,T

Jag är rädd
För H
Och S
#1 - - Karin:

Jag vet inte för vad eller vem men jag önskar så, att du är omgiven av kärlek och omtanke. Och inte så mycket rädsla.
Kram

#2 - - O:

Önskar att du får några bra drömmar som ger dig kraft och ork att slåss mot H och S eller rädslan.

#3 - - Person:

Vilka är H och S och varför är du rädd för dem?

#4 - - Ann2:

Hoppas någon nära dig kan hjälpa dig mot rädslan.
Du har sannerligen nog att fajtas med utan den.
Obegripligt modig tycks du mig.
Saknar Snorkfrökens kärva inlägg med drömöppningar i.

#5 - - Berit:

Jag tror att Helvetet och Skärselden inte är aktuella för din del...tror mer på att det är Himmelriket och ett Sjuhelvetes party med Släktingar som väntar och tar emot dig. Dock kan jag förstå din rädsla, för det vi inte vet något om och som ingen kunnat berätta för oss om. Jag skulle också på fullt allvar vara rädd. Är helt övertygad om att allt kommer att gå så mycket bättre än vad vi ens kan föreställa oss. Kram.

#6 - - Ann-Marie Johansson:

Hej!

Ja, vad kan man gör för att mota rädslan?
I en tidigare text skrev du att du har en botten.
Kan denna botten hjälpa dig nu?
Kram från Ann-Marie

#7 - - Ylva La:

Önskar att det inte fanns något farligt. Men det gör det ju. Ibland är man rädd för det som inte är farligt, ibland för det som är farligt. Det kan vara lika jobbigt vilket som. Hoppas att din rädsla är obefogad och att den dunstar som tystnaden när ett schysst positiv drar igång.

#8 - - Ann-Marie Johansson:

Hej! Jag undrar hur du mår. Jag tänker på dig.
Hjärtliga hälsningar från Ann-Marie

Svar: VAD tänker du?
Harpasione

#9 - - Ann-Marie Johansson:

Jag blev orolig för dig. Det dröjer mellan inläggen. Nu blev jag glad över din fråga.
Hjärtliga hälsningar från Ann-Marie

#10 - - Tone:

Hittade nyligen din blogg...

Vill tacka dig, från djupet av mitt hjärta. Du har gett min mamma den röst som togs ifrån henne snabbt och under en tid där tekniken inte riktigt fanns.

Jag är otroligt berörd. Fantastiska människa!!! <3

Svar: ,Tack! Berätta gärna mer.
Harpasione

#11 - - Tone:

Mamma gick bort i februari år 2000. Tyvärr tog det alldeles för lång tid innan korrekt diagnos ställdes. Okunskap och nonchalanta läkare... Så Rilutek sattes in sent, alldeles för sent och kanske gick hon (och vi!) miste om ovärderlig tid, för innan hon bollats klart mellan instanser så hade det gått så snabbt och långt... 18 månader från diagnos tills hon somnade sista gången.
Det fanns väldigt dåliga tekniska hjälpmedel då om man jämför idag och mamma förlorade dessutom rösten väldigt snabbt. Pekskärmar och brädor klarade ett tag....men älskade mamma förlorade snabbt förmågan att kunna anteckna och föra dagbok, något hon gjort hela livet och hade ett starkt behov av att kunna göra.

Din röst här betyder så mycket, en tröst för mig. Hon hade också ett enormt djup, skarpt intellekt, otrolig fantasi och humor...så även om hon inte kunde sätta ord på sina tankar, så har på sätt och vis du gjort det...eller bidragit till det minst. Att läsa din blogg ger mig någon typ av lugn att mellan all den dödsångest som jag vet att hon upplevde och jag upplevde tillsammans med henne, så fanns där nog kanske ett rikt liv i tanken när hon var ensam med den... Jag hoppas det....vill hoppas det.


Svar: Hur gammal var du då? Har du syskon? Hur mår du nu? Svara om du vill.
Harpasione

#12 - - Tone:

Jag var 21 när mamma somnade. Vi är fyra syskon, tre tjejer och en kille. Jag är yngst. Mamma född 42, så 58 skulle hon ha fyllt. Vi systrar och pappa delade på assistansen och hon fick tillbringa all tid i sitt hus som hon önskade.

Hon var en extremt fysisk person, tränade judo hela livet. Åkte längdskidor på vintern och gjorde flera Vasalopp. Hon älskade växter och trädgård, vann faktiskt "årets vackraste trädgård" (tidningen Land) två år på raken. Reste världen runt för att se olika växter, säkert ett par längre resor per år. Älskade fotografering. Hon älskade sin trädgård....sitt växthus, var ute så mycket hon kunde.

Att så bli instängd i och fråntagen sin egen kropp...

Jag mår ganska bra idag. Men det tog lång tid...och vår familj hade stött på flera tragedier redan, jag var nog en av de mest trasiga. Inget bra utgångsläge, kan man väl säga.. Det slet på relationerna oss mellan och samtidigt försöka leva med vår pappa som inte ville acceptera att mamma skulle dö...in i det sista. Jag led länge av att jag kände att jag inte hann säga allt jag velat säga....dagen innan, när jag i vanlig ordning lämnat över till pappa efter hans "lediga" helg - så hade det varit infekterat mellan oss andra för någon skitgrej (som vi tenderade att förstora) och jag hade åkt hem i vredesmod. Tyvärr valde jag att inte gå in till mamma innan jag åkte. Ville bara därifrån. Jag skulle ha gjort det.....
Det har varit en av de tunga sakerna för mig att bearbeta och förlåta mig själv för.

Pappa kraschade. Efter begravningen stängde han in sig i huset (10 mil från oss, så inte direkt nästgårds) och söp skallen i molekyler. Han var inte förberedd på detta, han ville inte förstå. Så nyktrade han till efter tre månader, tömde huset på allt, minnen...allt! Körde till tippen eller brände och sedan sålde han kåken.
Huset...fine. Men alla minnen, hennes älskade tavlor, möbler...prylar....ja du vet. Foton...barndom, hon, familjen....borta. Känns...sådär...

Men livet gick vidare. För oss alla. Vi bearbetade det på olika sätt, bättre eller mindre bra. Men vi förlorade vårt nav, vår klippa. Fogmassan som höll ihop en trasig familj...


Svar: Tack!!! Jag fattar precis känslan Av missat avsked. Tror du att mina barn har nytta av min blogg när jag dör?
Harpasione

#13 - - Tone:

Oooo ja....de kommer ha nytta av den. Mer än du och dina barn någonsin kan tro nu.

Du lever vidare i deras hjärta, minnen och här. Det du efterlämnar med denna blogg är stort och genom den lever du vidare, även genom oss som aldrig träffat dig.

Läser de din blogg idag?

Svar: Jag frågar inte om de läser Men jag vet att de läser ibland Tack igen !
Harpasione