Rättelse kanske

Det finns lyckade skilsmässor.

Men de har ingenting med mig att göra.
#1 - - Mooseeyes:

:-(

Är inte detta den vackraste sången om sorg på svenska språket? Bröderna Gärdestads I den stora sorgens famn. Tror jag länkat till den förut, men ändå...

https://www.youtube.com/watch?v=vDIS42YN3hg

Malplacerad i det här sammanhanget om man uppfattar den som en sång om tvåsamhet. Lätt hänt när den sjungs som en duett mellan en man och en kvinna som här. Men den kan väl lika gärna handla om alla slags kärleksrelationer, exempelvis mellan vänner?

#2 - - KaosJenny:

Klart det finns lyckade skilsmässor. Fast det är inte roligt att bli separerad (som en kompis beskrev att han blev i somras). Man vill gärna vara med och tycka till, gärna vill man själv tycka likadant... Skickar en jättestor cyberkram, även om jag vet att det inte hjälper. Skickar ett hjärta också <3

#3 - - Irving:

Jag håller faktiskt med dig, jag tror inte heller på lyckade skilsmässor. Lyckade för vem? Den som lämnar känner kanske lättnad av att få lämna men finns det barn med så blir man halv, oavsett. Och den som blir lämnad har ju inget att säga till om och blir också halv, utan att ha velat det. Vilket nog är ännu värre. Barnen blir halva, bo halva tiden här, bo halva tiden där. Kanske ett halvsyskon på varje ställe. Jag säger inte att man inte ska skiljas, jag säger bara att man sedan får leva med att man inte blir riktigt hel igen.
KRAM

Svar: Man får ärr. Som kliar
Harpasione

#4 - - snorkfröken af Slemspår:

Med någon trist erfarenhet känns det som det finns lyckade, men aldrig lyckliga. Lyckad=inte förblöda av förlorade förhoppningar, tystnade godnattviskningar,att inte någonsin mer bli omhållen och avhållen på samma gång. Livet, mitt avtar sakta, tänker tacka nej till en ämlig medicin som är på teststadiet för att biverkningarna är för stora, inte för att det har så stor kvalité men jag vill behålla det som mitt. Ändå, jag har så många goda fina minnen,som jag skapat själv, ocurlad som jag var redan som barn, de är mina hängmattor medan jag försöker nå fram till några få. Jag vill inte ha mina gamla vänner kvar, de tycker bara synd om mig och kommer säkert med god vilja, men jag orkar inte med dem och deras nedtonade lycka, ja för de vill väl inte göra mig ledsen för att jag inte kan leva deras "goda och fina liv". Du, min vän, har skapat liv, det har jag inte lyckats med, nu vet jag inte om det var bra eller dåligt för mig. Vissa dagar när solen skiner genom vissa glasföremål så far jag iväg till främmande planeter bara av färgformerna på väggen.

Vill du följa med till Riseberga och ha picknick, sedan kunde vi följa pilgrimsleden en liten bit mot Nidaros. En gång gick jag väldigt många mil med min dåvarande sambo och min älskade labbe. Eller titta på daldockorna vid Trystorps ekängar, jag skulle vilja se några ekoxar, för visst finns de där också?

Fast bara om du vill..... säg till om jag tröttar ut Dig!

Svar: Det är ju det som tröttar ut man vill åt. Gärna. Trystorp Där sprang en ettåring en gång. Kändes som första gången han SPRANG. Lockad av stigarna. Kanske jag också? Jag vill inte att du ska försvinna. Hör av dig från andra sidan. Lova det!
Harpasione