Utkast: Sep. 29, 2012

Inte så många kommentarer på förra inlägget.
Inte så många som har erfarenhet av dubbel assistans dygnet runt.
Tack och lov.
Det var ju ett mycket kortfattat försök att beskriva hur det kan kännas.
Assistenterna umgås jag med mer än min egen familj.
De håller mig bokstavligen vid liv.
De är mina händer mina ben min röst.
Faan nu hoppar ögonen så hela meningar försvinner.

Ger upp.
Orkar inte.
Ofärdigt.
Faa.