1
1
Ibland känns det som att jag är död,
och får se hur allting skulle vara
om jag verkligen var död.
Om någon kan förstå?
Jag ser hur det går för mina utflugna barn, min före detta man och mina svärföräldrar...
Men jag är helt bortkopplad.
Som om jag vore död.
Så känns det kanske alltid när man tappar kontakten med folk, eller när barnen flyttar hemifrån?
Men för mig är det så att jag mycket väl kunde ha dött i augusti 2010.
Istället fick jag track, respirator och dubbel assistans dygnet runt.
Sedan dess lever jag liksom på övertid.
Tre år senare var jag också nära döden, när jag flyttade till ensamheten.
Det är inte alla stunder jag är glad att jag överlevde, men de kanske blir fler och fler.
Läst en artikel på denna sida http://www.alingsastidning.se/2017/09/rullstolsburna-instangda-bakom-brandvagg/
Längst ner fanns en mening som säger om inte allt så mycket om vad som sker när vi inte längre är dom "normala". Människors rädslor gör att man inte vill vara nära det som kräver mer än den slätstrukna kommunikationen som vi svänger oss med i vanliga vardagen. Det kräver mer än den vanliga ytligheten. Engagemang kräver sin kvinna och man.
Men som svar på frågan: Nej du är inte död. De är synd att inte människor vill se ett annat sorts liv som ändå är ett liv värt att respektera. Du är inte respiratorn hostmaskinen eller assistenterna Du är du och helt unik med en kropp som har förändrats men med en själ som förmedlar det som jag t.ex kan tänka "varför kom jag inte på det där" Men det är för att det är du och det tillhör din person. Med eller utan respirator.
FOTNOT: Marie Hav Lundkvist deltog i mässan med sin bok Med rullstol i grönsakshissen – om hopp och optimism i en tid av förlust och utsatthet. Hon har startat Hopptimistens insamlingsstiftelse och samlar in pengar till hjälpmedel åt funktionshindrade. ”Jag kom in i en helt annan värld när jag blev funktionshindrad”, säger hon. För ett 20-tal år sedan var hon Sverigechef på Lindex och stationerad i Alingsås.