Andra sidan lagen
tänker jag nästan alltid :
Åh om det ändå varit jag som hade gjort det.
Ju mer jag tycker synd om mig själv desto grövre brott skulle jag vilja begå.
Så lätt är det att hamna på fel sida.
Lite tycksyndomsig bara
så vill man motverka inte medverka
Så kände jag inte i mitt tidigare liv.
Utom en gång
när en när och kär satt i fängelse.
Då kunde jag få en fläkt av den där känslan att det var vi mot dem.
Vi mot hela samhället.
Numera undrar jag ALDRIG hur det kan finnas folk till alla brott.
Jag förstår precis.
Intressant och sätter igång tankarna. Har faktiskt aldrig tänkt på det. Att tycka synd om sig själv leder mest till ilska och hämndlystnad mot andra.
Jag har i alla fall upptäckt att för mig allt syndomtyckande är destruktivt och inte värt priset, vilket håll det än går på. Om jag tycker synd om någon annan, så är det brist på respekt för den andra personen, det hjälper personen ifråga absolut ingenting, bara möjligen framkallar skuldkänslor hos mig. Och genom detta tar bort energi från att ev. försöka göra något som hjälper. Om det nu går.
Att tycka synd om mig själv är ren självplågeri. Destruktivt mot mig själv och som du Tina har precis sagt bara leder till agressivitet. Igen används energi (som kanske är en bristvara) på ett destruktivt sätt.
Vilka konstiga, in i döden konkurrerande, varelser vi är. Och inte bara vi. Schimpanser också, har jag nyss hört på nyheterna. Fast då talar man om RÄTTVISEKÄNSLA.
Kan rättvisekänsla och "tycka synd om" på något sätt vara två sidor av samma mynt? Och rättvisekänslan skulle man ju inte vilja spola?