Undran

1
Jag har ett erbjudande om att göra ett radioprogram, som uppföljning av mitt sommarprat. Men jag sitter fast.
Jag behöver hjälp.
Vad undrar man om mitt liv efter 2010?
Mycket har hänt.
Jag har fått tracken och respiratorn, skilt mig och flyttat.
Men vad ska jag berätta?
 
#1 - - Kicki:

Kul! Kör hårt! Du har massor att berätta. Som du själv skriver, skilsmässa, flytt och track. Bara det är ett eget radioprogram.

#2 - - Eva Hultin:

Hej Tina,
Jag förstår att det kan vara svårt att sålla, men du har ju verkligen så mycket att berätta. Igår läste jag ditt senaste blogginlägg för två människor, min man och min dotter. Båda är sjuksköterskor även om min man sedan en massa år tillbaka forskar och utbildar sjuksköterskor. Bara det inlägget säger ju så mycket om villkoren du lever under och valen du gör. Framförallt läste jag det för dem och sa att jag tyckte att alla blivande och verksamma sjuksköterskor skulle läsa din blogg, för det man framför allt slås av är att du först och främst är människa, inte en patient, inte din sjukdom - även om din sjukdom skapar villkor för ditt liv. Så himla starkt! Så himla viktigt!
Jag har också blivit så berörd av de inlägg när du skrivit om vad du kan skriva om. Det är ju en klassisk fråga för oss alla. Vad får vi säga. Har vi yttrandefrihet. Eller hur mycket av den måste vi nagga på för att samtidigt inte såra någon eller göra någon förbannad. När jag läst dig skriva om detta (det var ett tag sedan nu) så har jag så starkt känt hur viktigt det är att du, jag och vi alla får uttrycka oss. Vilka blir vi om vi inte får sätta ord på våra tankar och känslor, också de gånger det blir jobbigt för andra att höra.

Du har skrivit om så många viktiga aspekter om hur det är att vara människa genom åren och du har hjälpt oss som inte har drabbats av förlamning att få en liten insikt i hur det kan vara.

Allvarligt, du skulle mer eller mindre kunna ta ett antal inlägg från de senaste åren, helt slumpmässigt, och läsa och reflektera kring dem - de skulle ge så mycket. Jag sa det till min man och dotter igår. Man borde ha seminarier på sjuksköterskeprogrammet och låta studenterna träffas i grupper om 6-8 och låta var och en välja 3-4 inlägg från dig som berört dem - det skulle ge dem så mycket kunskap och insikt att ta med framöver i jobbet. Men allvarligt, alla människor skulle kunna göra det. Därför tänker jag att du också skulle kunna göra så, om du inte vet var du ska börja, ta ut inlägg slumpmässigt och prata om dem! Kram! Och lycka till! //Din tidigare granne i kollektivhuset, Eva Hultin

Svar: Tack för uttömmande svar på en svår fråga.. :)
Harpasione

#3 - - Markus Schulz:

Om jag går till mig själv:
Människor omkring mig tvingades förhålla sig till min sjukdom, alla fick roller som mentala terapeuter. Allt jag sade handlade i grunden om mitt underläge som sjuk, uträknad och golvad. Tacksam över minsta uppmärksamheten sökte jag omedvetet efter tröst, efter små mentala halmstrån, någon form av hjälp ur mardrömmen.
Mvh
Markus Schulz

#4 - - Ami Sunden:

Självklart ska du anta det erbjudandet! Du har så mycket att förmedla till så många

#5 - - Markus Schulz:

Människor omkring mig tvingades förhålla sig till min sjukdom, alla fick roller som mentala terapeuter. Allt jag sade handlade i grunden om mitt underläge som sjuk, uträknad och golvad. Tacksam över minsta uppmärksamheten sökte jag omedvetet efter tröst, efter små mentala halmstrån, någon form av hjälp ur mardrömmen.

#6 - - Håkan:

Det är ju en programidé Eva och Tina! Litet samtal mellan några vårdelever och Tina med dej Eva som samtalsledare.

#7 - - Eva Hultin:

:)

#8 - - Anmaja-Anna:

Behövs inga fler svar/tips, håller med Eva ovanför till fullo. Kör på!

#9 - - Maggan:

Så mycket du har att berätta om. Inte minst för dem som fått sin diagnos och som visar att livet fortfarande har mycket att bjuda på. Att du delar med dig av din resa, från första symptomen fram till nu. Alla känslor som följer, motsträviga och till slut någon sorts acceptans. Du kan visa och ingjuta hopp, för det är det som är viktigt. Men även ta upp det som är jobbigt och svårt och hur man som du ofta finner lösningar. Och som Eva skriver att det kan att användas som underlag inom sjukvården och neurologin. Förståelse från sjukvårdspersonal och personliga assistenter, betydelsen av en Track när eller om det blir dags och en ögondator som för dig ut i världen och skapar kontakt med många andra. För det gäller inte bara ALS utan andra neurologiska sjukdomar eller komplicerade sjukdomar över huvud taget, och hur du hanterat din situation. En fantastisk förebild för andra. Allvar blandat med din underfundiga humor. Du har så mycket att berätta...Kram

#10 - - Mia:

Om du orkar, så JA! Gör det! Allt du skriver är så tänkvärt. Inte bara beskriver du ett liv som är väsensskilt från det de flesta av oss andra lever, du får mig också att fundera över mitt eget liv. Kärlek, drömmar, förluster. Du har verkligen gåvan att förmedla, låt fler få ta del av dina tankar och erfarenheter!