Ville bara säga det

Efter det här ska jag ta en kopp kaffe.

Ni belönar er med mat.
Ni tröstar er med mat.

Ska vi baka muffins?

Ni njuter, frossar och smakar.

Glas vin på verandan.

Ni tar med varm choklad messmörsmackor och apelsin.

Ni bjuder varandra på mat.

Kom över på soppa och bröd!
Ska vi luncha på torsdag?
Idag blir det fiskbullar florentine. Ådetbästajagvet!

Ni förför.

Vill du följa med upp till mig på en kopp te?

Ni firar

Bröllopsdagen på fin restaurang.
Födelsedagstårtan.

Ni har mattraditioner.

Julskinkan semlorna sillen snapsen kanelbullens dag påskäggen
Och scones och kaffe till vasaloppet.

Ni.
Inte jag.

Jag har sondnäring
tranbärsjuice för pisset
katrinplommonjuice för skiten
vin för sömnen
ingen smak
ingen lukt.


#1 - - Ylva La:

Vilken knockout-text!



Poetry slam har aldrig varit bättre - fast den inte ens har börjat!



(och skit skit skit såklart för att verkligheten bakom poesin är så överjävlig)

#2 - - Mari:

Livet är verkligen så ooooooräääättviiiiiist!!!!

#3 - - O:

Det var starkt och vackert!

Slutraderna skakar om och gör ont!

Ser fram emot att få lyssna på dig i verkligheten igen. ;)

#4 - - Mooseeyes:

Är det inte lite larvigt att prata om rätt- och orättvisa? Jag menar just i samband med existensen. Är det inte en lite naiv förväntan att ha, att det ska vara rättvist, liksom? Just själva existensen menar jag.



Jag tror att vi alla får ett pussel att försöka lösa här i livet. Men sällan samma pussel. En del verkar lättare, andra svårare, men det tror jag också kan förvilla en. Det beror väl på vem man är; hur lätt man har för att pussla t ex?



Nå, men har man det tufft i detta livet blir det kanske lättare i nästa? Eller också blir det tufft igen, fast på ett annat sätt. Eller också blir det tufft, fast man har vid det laget redan lärt sig så mycket att man fixar det ändå.



Därmed inte sagt att det inte är för djävligt till och från, eller för många. Men mänskligt sett. Nånstans bakom molnet hörs ett skratt, tycker jag mig ana. Inte ett elakt skratt; det är bara så svårt att ta små djurs plågor på blodigt allvar när man själv är så enoooorm... och har så mycket bättre överblick.



Eller vad tror ni? /Mooseeyes

#5 - - jenny p:

Mooseeyes- ja fast är det inte lite drygt av dig att sitta och säga så? Är det inte lite drygt att säga till en helförlamad person med ALS att det är larvigt att prata om orättvisa och rättvisa? Och vad menar du med att vissa har svårt att pussla? Lite som att de som inte lärt sig att pussla ordentligt, de får faktiskt skylla sig själva eller?

Fan vilket flum.



Jag tycker det är orättvist. Jag skulle gärna se att allas pussel hade ungefär samma svårighetsgrad. Jag hade gärna druckit plommon och tranbär ett tag för att Tina skulle få käka de där två semlorna jag drog i mig idag istället.



Med ditt inlägg anser jag att du försöker ta ifrån Tina hennes rätt att beklaga sig. Och det har du ingen rätt att göra.

#6 - - Mari:

Mitt uttalande om orättvisa var bara ett skrikande konstaterande. Med det menar jag inte att någon kan förvänta sig att livet ska vara rättvist.

#7 - - Elisabeth:

Livet är verkligen orättvist! Vi kan inte ta något för givet, ingen av oss vet vad som väntar men visst är det många gånger orättvist. Så nyttigt för oss som har förmågan att kunna äta, dricka och känna smak, att läsa dessa rader.

#8 - - Elin G:

Vad vackert du skriver. Jag tar en extra kopp kaffe för dig imorgon. Inte för att det hjälper, men jag ska njuta av den.

#9 - - Franck:

Livet är orättvist. Vi kan försöka göra det mindre orättvist, så långt vi kan. När vi inte längre kan förändra en grundbetingelse, då kan vi öka rättvisa nån annanstans. Går det? Går det alltid?

David Servan-Schreiber fick hjärntumördiagnos. Vad kan jag göra?, frågade han. Åh, du behöver inte göra något, sa man honom. Vi kommer göra det vanliga. Oklart om vi kan operera. Illa, illa. Han måste varit exceptionell. Han beskriver att den natten föll han i ett djupt hål, en kvart, sen frågade han sig vad man kan göra. Nästa dag började han söka svar. Han levde 20 år till, dog i juli -11.

Vi kan inte basera resonemang som vi vill jämföra med, baserat endast på en individ (N=1), MEN det är INSTÄLLNINGEN vi är ute efter, n'est pas! Och vårt sätt att se på saker, är något vi kan förändra och ha nytta av i ALLA lägen. Därför återkommer vi hit, för att rummet bärs av många pelare, men där rummet tar höjd, i koret, finns huvudkraften. Säkert finns det rum härinne ingen av oss sett ännu.

#10 - - Mooseeyes svarar Jenny:

Jo det var drygt. Jag håller med.



Flum? Om du säger det så. För dig är det flum.



Men... skylla sig själva...? Nej, det var nåt du själv hittade på. Har inte tänkt en tanke åt det hållet. Var fick du det ifrån?



Klart att Tina får beklaga sig! Det skulle jag också göra, och förmodligen mycket mer än vad hon gör. Men det betyder ju inte att jag skulle ha helt och hållet rätt. /Mooseeyes

#11 - - Mooseeyes missade att Mari svarat:

Jag hajar Mari, sorry, det blev som att jag satte mig på dig. Eller på det du sa, alltså. Visst fan är livet orättvist!



Vad jag egentligen menade, fast jag uttryckte det på värsta besserwisserviset, var att det trösterikt att det nånstans inte är det. Tror jag, alltså. /Mooseeyes

#12 - - Mooseeyes funderar om medömkan:

Jag tycker ändå att det är lite märkligt... Finns det verkligen nån härinne som vill bli ömkad? Som tycker att medömkan hjälper och lisar? Att det gör det lättare att bära en smärta? "Stackars dig..." Personligen tycker jag att det är ungefär det värsta som finns, jag har haft mardrömmar om det. Bokstavligt talat mardrömmar. Att befinna mig i ett sällskap i vetskapen om att jag snart ska dö; jag och inte de andra, och folk är pigga och glada och behandlar mig med medlidande. Det var längesen, men jag minns det som en riktigt otäck dröm.



Då är det väl mycket bättre och respektfullt att tro att alla prövningar vi tvingas genomgå, vilka de nu är, faktiskt är just det: prövningar? Att de tjänar nånting till; att vi utsätts för dem för att lära oss nåt? Samt att vi inte har bara ett liv, utan flera, och att livet i det perspektivet INTE är orättvist, för vi får alla våra chanser och våra beskärda delar, så sett?



Alltså, för mig är det så självklart att det förhåller sig på det viset, och det är väl fler och fler som kommer fram till samma sak, fast det i andras ögon - Jennys t ex om jag tolkar henne rätt - är flum.



Men nu undrar jag: vilken inställning lisar egentligen mest?



/Mooseeyes



#13 - - Taran:

Livet på en pinne! Man vill vinna de spel(de flesta vill!) man spelar, man vill övervinna livet och alla dess frestelser. Och endorfinerna, som åker upp och ner då. Jag känner litet som Ylva La, att din sits bättre hade passat hos oss, som kan bli nöjda av ris med ris. Men någonstans där ligger ju alltid jävlighetens pudel i mossan! Typ: när man har frikort på Apoteket efter 1.5 uttag, så är man alldeles för sjuk för att bli glad över det! Eller frikort till sjukvården: man orkar ju inte ta sig till doktorn för att höra samma meningslösa repliker för 7011. gången: man känner ju sig bara sjukare och mera ledsen. Men det hemskaste i din katastrof är att du kan beskriva din situation och längtan så levande i direktsändning år efter år från Tinas Titanic: det "napsar" efter mat, som min syster beskriver sitt sug efter någonting nästan obeskrivbart att mumsa på?!Och vi kan inte hjälpa dig!!! Räddningspersonalen har försett dig med syre, rätt tryck på luften, avfallshantering och hygien med mekaniska armar, slang för näringslösningar och mediciner. Och vi höööööör dina rop, och vi kan inte göra ett skvatt. Jag mår psykiskt och fysiskt dåligt av, att suget inte kan lämna dig ifred! Kanske för att jag själv är så sjuk och hudlös, eller för att jag lider av ett tvång att hjälpa alla varelser? Nu ska jag inte "hurtigt" (vilket opassande ord?,på mig numera) komma med några meditationsråd, även om jag är 100 % säker på, att de/den skulle hjälpa dig;) och alla andra människor också för den delen. Du kanske skulle bli av (eller få skrivkramp)

med din magiska skrivarkraft just nu inför hårdträningen till poetry slam, vem vet...När man får någonting så kanske man måste lämna något i gengåva...? Ditt Sommar-program skulle handla om- " Kanske om hur man vad som än händer kan vara glad ändå." Så jag antar, att du är glad, trots att vi blir ledsna av dina ord. Och "napsandet" är som alien och lever sitt parallella liv utan att någon lyckas utrota den?! Jag tror inte att jag lider av empatiutmattningssyndrom utan att du hos mig och många här(!) har hittar empatiska, kanske litet blödiga men ändå vänliga själar, som också vill, och vågar, ställa krav/ föreslå möjliga sätt att ta dig ur napsandets famn. Men som sagt, vi får väl höras efter poesismällandet, eventuellt..../ Kram



PS Måste skriva en mening ur Bob Dylans biografi(Chronicles, Vol.1)(hans mamma uppfostrade honom genom att säga):"Remember Robert, in life anything can happen.Even if you don´t have all the things you want, be grateful for the things you don´t have, that you don´t want."

#14 - - marjo:

då vet jag vad som väntar mig

bästa och passa på och äta medans jag kan

#15 - - marjo:

Intressant det här med liknelsen av ett pussel



Jag fick just igår veta att en bekant till mig har Bukspotts canser han har minderåriga barn fru =familj



Hans tid på jorden blir kortare än min Jag har ALS

#16 - - Helena:

Starka, tankeväckande och känsloväckande - gastkramande rader, som så ofta härinne... Åsså försöker vi läsare förstå, formulera berätta vad vi tror, tycker och tänker,om det här som är så svårt att förstå... Vad är meningen med livet och tillvaron när den ser ut som den gör för Harpasione och andra i svåra livssituationer ? Vem "bestämmer" vad som är "svårt" ? Vad är " mening"? Vad är "rättvist" ?

Hur ska, kan, vill jag förhålla mig, vad kan jag göra eller förstå - jag som står bredvid och fortfarande kan äta, tala, gå, röra mig....Jag som lever mitt i min vardag, med mitt "pussel" som kanske inte just nu balanserar på kanten....

Jag tycker om läsa här just för att vi försöker, jag ser kloka tankar, inlägg som får mig att fundera, bli förbannad, bli berörd och som får mig att växa och ibland kliva ur min lilla värld och försöka göra mer, bättre, klokare ! Jag tycker det är oerhört givande - tack både till Harpasione och er andra !

#17 - - Mooseeyes:

Just orden "mening" och "rättvist" var intressant att du ställde bredvid varandra, Helena. Är det inte så att det som i förstone upplevs som orättvist eller svårt blir mycket lättare att uthärda om det tycks ha en mening? Att det meningslösa är det svåraste av allt?



När min kvinna födde minstingen för nu snart tre år sen fick hon hjälp med hypnos. Som inte är något annat än en bra försäljning, förklarade barnmorskan. Att sälja idén om att föda barn utan smärta - d v s att hjälpa den födande att omtolka smärtan, inte minst genom att fylla den med mening. "Varje sammandragning är en hjälp för ditt barn att födas." Det var inte hela hemligheten, det handlade också mycket om att slappna av och fokusera sig på sin bit, och glömma alla tankar om risker och liknande, som ju sjukhuspersonalen har ansvaret för. Men det var en viktig bit.



Blev jag förnumstig nu igen? Jamen det här hände ju på riktigt! Jag var ju med att såg att det fungerade. /Mooseeyes

#18 - - monica:

Bra skrivet Tina!

Det blir en påminnelse till oss alla att man inte ska ta allt för givet. Man tänker inte på allt som man faktiskt kan göra: äta, gå,prata,kamma håret....Allt är så himla självklart. Det känns hemskt när man läser dina ord, och man tänker, -det kunde varit jag, tack och lov att det inte är jag. Men det är ändå med stor tacksamhet som jag läser din blogg och tar del av din erfarenhet av att vara ALS-sjuk. Orden ger alltid en tankeställare. Och du, allt i livet ÄR faktiskt inte rättvist, sedan får andra tycka vad de vill. Problemet är väl bara att man inte kan göra så mycket åt det, tyvärr.

Kram till dig, och tack för att du finns

#19 - - Harpasione själv:

Jag var ingen gourmet. Matlagning snabbt och enkelt. Skrapade ihop matlådor av rester. Brydde mig inte mycket om mat. Ville bara säga det.

#20 - - M:

Men är det inte så att det som man inte längre kan, har en magisk kraft på en. Har inte tänkt så innan, att egentligen hur mycket av livet som kretsar kring just mat och dryck, precis som du beskriver. Barn måste ofta ha något att tugga på, kanske tröstäta och gamla människor vars enda njutning kvar är maten och att äta, och så alla vi andra



Undrar om det går att kanalisera detta sug på något annat, om andra människor med ALS upplever det på samma sätt, hur ex Stephen Hawkings har fungerat under alla dessa år... Hitta någon form att mentalt kunna fokusera på något annat....

Jag skulle gärna vilja lyssna på din poesiafton, men jag kan tyvärr inte

Kram

#21 - - Elisabeth:

Såna intressanta samtal som förs här. Vilka möjligheter för oss att ta del av en annan människas öde och att få tankeställare. Det där som du Mooseeyes skriver om medömkan stämmer iaf för mig. Jag minns en gång när det var krisigt (är hjärtsjuk) och jag låg på sjukhus och en i personalen började gråta för att hon tyckte synd om mig. Det var verkligen hemskt och något jag aldrig vill uppleva mer. Samtidigt har jag två vänner som båda säger att det känns skönt att bli tyckt synd om, den ena med ett handikapp och den andre änkeman. Så vad är egentligen rätt? Kanske ska man hålla vissa ord kvar inom sig?

#22 - - Kristina S:

Sorg efter det man förlorat, först när man förlorat det. Vi tar för givet det vi har. När vi återfår det är vi lyckliga i två minuter... Proust skrev om det i sii sökande efter den förlorade tiden. Dostojevskij kände det när han stod under galgen och ville bara ha några minuter till. Han blev benådad i sista minuten och kunde inte hålla kvar upplevelsen. Psykoterapeuten Erich Fromm skrev om lyckan när han kom ut ur koncentrationslägret och fick ha rena badlakan efter duschen... Och nu skriver du Tina om denna saknad, medan vi som inte saknar förstår inte vad vi har.

Jag tycker mycket om det du skriver Mooseeyes. Det verkar klokt även om man inte tror på reinkarnation. Varför egentligen tror människan att hon har rätt till rättvisa? Och inte bara människan, chimpanser tror det också! Medan hela naturen är baserad på orättvisa och att de svagaste är dömda...

#23 - - ML:

Ja mat är verkligen viktigt! tack att du påminde mig så jag kommer ihåg att vara tacksam för att jag ännu kan känna smak!

Puss

#24 - - M:

Jag håller med, "tyckasyndom"-mentaliteten är inget för mig heller, utan vill bli behandlad med respekt, inte "stackars dej" fast jag vet en del människor som har behov av det,kanske för att känna sig betydelsefulla, vi är olika...

Och Francks...att man kan välja hur man ser på sin sjukdom, vilken attityd man har, sin sjukdom kanske man inte kan förändra men attityden till den..Och Kommisarie Banks, ja tack, håller just på att sluka Peter Robinsons sista roman (det kanske var i förra inlägget om honom , men ändå)...Kram

#25 - - Håkan (&G):

Jag tycker också att det är trösterikt att tänka på att det inte finns någon rättvisa i vårt förhållande till livet.



Men det betyder ju inte att vi ska slå oss till ro med alla orättvisorna! Inte heller att man kan tycka synd om vem som helst hur som helst. Däremot kan vi



försöka göra något för att lindra ångest och smärta och ensamhet och en massa andra otrevligheter som drabbar oss alla i lite olika mängd och i olika faser



av livet. Att försöka göra det för någon annan är i hög grad att göra det för sig själv. Och det är absolut inget fel i den själviska vinklingen tycker jag.



Nu gäller det "bara" att vara tillräckligt kreativ. För att kunna ge varandra en smakupplevelse och känslan av att dela en måltid t.ex. (Du var ju inne på



det för ett tag sedan Harpasione.)



Sålunda försökte jag mej på att laga en bit kalkonbröst idag (Jag har vänner som håller sådana husdjur) Jag krossade rosépeppar, svartpeppar, senapskorn,



vitlök och rosmarinblad. Blandade med fransk senap, lite soya olivolja och sambal olek och gned in köttet med det. Sen fick det steka i ugnen till 70C. Under



tiden fick några skivade potatisar göra kalkonen sällskap och gröna bönor koka till lagom tuggmotsyånd. Sås skulle det bli också. Steksky, mer fransk senap



och en rejäl klick turkisk matlagningsyoghurt fick precis puttra upp. När jag skar kalkonen frigjordes mycket dofter från alla aromatiska kryddorna och såsen



blev lagom salt och fick också lite syra från yoghurten. Ugnspotatisen av en fast sort med skalet på men stekt till knaprig yta och mjukt innehåll kunde ta



upp och balansera de andra smakerna. En liten sallad och två (!) glas vin från Puglia i södra Italien, Primitivo druva, passade bra.



Tur för mej att jag har er att dela detta med.

#26 - - Håkan (&G):

Ursäkta den knepiga radbrytningen! Den kom sig av att jag skrev i ett annat program och klippte och klistrade texten.

#27 - - KaosJenny:

Ja jösses, bra skrivet... man förstår känslan och min spontana reaktion är att det svärs för lite här i världen... livet är härligt men kan också vara för..... gräsligt... Skickar cyberkram och cyberkäk...

#28 - - Skramlan:

Nej inte är allt på långa vägar rättvist här i livet. Min uppgift i detta livet är ju att vara synskadad, i nästa liv blir det väl något annat. Som väl är är det ytterst sällan folk tycker synd om mig, det är bra. Vad ska sånt tjäna till? Att känna empati för andra är ju en annan sak man kan bli ledsen över att någon råkar illa ut. Jag skulle inte vilja byta tillvaro med någon annan, för skulle jag bli lyckligare för det? svaret är nej! Om någon person skulle säga till mig att hon eller han gärna skulle vilja byta liv med mig så är det bara patetiskt. Jag skäms inte över att jag kan äta och dricka, lika lite som andra ska behöva skämmas över att de kan köra bil eller ser bilder tydligt osv. Det hjälper inte alls, däremot kan man ju uppskatta det man har och kan, det försöker jag göra.

Just nu har jag ingen matlust direkt för jag har en jävla hosta och det är skitsvårt att få upp eländet. Men ok, jag har ju förmågan att kunna hosta av alla krafter men börjar känna mig mörbultad. Nu ska jag i alla fall dricka te!

#29 - - Taran:

Detta inlägg skrevs samma dag, som de två första tranorna sågs vid Hornborgarnsjön! Ifjol syntes de första 8/3. Så nu är det nog vår!

Krya på dig Skramlan, hoppas det redan känns mycket bättre!!!/ Kram från Taran

#30 - - Helena:

Bara kort till Mooseeyes - jo, jag tror ju att vi har ett ganska stort behov av att hitta någon slags mening, ibland "ödet", någon "högre kraft" när vi kanske inte ser att det vi gör eller är med om har någon uppenbar mening i stunden... Finns ju mycket intressant skrivet om detta kring hälsoforskning, ni vet Antonovsky, KASAM å sånt - känslan av att själv ha kontroll, kunna påverka sin situation och att att tillvaron är begriplig, meningsfull och hanterbar... Då kan man gissa sig till att vi inte har det helt enkelt att hantera när tillvaron/ livet framstår precis tvärtom...

Nä, nu ska jag snart cykla hem från jobbet - i ljuset och på gruset ! Förnimmelser av våren !!

#31 - - Karin I M:

Tina!

Vilken härlig dikt - och samtidigt sorglig. Någon rättvisa finns det sannerligen inte!- Lite senkommet vill jag tacka dig för den blogg/dikt med överskrift "Är det sorgligt eller är det inte sorgligt?" som du skrev 13/2. Den berörde mig djupt(läser den ofta),eftersom jag har en anhörig med sjukdom lik din.Hon skulle platsa i motorneuronklubben som du bloggade om och som finns med i din bok.Vilken galghumor!Man måste få skämta mitt i eländet, något som du ofta gör.- Vill gärna vara med på din poesikväll,liksom jag var med på ditt boksläpp.En fin upplevelse! Jag har förstås din

bok,med "nagellacksautograf".Läser i den då och då.

Med vårvinterhälsningar och än en gång TACK för dikten från 13:e februari,något av det finaste du skrivit! Jag läser din blogg regelbundet, ser fram emot den,kommenterar sällan (det gör andra så bra), men nu måste jag bara skriva.

Karin I M

#32 - - Ann-Marie Johansson:

När jag läser detta, tänker jag på hur vi lever våra liv sida vid sida, med våra olika förmågor och oförmågor.I helgen har jag varit och besökt min mamma på hennes äldreboende. Hon läser inte längre och bara med stor möda kan hon fortfarande skriva sitt namn.I förhållande, till de olika personerna som ber på äldreboendet, uttryckte sig en ut personalen ungefär så här:"Vi vet inte hur vi själva blir". Hon uttryckte : "Det kunde vara jag". Och så behandlade de som jobbade de boenden utifrån den inställninge. Det upplever jag djupt meningsfullt och väldigt välgörande, för mig som anhörig, för min mamma och säkert för dem som jobbar också.Förlusterna av förmågorna finns där, att kunna uttrycka dem, som du gör Tina är oerhört betydelsfullt.Jg tänker att möta medkänsla hjälper oss att förbli människliga.



Kram till dig, Tina och lycka till på Poetry Slam!



Hjärtliga hälsningar från Ann-Marie

#33 - - Maggan:

Tina...Ju mer jag läser av vad du skrivit ju mer förstår jag att det är egentligen inte maten i sig du saknar så utan traditionerna och ritualerna runt omkring. Vet inte om jag har rätt men hoppas du kan delta på ditt sätt och efter dina förutsättningar ändå. Stor Kram

#34 - - jenny p:

Mooseeyes- jag har inte skrivit att man ska "tycka synd om" heller. Angående just det så är jag medveten om att det är väldigt individuellt vilket bemötande man som väldigt sjuk vill ha. Därför kan jag tycka att vi som faktiskt inte är jättesjuka i en av de allra jävligaste sjukdomar, inte bör sitta och värdera de sjukas känslor, vilket jag kan tycka att du gör när du funderar kring hur pass "konstruktivt" medömkan är.



Är man sjuk och vill ha medlidande och/eller medömkan så är det inget som vi andra har rätt att värdera, tycker jag. Detta skriver jag helt enkelt för att när min pappa skulle dö var han full av självömkan och ville ha just medömkan från oss runt omkring. Han var inte den där starka typen som tänkte på "prövningar som vi alla tvingas gå igenom" som du skriver. På film och i media får oftast de där starka typerna plats. De sjuka som aldrig klagar och som talar om att kämpa och aldrig ge upp. Men verkligheten bjuder ju på fler aspekter och jag kan känna att det blir konstigt när vi som ännu inte varit i den situationen ifrågasätter sjuka människors reaktioner på sina sjukdomar... Förstår du hur jag menar?



Vidare tror jag inte att medlidande alltid bara handlar om att "tycka synd om". För i mitt medlidande med, tex min pappa, fanns så otroligt mycket mer än just bara medlidandet. Där fanns en egen sorg, rädsla och även ett medlidande för mig själv inför vad som komma skulle. Där fanns även medglädje. Medoro. Medlycka. Alltså, med medlidande menar jag att man känner med personen i den utsträckning man kan. Medlidande är en aspekt på medkänsla, enligt mig. Tycker personen synd om sig själv, kör man på samma linje. Tycker personen inte synd om sig själv utan ser livet som ett pussel osv, så kör man på den linjen. Helt enkelt därför att man aldrig kan veta hur den sjuka människan har det och på grund av det har man heller inte rätt att värdera den sjuka människans känslor kring sin sjukdom. Ifrågasätta, absolut. Komma med tips och råd på tankebanor, absolut. Men jag tycker det blir fel när du lägger så mycket värdering bakom ordet "medömkan". Som om en människa är svag när hon eller han önskar ju medlidande och medömkan.



Elisabeth- jag förstår verkligen att det måste ha varit jobbigt när en i sjukvårdspersonalen började gråta i medlidande med dig. Om det hade vart jag hade jag blivit väldigt rädd. Jag kan tycka att det är ganska oproffisionellt gjort då sjukvårdspersonalen ju bör fungera som en trygghet. Hade det varit annorlunda om personen som grät för dig hade varit din partner? Ditt barn? En nära vän?

#35 - - Elisabeth:

Jenny P. Så kloka ord och jag tror du har helt rätt. Vi kan aldrig veta hur en annan människa känner och reagerar. Inte ens hur vi själva gör det. Vi kanske reagerar på ett sätt en gång och på ett annat en annan gång. Ingenting kan vara fel och vi har alltför lätt att värdera och jämföra sådant tror jag.

Apropå sjukvårdspersonalen, ja, jag blev rädd och förtvivlad. Det är såna gånger man behöver deras tröst och lugnande ord. Ändå var det ju inget hon rådde över just då och trots allt kände hon ju empati. När barnen har gråtit har det varit annorlunda, då är jag ibland stark och ibland gråter jag också, När vännerna har gråtit känner jag alltid att jag måste trösta dem och det är tungt, samtidigt som jag har tänkt: varför gråter ni?

#36 - - Zorro:

Jag älskar när folk har medlidande med och ömkar mig!

Åtminstone när det gäller frysboxar som slutar funka, en oläglig förkylning och en missad inlämning.

Hur det skulle vara att bli tyckt synd om när det gäller ALS har jag ingen aning om.

#37 - - Skramlan:

Jotack, jag kämpar på med min förfärliga skrällande skrammelhosta. Det har i alla fall inte blivit sämre så jag håller flaggan högt för förbättring och jag har ju gett mig tusan på att reda ut detta utan vårdcentral och liknande. Men visst, skulle det bli alltför taskigt får jag väl tänka på saken.

På tal om värderingar så har vi ju olika sådana, sen gör vi ju också olika tolkningar av andras. Själv tycker jag att Mooseeyes har en del poänger i det han skriver. Sen behöver ju inte allt vara svart eller vitt för det går ju att blanda lite medömkan och samtidigt peppa varandra till bra saker. Jag tycker också synd om folk om vi nu ska använda det ordet, men samtidigt vill inte jag lägga en massa energi på att bara frossa i skit och elände, kan gärna erkänna att jag inte skulle klara en längre stund att umgås med någon som bara vill ha en massa snyft och det-är-bara-synd-om-mig-grejer hela tiden. Som sagt, jag är ingen sån där jättehurtig positivitetsfanatiker heller utan en bra blandning är bäst för mig.

#38 - - Taran:

Bra att flaggan vajar högt Skramlan! Det är ju inte kul, men iaf övergående!

Jag kom att tänka på att medkänsla och empati( och sympati väl också?!) har genomgått någonslags kollektivt missförstånd/ misstolkning, som jag inte kan komma ihåg har funnits så jättelänge. Är det för att dagens människor inte litar på andras genuina positiva medkänslor och att folk faktiskt bryr sig äkta om varandra? Medkänslan, och medlidandet är ju i grunden väldigt fina känslor, som man önskar alla hade boende i sina hjärtan. Alla behöver känna, att andra kan se och förstå, vill höra och lyssna någongång när bägaren har runnit över,krafterna tagit slut och gråten är i halsen av ren utmattning. Eller när man är sjuk och behöver tröst av empatiska människor, som inte själva drunknar i den sorgen av sjukdomen och elände. Då behövs det empatiförmåga: att du kan förstå och känna hur den andra människan mår, och vara till stöd. Empatiska människor kan ju också bli slutkörda ( som gråtande personalen) men vi är ju bara människor! Det är ju nästan värre, när vårdpersonalen drabbas av "empatiutmattning" och känner att nej, jag orkar/ kan inte längre hjälpa/ stödja och anklagar/ frågasätter patienter för patientens sjukdom, besvär och sorg!! Då är man som patient verkligen olycklig. Detsamma har väl spridit sig bland vanliga människor: "det finns väl för fan andra också som inte har det så lätt", det är väl synd om mig/ oss också! Kanske vi helt enkelt inte känner oss själva sedda och förstådda, och orkar därför inte med andras klagoverser? Sedan, när någon säger sig tycka synd om oss så känns det, som de inte alls har förstått nästan någonting?! Som någon skrev här: alla är ju olika, vi har olika behov av tröst och medkänsla. Men det är ju så också, att om vi inte är ärliga med vår omgivning så blir det ju gärna fel åt andra hållet med. Folk kan inte läsa tankar ,"vet nästan inte vad de känner själva" och mycket bottnar i missförstånd i onödan. Som ni vet balanserar meditationen känslor och tankar : man lär känna sig själv, man blir lugnare, mera förstående, medkännande och mera harmonisk. Då får man lättare att förstå och stödja andra utan att tappa fokus själv.



Efter tio- redaktionen svarar tyvärr inte i telefon, men jag har mailat till dem en påminnelse och hoppas, att de hinner höra av sig!



Kram till Harpasione, och alla här; och tack för intressanta tankar! /Taran

#39 - - Ann-Marie Alexandersson:

Ja, vi äter och dricker gemenskap och det är väl mysigt. Utifrån ditt perspektiv ser jag hur viktigt det är för oss att stoppa någopt i munnen medan vi pratar. Jag kan äta och dricka men det stockar sig i munnenHhoppas ingen som jag äter och dricker med märker det.

#40 - - O:

En hälsning på internationella kvinnodagen.

Har lyssnat på Radio Örebro om kvinnliga hjältar.

Min hjälte/hjältinna alla dagar alla kategorier;

Det är DU Tina! <3

#41 - - Taran:

För att fira den internationella kvinnodagen, alla kvinnor; unga som gamla! Jag hittade Rysslands Eurovisionsbidrag 2012 med härliga gummor:

www.youtube.com/watch?v=m1icUn_h7Uo&feature=player_embedded#!

Eurovision 2012 Russia: Buranovskie Babushki: Party for everybody



Hoppas länken fungerar, tanterna gör det!!/ Kram

#42 - - Taran:

Jag måste (?) ju länka den tippade svenska vinnaren av årets Melodifestival också ( det går inte att spela på henne längre, så "säker" är hon): Loreen med låten " Euphoria"

www.youtube.com/watch?v=xK8VKc24RaM&feature=related



"eternity is an open door"; Loreen gillade de ryska gummorna tydligen, hon kanske får tävla mot dem!? i Baku (finalen av Eurovision Songcontest 2012 äger rum den 26. maj i år).Nu vet du det Mooseeyes ;)

#43 - - Mattias svarar Jenny:

Jag är på resande fot och har inte haft möjlighet att läsa ditt inlägg förrän nu.



Jovisst, så är det väl, vi är olika och vill ha olika bemötanden. Jag satt själv vid svärmors dödsbädd för bara några veckor sen, och där handlade det mest om att tala om att man fanns på plats och inte så mycket mera. Fast humorn hade hon kvar länge, så länge hennes sinne fanns kvar i denna världen. En kärv humor. Min sambo gav henne beskedet som läkarna inte riktigt torts - och det var väl bra det kanske, eftersom de inte var riktigt säkra - att hon hade cancer och snart skulle dö. Då flämtade hon skrämt efter andan, men sen blev hon lugn. Och dog fridfullt efter ett par dagar.



Men tillbaka till det du sa. Ord är svårt, det blir lätt fel. Visst finns det de som bör ömkas, det tror jag nog. Men oftast bara en liten tid, visst? "Hålla handen..." Visst får man vara larvig. Men i långa loppet är det väl inte många som vill bli behandlade så?



Jag brukar ofta bemöta barn rätt utmanande, och mer än en gång har en gråtande unge kommit av sig i sin gråt. Nej, inte blivit skrämd, det menar jag inte. Men många föräldrar underskattar sina barn grovt. Det är ofta det som ligger i daltet. En omedveten vilja att de inte ska vara mer än så.



"Tough love" var ett uttryck jag lärde mig på den här bloggen: http://stellaspiritsingsscott.blogspot.com/ Jag tror att den som regel är den bästa ändå. Kärleken som utmanar. Som när Tina skrev till oss efter jättestora jordbävningen, jag har nämnt det här förut men jag nämner det igen: "Är ni omskakade nu?" Bara det. Uppskattat! /Mooseeyes

#44 - - Irmelin:

Hej Tina...det e Irmelin här...längesedan jag akrev...känner nog att jag inte alltid har ngt att säga som skulle göra dej vare sej glad eller reagera överhuvudtaget...sitter här med mina mjukedun(katter)o har läst dina o andras inlägg o kan inte annat än att bara konstatera att MAT SKAPAR KÄNSLOR...så även för mej som är bulimiker o har ett annat förhållande till mat än du...

Du vill ha mat i ditt liv - jag vill inte ha mat i mitt...från det jag vaknar till jag somnar handlar allt om mat...o hur jag ska undvika den...låta bli den...tvångstankar o svältperioder i kombination med överätning i andra perioder...inte alla vet i min omgivning hur jag tampas o slåss med mina demoner...jag säger inte att detta e värst, jag jämför inte Tina...vissa saker KAN inte jämföras.

Inget kan jämföras med det du går igenom...jag bara berättar o du får nog i fler fall fungera som bollplank o lite samtalspartner till oss som läser din blogg.

Att kunna få berätta...handlar inte om att "Men kolla här då...se hur eländigt JAG har det!"...det handlar mer om att bara få berätta...att jag som sjuksköterska själv efter en arbetsnatt på akuten går hem o direkt startar min egenvård...hur lägger jag upp dagen, hur ska jag göra med maten, vågar jag gå o handla...ska jag göra mej urfattig igen pga att jag äter upp alla mina pengar o sen spolar ner dom rätt ner i avloppet...varför kan jag inte bara säga till mej själv att "NU skärper du dej o börjar bete dej som en normalätande människa o slutar göra mat till en så stor grej!"...det fungerar i exakt 2 dgr o 3 timmar o 40 minuter...sen e ångesten i topp igen o den går inte över...städar, rensar...rensar...rensar ut garderober, källaren i hopp om att kunna rensa ut min egen "smutsighet"...få bort det sandkorn som retar men aldrig skapar en pärla av mej...

Naturligtvis har jag en massa i bagaget...jag fungerar, har många älskade vänner o massor med bekanta, jobbet e härligt o där e jag en ssk med ansvar o tar snabba beslut o e en av klipporna... men sen...hemma...ojja...där startar det andra jobbet...hur fan e man funtad egentligen?

jag skarttade till åt din kommentar om Fiskbullar Florentin...trodde inte någon annan tyckte om det...jag tror jag gör det nu i veckan så äter du o jag det tillsammans...vet inte vad det gör i dej när jag säger så...men jag hoppas du förstår att det enbart e med stor värme o en önskan om att det vore annorlunda för dej i livet Tina...nu ska jag vila lite innan nattens jobb...Allt gott till dej...många Kramar o Buffar från mej o Fab4, xxx

Irmelin