Onsdag

Korv fraskuddar kaviar och messmör
äter inte familjen längre.
Lika glada är de för det.
Med den här sjukdomen får man liksom veta hur det blir när man dör
innan man dör.
#1 - - Vera:

Här skulle det bara bli gröt till frukost, aldrig fil. Ingen mesost, ostfondue och bara grevé (blä).

#2 - - Anonym:

Här skulle det bli lika ödsligt som universum är kallt. Bor man ensam och blir sjuk, ja inte i någon influensa utan riktigt vidrigt sjuk, då försvinner allt, vänner, släktingar, och lagad mat. Det är lite renande att inse att man var en görare för alla dessa människor, när man inte längre är en görare tystnar telefonen och mailboxen fylls bara av kinesiskt spam. Men det är ju bättre att veta nu medan jag fortfarande lever att de enda som tar i mig eller pratar med mig är de som får betalt, de inom den så kallade vården. Jag som känner mig så elak som jag bara förmår har skrivit ett testamente där allting går till ett katthem, bara för att katter inte heller kan välja hur människor ska bete sig. Hundar tas oftare om hand medan katter kastas ut. Jag vet att det finns de i min omgivning, ja bland de som aldrig hör av sig ens, som sitter med sina miniräknare, innan jag blev sjuk samlade jag nämilgen på konst. Det var smart för det ger mig glädje nu, katterna glädje sedan, och skadeglädje från en svart ängel när testamentet öppnas. Vem vet jag kanske kommer in i katthimlen om det nu finns något efter sista sekunden tagit slut.

Svar: Konstigt nog blev jag lite upplivad av din kommentar. Det var roligt skrivet!
Harpasione

#3 - - Mooseeyes:

Måste vara blandade känslor. Smärta och saknad förstås, men också fint att se hur barnen artar sig. Jag delar lite samma känsla i förhållande till min äldsta dotter som jag inte har kunnat träffa på snart ett år nu. Mamman håller henne som gisslan i Chile i ett försök att pressa mig på pengar. Jag varken kan eller betala det hon begär. Men samtidigt som det är sorgligt och smärtsamt att inte få träffa min dotter öppnar det för möjligheter också. Som att tvingas lita på varandra, trots avstånd och tystnad, och veta att vår kärlek är stark och överbryggar såna svårigheter. Vi kommer att hitta tillbaka till varandra tids nog, i den mån vi alls kommit ifrån varann, kanske stärkta av prövningen. Det tror jag. /Mooseeyes

#4 - - Ylva La:

Vilken toppen marknadsföringsslogan: "Vill du veta hur det blir när du dör innan du dör?" Många skulle vilja. Fast när de blev varse att det var ALS som såldes, så skulle de nog kunna lägga band på sin nyfikenhet.

Här skulle den obligatoriska moroten innan maten (som alla gläds åt så snart de hör skalljudet från köket) helt försvinna. Hur kan något som är så gott och nyttigt och enkelt och fullkomligt genialiskt hänga på att jag skalar och delar ut?

Svar: Men kanske skulle någon ta över skalningen?
Harpasione

#5 - - KaosJenny:

En mycket galen situation du är i... Jag förstår precis att jag inte skulle vilja veta hur det blir när jag dör innan jag dör. Tänk om de skulle vara ledsna hela tiden... eller inte alls och bara fortsätta med sina liv (vilket de förstås skulle vara tvugna)... Känslomässig moment 22, inte bra på något sätt...
Förstår Anonym som skänker allt till katthem...
Kram på er alla...

#6 - - Kristina S:

Till Anonym: Vi alla Crazy Cat Ladies and Gents (som jag och antagligen även du tillhör)förvånar oss ofta över hur tokiga människor är. Och hur de kloknar till när de blir sjuka... Det skulle vara riktigt kul att hälsa på dig och laga lite mat och titta på konst och prata katter, hundar och elakhet, och svarta änglar, för att du skriver så underbart. De med miniräknare vet inte vad de missar...
Till Harpasione: Jag har varit borta på semester någon vecka. Det är en fantastiskt känsla att igen möta dina formuleringar som t ex "Att veta hur det blir när man dör innan man dör" och att igen möta alla de underbara människorna här.
Har tänkt lite på hur det ska bli när jag dör. Ska barnen och barnbarnen sjunga julsånger vid julgranen? Det har jag tvingat dem till i åratal (här behöver kanske inflikas att alla är de musikaliska och sjunger och spelar riktigt bra) och i julas blev det till slut riktigt bråk. Jag hotade att jag inte ska be igen om det före min begravning.
Jag misstänker tyvärr att min frånvaro kommer att underlätta för dem att sjunga och spela tillsammans...

#7 - - Maggi:

Någon rättvisa finns det inte här i världen förstår vi som läser din blogg och efter ha levt själv ett tag är det en sanning.

Den enda rättvisan, när dom mörka stunderna dyker upp blir en tröst, är att ingen vet hur det blir när man dör, vilken tro vi än har.
Jag vill heller inte veta förrän jag är där.

#8 - - Ann2:

Tja, man kan förstås tänka sig rutbrödmacka m kalla kokta potatisskivor eller ägg ellergurkditon utan Kalles kaviar under, men nog missar man nåt...

#9 - - Ylva La:

Harpasione: Kanske kanske. Men har hittills aldrig hänt om det inte är jag som lagar mat. Inte en enda gång. Och jag är ju faktiskt inte den enda som lagar mat. Men om det aldrig var jag som lagade mat kanske de skulle börja.

Mina andra två matsaker jag skulle ha i packningen till den öde ön - fil och bananer - äts gladeligen utan min påverkan. Vilka var dina tre?

Svar: Om vi kommer till samma ö och du bjuder på fil? Då tar jag hallonsylt och fraskuddar. Och en falukorvsring.
Harpasione

#10 - - helena:

Tänkte att jag kunde få följa med, men då vill jag ha med mig en hängmatta att spänna upp mellan två träd. Så ska jag ligga där, oseendes stirra upp i himlen, följa en fågel med blicken, halvslumra,svaja lite lätt i min matta, lyssna på radio, prata om oväsentligheter blandat med riktigt allvarliga frågor.Det måste fläkta lite, lite grann så jag inte blir svettig men inte så att jag fryser... Och så ska jag ligga där och knapra på nötter - chilinötter tror jag.... Helst i en sådär stor hängmatta att man får plats minst två stycken, eller om någon får ligga i en annan matta bredvid ? Men vi måste vara halvdåsande, sådär så samtalen tar lång tid och nästan stannar av innan det riktigt viktiga och kloka formuleras... Blandat med asgarv ! Får man hänga med ??

#11 - - Helena igen:

För övrigt är du ju i en jäkla knepig sits och de dina omkring dig. Bläh - i brist på bättre verbal förmåga...