på olika ställen, ungefär så. Horisonter.

#6 - - KaosJenny:

Tack för att du fortfarande skriver Harpasione... Fint skrivet att Christina Ax. Livet är en massa avsked (även om vi vanliga brukar försöka renovera, shoppa, träna eller något för att slippa tänka på det). Det är dock inte alla som behöver möta avskeden på samma sätt som du. Uttrycket Fittögonen förklarar en hel del... Kram på dej

#7 - - Monica:

Det är mycket bitterhet i dina inlägg, vilket man mycket väl kan förstå. Att som du tidigare har skrivit: att bara kunna betrakta och inte delta. Min fundering är i alla fall hur hanterar man sin bitterhet och ångest. Vi ser ju delar av den här på bloggen, men det kan ju inte räcka för att få utlopp för allt som är bedrövligt. Det finns ju personer som står dig nära, assistenterna, familj....Alla som säkert vill dig väl, och som mer än gärna plockar en bukett vitsippor och håller fram så du kan se och till och med njuta av. Det är ju inte detsamma som att själv kunna gå omkring i ett vitt hav och plocka så många man vill, men ändå är det en känsla att bara se alla tecken på våren. Och en vårvind kan smeka även din kind. När bit för bit tas ifrån en, som någon skrev i en kommentar, det händer med oss alla. Vi kommer att åldras och då kommer vi att med tiden förlora mer och mer av våra förmågor. En del tidigare och en del senare. Kanske är det då viktigt att kunna glädjas åt det man har kvar istället för att sörja det man har förlorat.

En stor kram till dig Tina.

#8 - - Skramlan:

Här skiner solen idag och det sägs kunna bli 13 14 grader i skuggan!

Jag tror faktiskt att vi alla har saker att kämpa med i livet, klart för vissa är det tuffare saker och för andra kanske lite lättare, fast sen kan det ju också bero på vad man har för sinnelag om man anser saker vara tuffa eller lätta. Nej, det här att bli gammal är nog också en utmaning för vissa. En del blir ju så dåliga att de blir liggande och har man då huvudet i behåll och fattar omgivningen är det ju ännu mindre roligt. En del gamla som är friska tycker ändå det kan vara jobbigt för alla deras vänner är döda och de känner sig ensamma då. Tja, då är det nog också rätt tufft hitta livsglädje även om man reder sig kroppsligt.

Jag ser fram emot vår och en varm sommar så man kan vara ute med mera.

#9 - - Stinafina:

Vi kan inte förstå. Många vill så gärna lösa dina problem. Tror vi behöver öva på att inte ta över andras skräp. Lyssna, finnas, inte alltid lösa..

#10 - - Maria:

Är det något som jag inte uppfattar dig Tina så är det bitter! Det är ju just det du slåss mot hela tiden! Som jag är så imponerad av att du lyckas vända, snödropparna uppfattar jag som du valt bort för att inte bli bitter? Bitter i stunder ja, men inte det som tar över, nu är det poetryslam som gäller istället!

#11 - - eva:

Först fick jag cancer

sen fick jag cancer igen

sen blev mina pojkar mördade, men dom överlevde

nu mördar ryggen mig

Hela tiden säger mina vänner:

"Men du är väl tacksam!"

"Så bra att du utstrålar tillit!

Så fint att du är så positiv!"

Inte fattar dom att jag först måste vara i fred nere i botten, rasande bitter bortvänd

SEN KANSKE jag kan bli en smula tacksam, kanske

#12 - - Ann-Marie Alexandersson:

Jag fattar inte att så många försöker omvända dig till att se positivt på ditt liv. Du har väl all rätt i världen att tycka, svära, skrika bäst du behöver.

#13 - - Mooseeyes:

Ligger mycket i vad Eva säger. Det där gamla pratat om kinesiska tecknet för kris/utveckling. Men det är ju så. Man kan inte slarva igenom det. Inte ta ut det i förskott. Måste krisas igenom. Göras ordentligt.



Snödroppar klarar jag mig också fint förutan. Tussilago: jajemen. Vitsippor? Det är den blomma som berör mig mest. Fast jag har gott om vitsippor i levande minne också. Med humlor i till och med. Torrt gräs. Taltrastsång eller filande flugsnappare. /Mooseeyes