harpasione

Lite lustigt, inte det du skriver, men det faktum att jag ögonblicket innan jag tog del av ditt blogginlägg läste en recension om PC Jersilds nya bok. Handlar mycket om död och dödshjälp, tydligen. Själv reduceras han till nåt i stil med sin tidigare romanfigur Ypsilon, en hjärna med förmåga till observation och reflektion. Hur det står till med det kommunikativa vet jag inte.

Ja din kommunikativa förmåga håller dig uppe skulle jag tro. Det är ju egentligen mirakulöst vad du förmår med den lilla hjälp du får av din egen kropp. Som ljus står vi i givakt kring dina ord, och inte utan orsak.

Om - när - den sviker... Ja då förstår jag om du inte vill vara med längre utan söka dig till en bättre värld. Nå det är nu ett annat tema, men visa människor i alla tider, och folk som varit där och vänt, vittnar ju enhälligt om att det är ljust och fint där. Så då är det väl det! /Mooseeyes

Var och en har rätt att välja var gränsen går för just sig själv. Det märkliga är att när. Man är frisk går gränsen mycket närmare det vanliga livet. Men gränsen är flyttbar tack och lov. Dina ord är viktiga Tina, vi är många som läser både de du ger oss och de som vi delar med oss av. Din blogg är en förunderlig mötesplats, tack för att du delade med dig av länken för några år sedan!

Såklart kan ingen av oss ta ifrån dig rätten att välja. Vi kan kanske inte föreställa oss din belägenhet. Tänk om det kommer en ny möjlighet att kommunicera? En ny möjlighet att hantera datorn, på ett nytt sätt? Märkligt känns det bara att läsa det! Kan man ge upp sin självständighet en tid? Och återfå den? Jag vet inte. Vet någon av oss vad som väntar om några timmar? OK, vissa av oss kan väl ändå räkna med sannolikare utfall än andra av oss, men vet någon? Så länge du kan förmedla dig är vi där. Såklart kommer vi vara kvar även om du inte kan förmedla dig, hemska tanke. Vi delar ett rum nu, det har du ordnat för oss alla!

Flashback!
Du upprepar nästan ordagrant Gerds ord!
Men som många antytt - det gäller att tekniken håller jämna steg i racet och utvecklas lika snabbt som den förbannade sjukdomen. Åtminstone hoppas jag det (på ett lite egoistiskt sätt kanske).

Men än kan du..! Och det är vi som nu varit med dig i åratal så innerligt tacksamma för. Vi har ju blivit nån sorts familj, vi är beroende av dina tankeväckande inlägg och vi delar ett rum som Franck skriver så talande. Skönt att din semester är slut, det har varit tomt.
Och heja, teknikutvecklarna, jobba på!

kommunikation är oerhört viktig... KRAM

Tina, kan du förklara vad som har hänt när du inte kan hantera datorn? Jag frågar väl dumt och jag är så jävla okunnig.

Igen...jag lät så präktigt rak nyss med min fråga men det är inte det jag känner. Jag blir så ledsen. Jag kan inte tänka mig att du inte ska finnas alltid. Stanna hos mig och alla andra!