Läser Kristinas text och finner den klok, men inser - eller tycker mig inse - att hon nog inte känner dig. Om jag nu känner dig rätt... För du var ju liksom ledarkossan, om metaforen tillåts; fältherreblick, såg hela gänget, var och en. När du reste dig reste sig alla. När du satte dig satte sig alla. Lite så. Eller ganska mycket så. Naturlig auktoritet. Storasyrra.
Nog svårt att sluta med.
En reservation slänger jag in: jag kan ha fel. Men jag uppfattade dig så. /Mooseeyes
Nej, ingen är ensam. Fast Glenn Closes senaste figur är viss väldigt ensam.
Men många av oss kan efter de intensiva timmarna tillsammans med andra dra oss tillbaka och låta hjärnan vila. Lägga upp fötterna, fälla upp tidningen och känna sig i fred.
Vi är alltid beroende av de andra, särskilt av vissa andra, de är som botten i vår själ. Barnen, hur har dom det? Chefen, vad ska hon göra nu? mamma, hur klarar hon sig?
Nej vi är aldrig ensamma. Men ibland får vi ändå vila från dom.
Tack Mooseeyes, du har alldeles rätt att jag inte känner Tina personligen. Jag förstår att det kan vara svårt för dig Tina att inte se människorna.
"Men vem har ett eget liv?
Oberoende av alla andra människor? "
Det är klart att det kan bli för mycket; beroende, att förhålla sig, att inte komma ifrån.
Men det kan bli för lite också.
Och då menar jag så väl i rollen som assistent som medmänniska och i ett par.Det fattas något om man ska assistera i ett tomrum eller att vara människa utan "med" eller när man är ensam i ett par.
Nu menar jag inte att det är mer synd om den ena eller den andra. Jag vill peka ut, att vi är bara människor i relation till andra människor och endast då; och att det behövs en massa olika roller i dessa relationer för att pusslet ska vara helt.
Hm... det kan ju också misstolkas, som om jag tycker att du ska fylla din frustrerande och otacksamma roll med hjältemod och tålamod. Det tycker jag INTE att du ska eller har som uppgift. Det blir som det blir med det, och vi uppfattar dej ofta som VI önskar att du ska vara. (och jag har ju egentligen inte en aning.)
Jag ville bara skriva något, ingå i gemenskapen, och komplicera det hela.
Du ska kanske inte alls behöva förhålla dig till dem?
Det är lite som en författare som behöver översättas. En bra översättare raderar ut sig själv för att återge texten. Man får hoppas att dina assistenter kan konsten. Visst är det svårt, men du ska inte behöva ta hand om dem.
Visst kan man någon gång för omväxling förhålla sig lite. När du har lust.