harpasione

 

Jag känner mig ofta tvungen att klämma fram och ropa ut sanningen.

Som när jag gick på gymnastik och vi låg på rygg på golvet och skulle lyfta upp båda benen raka och fina så högt vi kunde och så var det någon som pruttade.

Populäraste och sötaste tjejen i gruppen låg bredvid mig och vände sig mot mig och frågade.

Vem var det?

Det hade varit hur lätt som helst att ljuga, men inte jag.

Det var jag, sa jag.

Utan att tveka.

 

En dag i skolan fick jag panik över att mamma skulle dö.

Jag sprang hem till min alldeles levande mamma och grät i hennes famn.

Mamma lovade att hon inte skulle dö.

Det var i alla fall så jag uppfattade det, och jag blev lugn.

Det gjorde hon bra, mamma.

 

I början, när jag hade fått diagnosen ALS, kände jag mig falsk som inte sa till mina barn att jag skulle dö av det här.

Jag trodde att jag måste göra det.

Sedan fick jag kontakt med Lena, som hade haft ALS i 21 år, och av henne fick jag veta den enkla sanningen.

Ingen vet när den ska dö, och av vad!

En tyngd föll från mitt samvete.

Det blev en vändpunkt för mig.

 

Nu tror jag inte ens själv att jag kommer att dö av ALS.

Det kan lika gärna bli en stroke eller hjärtinfarkt.

Stillasittande är en riskfaktor.

Förresten ska jag ju bli frisk först, innan jag dör.

 

Sanningen ska man vara försiktig med,

men min mamma har hållit sitt löfte.