Gråväder

Jag kan inte se snödropparna.
Jag ser inte så långt ner på marken.
Fast jag Skiter I SNÖDROPPJÄVLARNA.
Jävla fittögon.
Det var inte alls meningen att det skulle vara stora bokstäver.
Men fittögonen ville gärna det.

Jag kommer inte att se någon tussilago heller.
Det skiter jag också i.
De förebådar bara mer sol och mer ljus
som jag inte vill ha.

Jag vill inte låtsas att jag njuter av något bara för att jag uppskattat det förut.

Kanske kanske kommer jag att uppskatta en skuggig färd genom vitsippsskogen.

Våren betyder något annat nu.
Solen och vinden har en annan betydelse.

Och ÖGONEN.
Ögonen ögonen ögonen igen och ögonen.
#1 - - jag:

Vi kanske kan konstruera en fittmänniskan tillsammans? Jag donerar gärna mina fittlungor och min fittsjuka. Tänk....en fittmänniska med båda fittALS och fittAlfa1.......men så bra vi skulle må!

En svag lungsjuk kram från mig

#2 - - Mooseeyes:

Det här med att se. Visdom och ögonvaj hänger ihop, det säger alla myter.



Själv är jag kraftigt närsynt. Du ser... /Mooseeyes



#3 - - Taran:

Hur är det med slipningen på glasögonen? Var det inte så, att du hade fått progressiva? Har man slipat demmedtanke på, att du skall kunna se vitsippor på backen och inte i famnen? Annars är det ju så med progressiva, att man läser med nedersta området av progressivt glas, tittar långt bort med den översta delen och på datorskärmen( tex.) genom mittenområdet. Är dina glasögon specialdesignade till dig och dina vinklar? Jag hoppas och tror, att man har tänkt på det!

Jag känner många, som skulle säga till dig: skäll inte på dina trogna fantastiska pliriga ögon, de jobbar så det ryker!!! Min mormor skulle inte ha sparat på krut iaf. Jag hoppas, att du vilar och fuktar dina ögon så du kan titta på alla underbara vårblommor och får litet kraft och glädje av dessa små vackra underverk, som poppar upp varje år som hoppets budbärare och som naturens gåva till oss som uthärdat ännu en lång, kall och mörk vinter.



Sedan måste ju någon fixa ett solskydd för din dator och dig, som fungerar!!! Ett specialdesignat parasoll, hur svårt kan det vara???Ett parasoll med vikbara sidor, av styvt tyg/ papp. Snälla, be någon händig arbetsterapeut ordna den livsviktiga biten på plats, så sommaren din skall bli riktigt härlig!!



Och ordet njuta har man väl slutat använda för länge sedan, det har vi ju pratat om här. Men vårblommorna är så gulliga och tappra;) så man myser bara man tänker på dem, eller hur Harpasione;)

Och dessutom så njuter jag ibland efter några riktigt hemska, kämpiga, smärtsamma skitdagar, när allting bara jävlats av att ha det litet mindre kämpigt.Det är konstigt det där, men jag vet, att du förstår vad jag menar Harpasione!!/Kram

#4 - - Maggan:

Taran...jag beundrar dig mer och mer(och naturligtvis Tina också) Du har alltid någon enkel lösning på problemet som inte jag tänkt på och så tror jag du känner Tina väl. I alla fall så blir jag glad av att se vad du skriver, välvilja, empati och om de små vackra vårblommorna som lyser upp tillvaron. Hoppas innerligt Tina att dina glasögon kan anpassas så att du kan se dessa små lysande solar. Jag hoppas det kommer att bli bra....

Kram till er båda

Maggan

#5 - - Mattias instämmer:

... med föregående talare. Maggan alltså. /Mooseeyes

#6 - - Harpasione själv:

Inget fel på min syn och mina glasögon. Men jag halvligge i permobilen och kan inte röra huvudet. Därför kan jag inte se ner på marken. När jag säger att jag skiter i blommorna så menar jag det. Jag vill inte se dem. De betyder inget positivt för mig längre.

#7 - - En annan Tina:

Det är så jävla tråkigt för dig Tina. Jag förstår att det måste vara ett rent helvete att det du tyckte om tas ifrån dig allt eftersom. Kram!

#8 - - Taran:

Jag skrev en jättelång kommentar precis, sedan tryckte jag på pilen tillbaka, och hela kommentaren försvann! Ja, ni kanske inte missade någonting, inget viktigt iaf...Jag skrev om efter tio på tv4, som har så mycket att göra och så bråttom, att de inte hinner svara i sina telefoner, el. maila heller. Det skulle ju vara trevligt att veta vilket år Harpasione skall vara med, eller om det kan bli denna vår( grovplanering pågår efter olika teman)/ på hösten. Harpasione får ju inte glömmas bort av dem. Jag har ju hoppats, att redaktionen skulle läsa bloggen, och höra av sig!!!



Välviljan, och empatin finns ju hos oss läsare:vi får våra egna tröstande tankar, klär ibland ord på dem ; vi tittar på dessa välklädda ordhögar och deletar dem. Orden känns så tomma och meningslösa eller så kan man inte vara säker på om man har förstått rätt eller om man skulle bli rätt tolkad.Ja,whatever...men kärleken är ärlig,allt jag skrivit har jag menat. Om kortärmat har blivit det "fetaste vårtecknet" för dig Harpasione så har det ju det, snart är det ju dags! Jag tänker ju egentligen mest på barndomens tussilagon och vitsippsfält; när jag var stark och frisk som våren med sin foglösande kraft;) Nu när jag inte kan se dem i naturen så plockar jag fram bilderna: och vips så ser jag dem! Allt möjligt måste jag föreställa mig, om jag vill känna och se, men c´est la vie. Jag saknar tex. inte shoppande och handlande, mera fotograferande och filmande; inte snygga kläder, mera sköna plagg ;och i all oändlighet...Allt man har fått försaka och allt man har fått i stället, hur skall man värdera det? Nej, jag kan inte; men jag är glad att jag "har" den här bloggen, och alla följeslagare av Harpasione här. Det är en av de finaste saker jag har!, just nu.

Nu har jag läst denna text, skickar den vidare trots allt. Den är ändå en hyllning till våren, kärleken,Harpasione och hennes genialitet och gnista, människors behov och tröst av varandra; till välvilja och empati trots allt och på grund av allt. Bli inte tokig(are) nu Harpasione även om frestelsen är stor;)

#9 - - Helena:

Jag läser och jag hittar inga ord, inga svar... Men häromdagen så läste jag i en bok av Lars Gustafsson ( barnläkare mm)där han skriver om olika möten i livet - han beskrev ett möte på ett tåg där han själv suttit och gråtit, mittemot hade en ung kvinna tittat upp från sin bok och sag något i stil med " gråt du, jag sitter här och läser och är det något så sitter jag här..." och för honom hade det gjort skillnad. Tänker på när min pappa vårdades för långt framskriden lungcancer och låg på sjukhus/ hospice och väntade på döden så satt jag hos honom i hörnet av hans rum, vi pratade inte så mycket, litegrann vardagssnack och så slumrade han och jag satt och läste... men vi var överens , "det var gott att ha en människa i hörnet" - att inte vara ensam, utan att det fanns tillgång till någon, någon som delade rummet och tiden ? Kanske är det detta vi/ jag försöker göra här, på ett annat sätt - bara finnas och försöka dela tid och rum ? Men inte har jag något att säga - jag sitter i hörnet och finns....

#10 - - eva:

Två saker har gjort stort intryck på mig denna veckan:

Caroline Krooks föredrag om Strindbergs gudsupplevelse, och Tinas text om Gråväder.

#11 - - Franck:

Att sitta i hörnet är fint. Ju äldre jag blir tycks Tålamod framstå som en av de stora dygderna! Att vänta tills det blåser över, att vänta på matchning, att vänta i samtal. Jag har liknande erfarenheter under olika delar av livet. Det motsäger inte det faktum att vi behöver Rörelse och Aktivitet (i rummet) ibland. Det stora är att vi behöver både och och vi kan lära oss hela tiden, när vi ska växla. Det är människorna runtikring som kan leda oss i det. (Sade han och tystade sin son, jag ska bara... Se där, vi har nåt att lära hela tiden..!)

#12 - - Christina Ax:

Influensa; värk, snuva, hosta, ögoninflammation, ingen lukt, ingen smak, dålig sömn, ynk och gnäll.

Men jag kan fortfarande röra mig, tala, äta och dricka själv. Och om några dagar reser jag mig ur det här, slutar hosta, får lukt och smak tillbaka, kan återgå till mitt gamla fina liv med mannen vid matbordet, vännerna, vårblommorna och allt det andra.



Tack, Tina, för att jag får vara med dig, tack för det du gör med mig, tack för att du hela tiden hjälper mig att SE! Du hjälper mig med mitt liv genom att du delar med dig som du gör. Så är det.



Och nu, nja,inte kaffe idag, kanske lite varmt te?



PPP till dig!



#13 - - Kristina S:

Jag har inte tänkt på det innan: att du faktiskt inte kan bestämma t ex "nu vill jag se på marken". Det brukar vara tråkigt att bara sitta och glo t ex genom bilfönstret. Man vill välja vad man tittar på, det gör saker mer spännande.

Kan du på något sätt själv styra din permobil eller är det bara assistenterna?

Hur som helst är det ett stort problem att kunna se marken från permobilen. Den går ju inte att luta/vinkla. Bara se framåt och uppåt. Man skulle nog bli ganska trött på himlen till slut. Skulle det kanske gå med en spegel?

#14 - - Taran:

Jag hade tänkt i samma banor som Kristina S, sedan tänkte jag på en webb- kamera fastsatt vid fotstödet. Man kan ju följa småkajornas liv från och med äggstadiet i boet så varför inte, åtminstone när permobilen står stilla.Kanske två kameror skulle göra utsikten mycket mera intressant?!...Sitter här i hörnet och funderar vidare...;)

#15 - - Ann2:

Har fått att tänka på - som oftast i din blogg - men vill bara säga: skvallerspegel! En riktad mot marken utanför fönstret kanske? Och en för permon?.

Har långliggare på sjukhem såna tro? Minns en bilderbok av Sven Nordqvist med en sängliggande spegelägare (Sune Karlsson och skatorna heter den och bra är den...)

#16 - - Catarina i Rosersberg:

Det där med skvallerspegel lät intressant. Själv skulle jag behöva en som riktas upp mot taket, så att man slapp se all röra som uppstår i vårt hem och slapp reta upp sig när barnen skjuter sina städuppgifter på framtiden...

#17 - - Hanna Ek:

Hej! Jag har just nu några pågående tävlingar du kanske vill delta i, och det skulle vara roligt om du ville lägga en åsikt om vad du tycker om min blogg för jag har precis gjort om den. Kram / Hny