Svar till Helena

,Vårdpersonal som lutar sig fram och talar extra högt och tydligt till mig skjuter jag direkt.

Säger de fossingarna. Pang!

Lyssnar de inte på mig och min dator. Ingen pardon.

Fattar de inte att jag kan skämta. Spräng bara.
#1 - - Taran:

Fick du också mod av våra modiga diskussioner till att skjuta skarpt? Vi var inte hårda, bara ärliga mot oss själva; det kan iofs vara rätt hårt och svårt! "Människor är individer kopplade till varandra" läste jag idag på nätet; någon som inte håller med?!



#2 - - Mooseeyes:

Pâ tal om att skjuta skarpt... Det finns en ständigt âterkommande kommentar som fâr mig att dra min revolver. Nämligen när ännu ett idiotiskt konstverk utan annan mening än att provocera ser dagens ljus, och nân brightskalle kommer dragande med att "ja den satte ju iallafall igâng ett samtal." Konst reducerad till knapptryckning; man trycker pâ knappen, publiken gâr igâng. Konstnären hâvar in stâlarna, i bästa fall, eller âtminstone de bästa liggen.



Ändâ är jag själv pâ väg att säga nât liknande om Breivik: Han fick iallafall igâng oss...



Nu gâr jag pâ en smal lina över plattitydernas helvete känner jag. Men för att anknyta till Taran: Breivik är människa han med. Kopplad till oss pâ nâge vis. Jag tror att gör rätt i att försöka komma underfund med hur.



Upp med handen alla som kan tänka sig att ta av sig mössan inför fängelset med Breivik i, som i Ryssland. Inte av respekt för det han gjort, fattas bara. Handlingen mâste avskys. Men för människan? Och för saker som han ändâ pâmint om oss? För hans lidande, som ju mâste vara enormt det ocksâ? /Mooseeyes

#3 - - Taran:

Du pratade om ryska fängelser senast Mooseeyes.Och där satt i omgångar en oskyldigt dömd dissident, som hette Anatoly Marchenko(1938-1986), som offrade sin hörsel och sin hälsa, och slutligen sitt liv efter 3 månaders hungerstrejk för att alla politiska fångarna i Sovjet skulle friges. Han kämpade för detta i ca 20 år; "arbetade" för att hela världen skulle höra denna sanning. Man har nästan tillägnat honom och hans gärning Sovjets kollaps och Berlinmurens fall!! Alla människor förtjänar medkänsla och en djup eftertanke, och väldigt stor del av världen går i någotslags sorgkortege tillsammans med de döda, deras anhöriga, skadade och på annat sätt inblandade i Breiviks terrortåg. Alla slags tankar cirkulerar i luften, och sorgprocessen fortskrider hos alla som tänker på det. Och Breivik måste ju innerst inne lida trots sin övertygelse om att han utfört en bragd. Men jag tror att vi pratade litet i kors!?

Det är svårt att diskutera på nätet, för det vill så gärna bli fel, och personliga angrepp, och elaka epiteter. Men alla måste få gå ifrån sig själva och vara rätt tåliga i denna värld. Vi är ju här frivilligt, det finns hundratals läsare, som inte har någonting att tillägga:det måste ju betyda att vi har skrivit uttömmande, från våra olika perspektiv?! Jag hatar inte Breivik, men nog hans gärning och genast när jag får en Mandela-känsla skall jag överväga att skänka Breivik en ortodox bönetanke. Breivik har väckt många, att fundera på samhällen med invandrare, nationalister, våld och motsättningar av alla slag: jag är litet inne på förebyggande handlingar. Och visst har han varit en katalysator, men det var Hitler också! Och vi måste prata om,och lära oss av, det som har hänt, så att det aldrig händer igen. Det är trevligt att du är med Mooseeyes, det är klart att vi alla gör skillnad;) Det håller alla iaf med om!

#4 - - Maggi:

Det skulle vara bra om vårdpersonal blev speglade och fick återkoppling hur de behandlar och bemöter människor som är sjuka och i underläge. En person som inte kan förmedla sig direkt som i ditt fall är ju lätt att nonchalera och sätta sig över gärna då som att man pratar till någon som inte förstår, gärna övertydligt för dom kan ju höra dåligt också? Oj oj oj, de vårdpersonal du mött som inte respekterar dig har mycket att lära, jag kan bara beklaga över dessa kollegor i vården. Du skulle verkligen behöva skjuta skarpt på dom så de fick vakna upp.

Ha en trevlig helg med dina närmaste.

Maggi

#5 - - Helena:

Tack för svaret. Full förståelse och inga konstigheter. Funderar på om det hänger på människors mognad eller om det beror på att vi är olika beskaffade i att sätta oss in i andra människor situationer? Vill gärna tro att jag är "bättre" i mitt yrkesutövande efter 15 års praktik än vad jag var när jag kom ut nyutexad - å andra sidan tror jag inte att jag var värdelös som outbildad 20 - åring heller. Men ju tryggare jag är i mig, ju enklare är det ju att möta "dig" - inte bara in min yrkesroll utan försöka få till ett "riktigt" möte....Fast ibland undrar jag ju hur fanken jag uppfattades av den andra personen - precis som jag kan undra vad de andra föräldrarna tänker om mig och mina åsikter på föräldramötet i skolan, eller kollegorna på jobbet på APT ? Det är intressant att fundera över om jag blir uppfattad såsom jag själv tycker att jag är, vilket triggade min nyfikenhet.Och Maggi har en poäng, det är oerhört viktigt att kunna få ta del av andras upplevelser - får bli en bok till ?? Förstår dina mentala sprängningar och skottlossningar - men jag hoppas att du även stöter på dem du skulle vilja pussa och krama istället !( nåväl kanske inte riktigt så fluffigt översvallande, men åtminstone mer åt det hållet = )

#6 - - Maggan:

Modigt och ärligt skrivet. En röst för alla som inte kan göra sin talan hörd. Hoppas många inom sjukvården läser och förstår vikten av hur viktigt detta är. Detta kommer även att vara till gagn för vårdpersonalen, att känna att man verkligen gör det som är bäst och fyller de behov som finns. Det måste skapa större tillfredställelse för dem själva /Kram

#7 - - O:

Som en liten påminnelse bara, ifall man tycker att ishockey börjar bli tradigt. Ikväll kl.20:00 i TV2 kommer ett program som kanske är intressant. Om en dansk man som haft ALS i många år "Mitt lyckliga liv som grönsak"

#8 - - KaosJenny:

Viktig påminnelse för oss alla. Bara för att man drabbats av en sjukdom går man inte och får fossingar och i ett utsatt läge är det mycket viktigare att man blir rätt bemött och behandlad eftersom man inte kan säga ifrån eller ta i folk och stirra dom i ögonen för att få dom att begripa att allt blev fel. Intressanta diskussioner som pågår här på Bloggen också. Tanken att vi alla är invidivider kopplade till varandra är spännande och känns sann även om de flesta inte vill erkänna sig tillhöra någonting samma som Breivik så gör vi det även om han gått över ALLA gränser... Kram på er allihop

#9 - - Franck:

Min gamle klasskamrat i Storstaden kom äntligen till Storsjukhuset för Neurologisk storkoll och vi runtikring var inte förvånade att läkarna efter en dag pratar om en neurologisk sjukdom han sannolikt ärvt. Han har hafy så många symtom och segat sig med att komma iväg. Kanske förstår jag honom, han fruktade precis detta. Efter helgen har de kanske kommit på vilken sjukdom det handlar om.

Kanske, kanske, kan han såsmåningom finna delaktighet, mening och exempel här hos dig. Vem vet? Din omedelbarhet och omtänksamma gåpåaranda kanske fler av oss behöver! Undrar om danska filmen kommer gå på svtplay? Ska kolla. God Helg alla!

#10 - - Maria Nyberg:

Tänk om det helt enkelt är så att personalen vill väl, men kanske inte känner sig helt avslappnade i situationen. Jag vill tro på människor godhet och vilja väl, oavsett om hen är frisk eller sjuk!

#11 - - Helena:

Jag tror också att det är så Maria, att de allra flesta av oss vill väl, men att vi kanske inte alltid lyckas så bra som vi önskar...Fast jag tror också att för de flesta av oss, så kommer en större trygghet med åren, med erfarenheten och vanan och kanske att vi då kan bli lite bättre på att "våga vila i mötet"... Men ibland kommer våra egna spöken fram och vi kan inte så bra som vi vill och önskar - för egen del är jag skiträdd för att drabbas just av ALS, det är bland det hemskaste jag kan föreställa mig och då tror jag ändå inte att jag ens till hälften kan förstå hur jäkla hemskt det är... Så nä, jag tror inte att jag skulle vara så bra på att jobba just med det, kanske oavsett hur mycket erfarenhet jag än hade.... Fast jag skulle nog inte säga fossingar Harpasione - men jag säger dojjor... =)

#12 - - Helena igen:

och Franck, jag förstår din vän. Jag skulle nog också segdra på att söka vård och istället försöka intala mig alla andra förklaringsmodeller istället. Sedan kanske det inte är så hemskt som man tror och tänker innan - eller precis lika hemskt men på ett annat sätt ?! Men nog borde han kunna få en del "hjälp" här - precis som vi alla andra får....

#13 - - Taran:

"Man hittar livet där man hittar kärlek." Undra på att man känner sig så vid liv här! Jag skall se om dokumentären, måste anteckna många visdomar./Kram

#14 - - Mooseeyes:

Nu när krutröken som sagt var har skingrats och små elaka insiktstroll börjat nå fram med sina enerverande signaler ska jag be att få berätta en historia ur levande livet. Mitt liv nämligen.



Jag bråkade så att stickor och strån rök med en person. En retsticka som nändes att antyda att jag inte skulle vara jordnära... "Se själv då!" sa jag - hur dum för att inte säga inbilsk får man bli? - och profanerade därmed min blogg, som jag valde att hålla fram som ettslags bevis. Lite som att framhäva sin egen ödmjukhet, eller hur? Brukar sällan göra något större intryck på nån.



Nå. Kampen fördes på nätet. Jag gick in på ett internetfik och skrev ett uppbragt inlägg. För att gå därifrån utan min datorväska! Eller vad det i tunnelbanans trängsel jag blev av med den?



Vare därmed hur det vill, men är inte livet en rätt fantastisk lärare, säg? Och går det annat än att tro på karmas lag och hur allt kommer tillbaka; här går jag och berättar hur jordnära jag är och så går jag i nästa andetag och dräller bort en datorväska!! Det har hänt mig förr att saker kommit på drift, men det brukar för min del liksom sitta gummisnoddar i dem, på nåt sätt kommer de alltid tillbaka. Plånböcker och sånt. Så inte den här gången!



Näpst blev jag! Sen finns det andra aspekter på den här historien som får en att fundera över hur saker egentligen hänger ihop och hakar i varandra på underliga vis... Men det för lite långt att redogöra för dem. /Mooseeyes

#15 - - Taran till Mooseeyes, och andra:

Tråkiga saker händer ju ofta, när man blir uppslukad av andra saker, eller hur? Det var en uppslukande diskussion, tur att man var hemma;)

Jag har alltid uppskattat din ärlighet Mooseeyes, det är en väldigt fin egenskap( det gör nog många andra också!) och vill verkligen beklaga din förlust, som du verkade hitta djupare orsaker till( som kanske stämmer, vem vet) Jag vill mest av allt rekommendera en dokumentär om en dansk man, som sedan 14 år har levt ett bra(!?) liv med sin ALS. Den gick igår på SVT2 samtidigt, som Sverige spelade ishockey i kvartsfinalen mot Tjeckien. Dokumentären var klart sevärd ur många aspekter, och finns på svtplay tom 16. juni:

http://svtplay.se/t/103478/mitt_lyckliga_liv_som_gronsak

I dokumentären sades det: "Man hittar livet där man hittar kärlek". Rätt bra sagt, tänkte jag!Hoppas din dator kommer tillbaka, även denna gång fungerar formeln!?!/Taran

#16 - - Mooseeyes om en historia som biter sig i svansen:

Något kan jag antyda om vad som mer var i görningen. Jag står inför ett uppbrott. På flera plan. Yrkesmässigt såväl som fysiskt. Frågorna har hopat sig under en tid: Vadan? Varthän? Hur?



Så hoppade en bok upp i min hand. En som jag har haft säkert femton år i bokhyllan utan att den lockat mig till läsning. "Den oändliga historien" av Michael Ende. Välbekant?



Under den vindlande resan blinkar det till här och var, händelser och tankar som jag känner besvarar mina frågor, en efter en. I samspel med annat som sker utanför. Och så denna diskussion vi har fört; boken illustrerar den perfekt, alla frågorna och svaren finns där: förstörelsens roll, högmodet och dess verkningar, medberoendet - hur hjälp ofta bara förvärrar saker, man måste för det mesta ha modet att låta saker ha sin gång; ja rubbet. Men såklart: det beror på var och ens läsart. Säger man "bara en saga", ja då stannar klokskaperna innanför bokpärmarna. Låter man sitt liv och vara speglas i boken och tar den på ett slags tredimensionellt allvar, ungefär som det boken själv handlar om: att en person från denna världen kliver in i densamma; ja då kommer den att samverka med oss här. I sanning en magisk bok; men precis som den själv konstaterar på slutet: det gäller egentligen alla böcker. Det är bara i det här fallet blev det extra märkligt, eftersom boken handlar om just det, samverkan mellan fantasi och så kallad verklighet. Hänger ni med? Som ormarna som biter varandra i stjärten på bokens omslag. Det går lite runt, och antingen hamnar man helt innanför eller helt utanför resonemanget, skulle jag tro.



Det gäller att våga ta steget. Som bokens Bastian. Eller välja att stanna utanför.



Observera att han kom tillbaka mer realistisk och jordnära än någonsin.



Jag har till och med en teori om min väskas försvinnande, om än bara en lekfull tanke: boken försvann med väskan. En svensk version. Jag fick lov att gå och leta rätt på en spanskspråkig. Den tänker jag nu ge till min dotter, som inte helt har tänt på läsning ännu. Tänk om den öppnar läsandets dörrar för henne... Vem vet? Om det skulle vara så beklagar jag inte att min väska och allt i den försvann...



Livet blir roligare om man låter Fantásierna vandra vid ens sida. På lek, med en sida som vetter mot allvaret. /Mooseeyes



#17 - - Maggan:

Till Mooseeyes: Ur kaos kommer storhet

An arrow can olny be shot by pulling it backwards

So when life is dragging you back with difficulties, it means that it´s going to launch you into something great /Maggan

#18 - - Mooseeyes tackar Maggan och pratar om röven:

... och ler. Den sentensen ska jag verkligen lägga på minnet, Maggan! :-)



Nu ska jag sent omsider knyta an till fossingtråden.



Själv uppfostrar jag små svenska barn i främmande land. Det betyder att en stor del av deras svenska språk kommer genom mig. Så det gäller att välja och vraka bland uttrycken. Fossingarna har nog aldrig kommit ur min mun skulle jag tro och lär nog inte göra det heller. Men på andra hållet desto fler... Tvätta rumpan, tvätta stjärten heter det ju... Men de ska ju växa upp till stora starka karlar, åtminstone killarna... Nog behöver de väl en lite rikare vokabulär än så? "Har du borstat tänderna? OK, då är dags att vaska röven."



(Jag funderar på om jag så även till flickan när hon var liten... Jo men det hände nog. Men inte lika självklart. Det ska det kanske inte vara från en far till en dotter heller, det kanske är mer en mammas uppgift?)



Undrar vad farmor och farfar kommer att säga vid deras besök nu i sommar?



Jo, en sak till och apropå detta: Små barn har - nästan undantagslöst, gissar jag - stort sinne för humor. Jag tror att de väl inser skillnaden mellan en rumpa och en röv. De känner mig, jag tror de har på känn när jag är drastisk.



Arslet säger jag inte så ofta. Det är ett svåruttalat ord på småländska.



Än du Tina; lägger du en motvikt i din språkskål när de kommer dragande med pluttinuttigheter? Som röven då till exempel. Fittan - inte bara på bloggen? /Mooseeyes

#19 - - Mooseeyes igen... säger hoppsan...:

Den sammanställningen blev kanske inte så lyckad, låter inte som att jag värderar dina fantastiska ord något vidare.



Sorry Maggan, det ena först: jag tackar och ler. Det andra sen: jag pratar om vad jag tycker att barn gott kan behöva lära sig.



Hoppas att de lär sig bättre än sin far att låta bakdelen uppträda i rätt kontext, bara. /Mooseeyes

#20 - - Taran om det magiska;):

Om fantasierna kan hjälpa en att staka ut vägen, kanske bli inspirerad gladare få tröst,så kan man väl ta emot hjälpen( från ovan eller varifrån den nu kommer; kanske ur ens egen gudomliga gnista/ själen). Jag tror att vi ofta försöker krysta fram mening och orsak, och gör våra gissningar utan att bli så mycket klokare av resonemanget, ens efteråt kan just inte vi veta säkert att det som hände var det bästa?! Det som hände, hände; och vi får anpassa oss till det som hänt på vårt bästa sätt, eller ge upp, om vi inte orkar. Du tyckte inte om filmen " Mar Adentro" Mooseeyes, eller om historien som var sann bakom den?! Andras val, andras liv, är ju svåra ibland att förstå, men någonstans måste man acceptera och respektera människor som de är. Och inte minst: förlåta sig själv och inte titta på sig själv med så dömmande ögon.Jag kommer aldrig i säng idag, verkar det som! Nu önskar jag trevlig helg till alla!/Taran

#22 - - Mooseeyes svarar Taran:

Jag både håller med och inte. Ibland känner man faktiskt hur en mening uppenbaras på rätt fantastiska vis, alldeles av sig själv. I andra är den svårare att förstå, men nog tusan finns den där om man låter den komma till sig, det tror jag.



"Mar adentro" har jag inte sett, så jag kan inte svara på den saken, Taran. Jag ska sätta upp den högt på tittlistan så säger jag sen. /Mooseeys

#23 - - bokrikedom:

Så himla bra skrivet, Harpasione! Har följt din blogg ett tag, men inte kommenterat! Jobbar inom äldrevården, och säger ibland både fossingar och tassar - "då tar vi och smörjar den andra tassen" - har inte märkt att dom reagerar negativt, men det kan ju vara att dom är för väluppfostrade för att protestera! Eller så hör dom däligt! Kan också vara att det känns mer kränkande för en yngre person att få höra sånt? Jag menar i alla fall inget illa när jag säger så, bara ett sätt att försöka skoja till det lite! Men jag fick mig en tankeställare ändå!



#24 - - Mooseeyes på fossingspåret:

Tassarna är väl inte så farligt. Mer kul än barnsligt. Men man får förstås se upp. Känna sig för.



I Sydamerika pratas mycket i diminutiv. Det är -ito hit och -ita dit. På en del håll liksom trippar alla människor fram genom verkligheten, med nästan uteslutande diminutiv. Karlar också. "Todito" är ett roligt uttryck. "Lite allt" i bokstavstrogen översättning, men uttrycket är svårt att fånga i sin helhet.



Annars är väl diminutiv och gullegull något kvinnor håller på med mest. Ibland kan det bli kvävande.



I "Den oändliga historien" finns ett fantastiskt spännande och tänkvärt kapitel på slutet, där vår hjälte Bastian kommer till "La casa de cambio" vad det nu kan tänkas heta i svensk översättning. "Växelhuset"? Där förvandling sker. Där hjälten som vill bli en annan men inte törs förvandlas faktiskt vågar ge efter och göra just det. Det handlar också om moderlighet. Gränslöst moderligt utgivande och gulligull. Samt i vad mån detta är kärlek eller mer har med den moderligas eget behov av att vara utgivande att göra; det kanske helt enkelt inte står något likhetstecken mellan moderlighet och kärlek?



När man blir alltför gullegullad med börjar man ju undra. Känns oftast bättre i början än efter ett tag.



I den historien är det den moderliga själv som ifrågasätter sambandet, intressant nog. Hon är mycket sympatisk. I Lars Ahlins Natt i marknadstältet finns ett par kvävande moderliga kvinnor däremot, som inte ifrågasätter sitt utgivande. Intressant som jämförelse.



I båda fallen kvinnor skapade av män. Vad har vi för kvinnliga skapelser att jämföra med? /Mooseeyes

#25 - - Ann-Marie Alexandersson:

Jag har inget mer att säga än att jag tycker du är top of the line. Vilken strålande människa du är!

#26 - - Anonym:

HEJJA TINA!!