På en arbetsplats är man ju sällan helt och hållet avslappnad. I ditt fall är ditt hem andras arbetsplats. Vilket inte alls är lätt. Riktigt skitsvårt. Det är du som bestämmer huvudreglerna för hur arbetsuppgifterna ska utföras och hur relationerna ska vara brukare/assistent. Men hur assistenterna ska vara mot varandra är ju mer upp till dem. Och jag kan bara hålla med din bild, jag är direkt obekväm med vissa och trivs jättebra med andra. Det leder till att jag är väldigt olika på skalan tillknäppt-uppsluppen. Som tur är trivs jag bra med brukaren. När det bara är vi två slappnar jag oftast av, på ett arbetsmässigt vis.
Denna arbetssituation är extremt långt ifrån många situationer jag hamnade i på föregående jobb. T ex vara mötesledare på möten där smockan hängde i luften. Eller medla mellan olika grupper som inte inte inte kom överens. Det tog extremt mycket mer energi och var alldeles för spännande. Ju fler personer inblandade ju mer konflikter var tyvärr min erfarenhet. Just nu trivs jag bra med en eller två. Hade gärna sett att assistenter inte behövts, men när det nu gör det är jag gärna en.
Hej! I ärlighetens namn, jag är säljare och du får tolka min fråga därefter! Vi säljer ett måltidshjälpmedel som hjälper ALS-patienter och andra målgrupper att tidigt i sjukdomen föra maten till munnen, Bestic, vet inte om du hört om den. Jag har följt din blogg i många år, långt tidigare när jag mest jobbat med alternativa sätt att kommunicera. Nu till min fråga, om du idag fick önska helt fritt, vilken är din önskemaskin/robot/mekanik som du helst skulle vilja ha med ögonstyrning för att känna dig mer självständig och kunna be assistenterna back off? Nu eller tidigare när du kunde röra dig lite? Strunta i min fråga om du vill men i vilket fall vill jag framföra ett stort tack för att du bloggar, jag lär mig mycket!
Apropå triangel. För någon vecka sedan när jag satt på tunnelbanetåget på hemväg klev en hemlös dam på. Hon presenterade sig och bad om ett litet bidrag till mat eller för att kunna få sova inomhus under natten. Och så sa hon "Nu ska jag sjunga en liten somamrvisa för även om det är snö och kallt nu så kommer det en sommar igen". Så tog hon fram en triangel som hon plingade lite på samtidigt som hon sjöng några strofer från Tomas Ledins Sommaren är kort. Sen sa hon "jag kan ta en med Ted Gärdestad också" och så sjöng hon en liten trudelutt till. Hon var inte helt tondöv men inte långt ifrån. Det var helt fantastiskt, jag blev så glad. Men alla andra på tåget satt och stirrade ner i sina mobiler eller ut genom fönstret. Jag gav henne en tjuga och hon tackade och drog vidare i vagnen. Jag hörde henne en bit bort när hon satte igång på nytt. Apropå triangeldrama.
Triangeldrama med fyra, vad kallas det?
Ny karl i huset med mig och mina två barn, kan vara svårt, mest sårad blir den som är mitt i mellan. Blir så känsligt när han påpekar något negativt om barnen- går i försvar direkt, fast det kan vara befogat. Samma visa om barnen klagar över honom, nästan lika sårad blir jag.
Kan man befinna sig mitt i ett triangeldrama fast man
är fyra?
Kvadratdrama med en i mitten, matematiskt nog inte logiskt, men så är det. Livet är inte alltid logiskt. Livet är en olöslig ekvation.
Japp, ett tetraederdrama är mitt liv!
Som tur är inte hela tiden dock.
Livet är sällan enkelt när man har barn. Oändligt oroande från det att de kom, samtidigt det mest fantastiska man gjort.
Så för att summera: dramatik och ständig oro väger lätt mot att ha uträttat det under vi är progamerade till. En enkel ekvation för varje mamma.
Hej!
Intressant att se hur olika människor beter sig olika, beroende på,sällskap. Men att du ska behöva vara olika beroende på vem som jobbar låter inte bra....fast vissa får man mer förtroende för och har man samma humor blir ju alla gladare....jo.