Engelskan och jag
Ett till fem, etta för kroniska skolkare och fem var bäst.
Jag fick fyra i allt, utom engelska, och kanske gymnastik.
Trea i engelska.
Det fick säkert alla eftersom vi mest hade sagt ruler och pencil och sjungit lite sånger.
Det lilla barnet jag var
och som jag fortfarande är
uppfattade förstås att jag var urdålig på engelska.
Det är så betyg fungerar.
Jag ska inte skylla allt på det betyget
men jag har aldrig blivit vän med engelskan.
Jag känner mig som en helt annan person när jag tvingas prata engelska.
Jag har läst franska och spanska också, och det är en helt annan grej.
Tyska tror jag skulle passa mig utmärkt, men det var fel kompisar som valde det i sjuan.
Engelskan är kanske belastad av dåliga amerikanska filmer och musik, vad vet jag?
Jag förstår inte humor på engelska.
Jag har verkligen försökt.
Nej, svenska är mitt språk, och så länge jag är förlamad tänker jag inte kommunicera på något annat språk.
Men när jag blir frisk ska jag åka till USA med någon matglad person och äta på Diners drive-ins and dives. Och prata som faan...
Lite förlamad kan man va på resa i USA. Det var G när vi åkte husbil och tåg där. Vi hade rullstol med men hon kunde själv sätta sig och resa sig. Hon kunde äta men ganska slabbigt. Det gjorde ingenting på diners och Starbucks. Det bästa bordet på Starbuckställena var reserverat för såna som hade nåt motoriskt problem. Vi kunde slabba och personalen stöttade med servetter och torktrasor. Prata kunde G inte utan använde talsyntesapparat. Den var rätt kass på engelska.