harpasione

Men går det bra med några ömma ord...?

Hej!

Jag instämmer med Mari . . .
Sedan undrar jag om det finns några gränser för kärleken?

Tänker på dig, Tina!

Hälsningar fårn Ann-Marie

Jag förstår, känner likadant. Jag som aldrig gråter känner hur tårarna trycker på. Än så länge häller jag mot. Skräcker är att någon försöker trösta och krama mig. Det går ju inte i alla fall. För min del får jag skylla mig själv för min situation.

Verkligen en stor förlust. Men gäller det även medveten beröring, en hand som håller stilla, värmen som känns? Har du fått det?
(Healing kan man kalla det om man vill.)
Kollar din blogg varje gång jag sätter mig vid datorn.
Du berikar och får mig att känna och tänka efter.

Kan förstå din känsla. Det blir ju inte som förut. Och att inte kunna ge tillbaka. Bättre att vara utan än att bara få en smula?

Hej!
Och visst ska man kolla innan man säger något.... Jo visst finns din bok kvar att köpa! Tänker beställa ett ex. Nu har jag ju läst bloggen i ett svep, eftersom jag hittade dig bara för några dagar sedan, men gillar att ha ord på papper. Då finns de, totalt okänsliga för strömavbrott och annat. Dessutom finns marginaler att skriva, kladda och markera i.
Har funderat på om jag i ditt läge skulle tyckt det var skönt att få massage. Nu gillar jag det men hur skulle det kännas om muskelmassan mer eller mindre försvann? Som jag utgår från att den gör om den inte används. Skulle massagen då vara nått att ha? Skulle den fortfarande få igång de där skojiga oxytosinerna? Ditt inlägg idag är svar nog. Hoppas jag läser rätt när jag läser in en portion ilska. Mer ilska än nått annat iallafall....

en dikt till exempel:

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns det skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

"Jag vill inte ha nåt jag inte kan få" är ju en självmotsägelse. Är det inte snarare att du inte vill ha karikatyren (dåligt ord men kommer inte på bättre) av vad du svårligen kan få nu? Ömhet bygger väl på en kommunikation där man 'tillåter' det. Om man inte kan ge den tillåtelsen med sitt kroppsspråk så kan det inte vara ömhet..?

Jag ska inte lägga handen på din arm nästa gång vi säger hej då som jag helt okänsligt har brukat, OK?

Kerstin Ekman skriver också om nåt liknande (lite irriterat tror jag) i sin senaste bok. Hur främlingar lägger sin hand på hennes arm när de ska framföra vad de tycker om hennes böcker..

När man blir "tagen på" hela tiden för att andra ska fixa allt med kroppen som man inte kan själv vill man till slut bara få ha sin kropp i fred. Vill inte ens får "snäll" beröring. Så har jag i alla fall upplevt det när jag haft skov och varit väldigt sjuk.
Många läkarundersökningar där det ska lyssnas, böjas och vridas på leder och muskler får mig också att falla tillbaka till den känslan. Det är inte särskilt sexigt. Kan påminnas om småbarnsåren när man bara är trött och känner att kroppen inte tillhör en själv. Fast då kan man i alla fall gå undan emellanåt.

Talar du om tafsande med ord?

Tror det ligger mycket i det Karin säger. Ibland vill man bara ha sin kropp ifred och säkerligen om det är svårt att få till någonting med kroppen över huvud taget. Respekt och en cyberkram

Att bevara åtminstone känslan av att man väljer själv. Hellre välja bort än att bli bortvald. Sen finns det ju nästan inget värre än att bli ömkad. Vi är kanske olika beskaffade på det viset, vi människor, en del tycks inte lida lika mycket av den saken. Men jag tycker att det är bland det värsta, och jag tror att du är likadan. "Stackars du som inte..." Nej fy fan, nackhåren reser sig! Tusen gånger hellre välja bort, isåfall. /Mooseeyes

Kanske snarare: hellre välja bort än att bli vald utan sitt eget medgivande.
Din ögondator borde ha en funktion "skjut på den jäveln". Typ en stråle av någon illaluktande vätska, som en skunk? Så folk skulle vara lite rädda och tänka sig för.

Möjligen relaterat, en association:
En hel del av den "ömhet" man tar emot är ett icke efterfrågat närmande, som tillfredsställer givarens självbild. "Nu ger jag dig en kram, en klapp, jag är en varm person." Eller den ersätter en blickkontakt och en tystnad, som vore mera krävande, mindre schablonartat. Att klappa på någon kan vara en störning av den andres koncentration.
En bild: min katt var överkörd, hon låg vid vägkanten, jag satt på huk och såg, och andades. Vännen sätter sig bredvid mig och lägger armen över mina axlar - så att jag tappar balansen, medan hon i stället kan stödja sig på mig...
Den fysiska ömheten blir kanske något du nu inte längre kan reagera inför, nyansera (som Mooseeyes skriver om), kanske kommer "folk" bara fram och tillfredsställer sig själva på dig...
Vad vet jag, jag kan ju fortfarande rygga.

Just det, vad ligger i kramarna? Ömkan, självbelåtenhet? Blä...

Jag råkade se om slutet av Cast away, den där filmen med Tom Cruise som en modern Robinson Crusoe. Där han berättar hur maktlösheten övermannade honom och han åtminstone ville bestämma själv över sin död, hellre än att bli sjuk eller bli liggande skadad efter någon framtida olycka. Så han skulle hänga sig. Men testade först den utvalda grenens och repets hållbarhet genom att låta hänga en stock. Grenen brast. Fan! Inte ens sin död kunde han bestämma över. Dock uppfattade han ett budskap i det och drog slutsatsen att foga sig. Stå ut. För vad det var värt.

Jag kom att tänka på den scenen, apropå behovet av att kunna styra sin situation. Ibland ställs vi inför en utmaning som är svår för den som har en aktiv läggning: du kan inte styra. Inte mycket.

Gud vet nog vad han gör, och vem han utmanar på vilket sätt. /Mooseeyes

Tom Hanks var det förstås. Inte namnen Cruise. Även om det ligger närmare Crusoe. /Mooseeyes

Det kan nog stämma att den som vill ge en smekning eller en kram delvis gör det för sin egen skull. Man vill ju uttrycka något och då använder man de medel man har; uttrycket är ju menat att ge ett intryck hos någon annan, ett intryck av mej. *All kommunikation är mellan individer.* It takes two to tango.
Jag inser att du Harpasione inte kan delta på lika villkor när det gäller de kroppsliga beröringarna. Förstår att du då väljer att avstå och hellre sörjer. *Men jag kommer också ihåg sorgen i att avstå från gemensamma beröringar…*

Jag håller med Eva om att ömhetsbetygelserna kan bli helt fel när den ”utsatte” inte kan reagera på något sätt. Det blir ju bara envägskommunikation. Men från min utsiktspunkt ser det ut som om vi är lite mer jämlika här på bloggen. (Det är inte heller sant, vi andra skriver mycket fortare och lättare - och mer.)

Mooseeyes. Det du skriver om att Gud vet vad han gör och vem han utmanar är för mej bara bullshit. En gud som utmanar med sjukdom och nöd är för det första inte en god gud på något sätt. För det andra är en sådan gud respektlös mot ”sin värld” och liknar mer en maffia-Gudfader eller Hasse Alfredssons rollkaraktär i ”En ond man”. En sådan gud förtjänar bara förakt - eller kanske bättre likgiltighet. Livets prövningar är tillräckligt utmanande utan att någon gud skulle ha funderat ut dem och designat dem individuellt åt oss.

Jag kan fortfarande - för den här diskussionen har vi fört här tidigare - förstå varför det skulle vara en mer trösterik tanke att lidandet inte tjänar ett syfte, än att det faktiskt gör det - fast inskrivet i ett sammanhang som är stort och svårfattbart för oss här på jorden. /Mooseeyes

"Inte" skulle det förstås stå.

Jag kan inte förstå.

Fast frågan är om inte saken handlar om nåt helt annat. Vad är Gud? Per definition något så stort och obegripligt att våra mänskliga begrepp inte rår på det. Mot vilket kan invändas: då kan vi inte resonera om det heller. Och allra minst göra oss till tolk för det. Och det ligger mycket i det.

För övrigt fick du mig att minnas Alexander i Fanny och Alexander, Håkan: "... i så fall är han en djävla pissgud som kan ta sig i röven", var det inte så han sa? /Mooseeyes