Mina ögon

Mina ögon har alltid varit olika.
Ptosis
hängande ögonlock
Som stig fredriksson
utrikeskorrespondenten.
Höger öga är nu ofta slemmigt men går att stänga.
Det är höger öga som alltid hängt.
Vänster öga är öppet och torrt.
Jag kan inte stänga det helt ens när jag sover.
Ögondroppar har jag förstås.
Fuktar vänster och sköljer höger öga.
Jag skriver inte med blinkningar
Utan genom att bara titta på den bokstav jag ska skriva.

Och jo jag vill ge upp flera gånger om dan.
Men hur ger man upp?

Jag har alltid gillat min ptosis.
#1 - - Mooseeyes:

Just det ja, ditt "lustiga öga" ja... Spjuverblicken kommer sig säkert inte därav, men kanske förstärktes intrycket? Hur som helst håller jag med dig: det klär dig. Ptosis var det ja... Lägger på minnet, kan vara bra att ha i korsord. (Jag tillverkar ju såna.)

Om lidandet i förra tråden. Knepigt ämne onekligen. Jag påminner om hur krukan formas: en hand innanför - det vi får oss skänkt - och en hand utanför - prövningarna, som tvingar oss att ta fram allt vad vi har av egna resurser. Men man får aldrig romantisera lidandet! Dock: där det finns är det väl bättre om vi tror att det har en uppgift? Att det kommer något gott ut av det i slutändan, även om det kan vara svårt att förstå. /Mooseeyes

#2 - - Mooseeyes funderar vidare:

Jag funderade vidare på Kajsas fråga... "Tröstar det dig att kanske alla ska plågas lika mycket?"

Ja men jag menar ju inte så. Inte tonvikten på plågan, straffande: "jojo, känn på...!" Utan mera som en del i utbildningen. Nåt vi alla måste gå igenom, i en eller annan form. Inte för lidandets skull, utan för att lära oss om det som - trots allt - besegrar lidandet.

Om man vet - eller tror - att det är nåt man måste gå igenom och att det är lika för alla... ja nog sjutton hjälper väl det!

Men till syvene sist hamnar vi en helt annan fråga. Lidandet, prövningarna, vad är de inskrivna i? I vilket sammanhang? Tror man inte på en större existens, utanom den jordiska, och kanske på själavandring, ja då blir det ju obegripligt. Min fråga är: finns det någon förklaring som ger mening åt lidandet? Det vill jag gärna att det ska finnas någon. Plus att jag tror det; en så grym värld skulle jag inte känna mig hemma i. /Mooseeyes

#3 - - Kristina S:

Hur ger man upp?
Det är så stärkande att läsa detta. Tack och lov att det finns någon som inte vet hur man ger upp.
Det är därför vi flockas runt Dig, Tina.
Det har blivit så viktigt. Varje kväll öppnar jag direkt din blogg bland "favoriter". Jag behöver dig - och andra som du samlat kring dig. Jag är rädd för den stunden du inte vill längre. Men samtidigt har jag fått så mycket redan som gör mig starkare. Tack för allt detta! Och jag hoppas att det fortsätter tills det dyker upp någon mirakelkur för dig.

#4 - - Ann-Marie Johansson:

Hej! Här kommer kanske en konstig kommentar. Men när jag funderade på din fråga: Hur ger man upp, kom jag att tänka på Karin Boyes dikt:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Hjärtliga hälsningar från Ann-Marie

#5 - - Anita:

tittar in så här på natten..kan inte låta bli måste se o läsa dina o alla andras ord..jag funderar ganska mycket varför händer allt hemskt på vårt lilla jordklot..vad kommer alla orden ifrån från första början ...varför kan inte alla få vara friska tills vi blir riktigt gamla utan krämpor o vad kommer dom ifrån..som sagt ingen vet nånting om nåt egentligen det läggs ut pengar på månresor o nu mars o var vi kom från från början konstigt egentligen för vad ska man göra åt det då om man visste det tänk o lägga ned alla pengar på månresor o istället försöka bota sjukdomar...o alla människor som tjänar så mycket så dom inte vet vad dom ska göra av dom...nääe nu får jag sluta att tjata för inget blir bättre av det har jag lärt mej kände bara för att skriva av mej lite..kram

#6 - - Ann-Marie Alexandersson :

Tack, Ann-Marie Johansson för Boyes dikt. Den känns rakt in. Kommer du ihåg mig?

#7 - - Franck:

Du tycks leva ditt liv i supertempo, paradoxalt nog, och då tänker jag på att du vill ge upp flera gånger om dan. De flesta av oss vill kanske ge upp några gånger i året eller per månad. Det varierar förstås med livssituation och vilken benstomme man har (det där sista var inte riktigt sant, det var min mammas paradgren, benstommen, men 'i överförd bemärkelse', vilket var en annan paradgren hos min mamma). Du är en poet och diktare, inte bara i orden utan i livet. När några av oss lyckas sätta frukt någon gång, så ger du oss klasar. Det är en oerhörd gåva. Men jag förstår också att det är ett oerhört lidande, vilket jag beklagar såklart. Kram

#8 - - Mooseeyes:

Undrar om jag berättat det här redan? Att Boye lär ha skrivit "Visst gör det ont" till Elin Wägner. Ännu en kämpe. Som gav upp lite titt som tätt, är känslan jag minns från biografin om henne, skriven av Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder. Men som alltid kom tillbaks på något sätt, som en leksak med blyklump i botten. För att inte brytas sönder är det väl precis det man måste göra ibland; ge upp. Eller kanske ge efter? Det kan väl hända att man ger upp ibland, men så kommer livsviljan krypande tillbaks igen, mer eller mindre fort. Inte många har så mycket av den som du Tina, skulle jag tro. Det är nog ändå en bra sak, även om det är tungt liv du numera tvingas leva. /Mooseeyes

#9 - - Sven Oskar Herbert Lind:

Ronnie Eriksson den eminente komikern med mera säger och jag citerar "DET ÄR ALDRIG FÖR SENT ATT GE UPP"

En gång trodde jag att jag gav upp.
Det var när jag blev passgångare
Det var samtidigt som jag började stava jag på ett konstigt sätt nämligen agj

Men jag hade nog inte gett upp riktigt
Men jag vet inte...