När jag vill le

1
Jag har flera minnen som osvikligt får mig att le.
Det är väldigt bra när man som jag inte riktigt kan styra sitt leende.
När det sociala sammanhanget kräver ett leende plockar jag bara fram ett av dem, och så spricker ansiktet upp...
 
Till exempel en gång var jag ute och körde permobil i parken med min bror. Det var på den tiden då jag körde själv, med handen. Min bror gick baklänges framför mig, och jag ville väl stila lite och visa vilka funktioner jag behärskade, så jag höjde fotstöden, och fortsatte mot honom.
- Hjälp! Som massakern på Himmelska Fridens torg, sa min bror då.
 
Ja, det var hela historien.
Såå roligt var det väl inte?
Jo, det var det!
Jag skrattade till och med nästan ihjäl mig när jag skrev det här.
 
Har du osvikliga minnen?
1
1
1
1
Det är så skönt att bara ge upp ibland.

1

 
Jag har flera minnen som osvikligt får mig att le.
Det är väldigt bra när man som jag inte riktigt kan styra sitt leende.
När det sociala sammanhanget kräver ett leende plockar jag bara fram ett av dem, och så spricker ansiktet upp...
 
Till exempel en gång var jag ute och körde permobil i parken med min bror. Det var på den tiden då jag körde själv, med handen. Min bror gick baklänges framför mig, och jag ville väl stila lite och visa vilka funktioner jag behärskade, så jag höjde fotstöden, och fortsatte mot honom.
- Hjälp! Som massakern på Himmelska Fridens torg, sa min bror då.
 
Ja, det var hela historien.
Såå roligt var det väl inte?
Jo, det var det!
Jag skrattade till och med nästan ihjäl mig när jag skrev det här.
 
Har du osvikliga minnen?
#1 - - Mia:

Jätteroligt! :D

#2 - - Anna Margareta:

Förstår att det var roligt för er. Jag har också minnen att gå tillbaka och skratta åt, men oftast gör de sig inte lika bra när jag återberättar dem. Då ser jag att mina lyssnare/läsare säger ungefär "Jasså". Som häromkvällen när vi i Stickklubben Kalmar satt och stickade och trams-snackade och skrattade som bara sjutton. Det går inte att återberätta, för det blir inget kul alls för de utomstående. De skulle just säga "Jaha".

#3 - - Pia:

Visst har jag grejor jag aldrig glömmer. Vissa är roliga men tror pinsamheter fastnar bättre i mitt huvud. Pinsamheter och små katastrofer.
Dottern och jag har skrattat så många gånger så vi gråtit och inte kunnat andas. Men jag minns inte åt vad.
Mannen, där har jag ett skratt jag minns. Ganska exakt 40 år sedan, vi såg en Dick Van Dyke film. Det var nån ramsa.... How much Wood would a woodpech Peck if a woodpeck would Peck Wood,,,,,, vi skratta och skrek så nyfödda sonen började gråta skräckslaget och hysteriskt.

#4 - - Maggan:

Oh den var ju superrolig. Ser framför mig hur du kommer emot din bror i full speed.

Jag då, från min barndom då vi skrattar åt det i vuxen ålder när vi träffas. Jag fick som barn komma med i innegänget" syjuntan" när vi gick på mellanstadiet. Vi hade med lite sygrejor i en väska men sydde var det minsta vi gjorde. Våra mammor bredde smörgåsar till oss i "pausen". Jag avskydde redan som barn fettränderna på skinksmörgåsarna (hyperkänslig mot det) så jag rev av dem och smusslade ner dem i väskan. En annan av oss avskydde "kokt medvurst" så hon gjorde detsamma. Utöver det så spelade vi monopol, gömma nyckeln,berättade spökhistorier, gjorde anden i glaset. När vi var hos A-C så körde hon oss på sin storebrorsas lätta motorcykel med oss bakom. På skogsstigar. På vintern så fanns en liten tjärn som frös till is bakom A-C hus. I månljuset så åkte vi skridskor på den och tjöt så vi skrattade. Detta bland andra roliga busminnen kom jag att tänka på nu

Svar: Kul!
Harpasione

#5 - - Gunilla wåhlberg:

Minns när vi var vid ödebyn uppe i Pyrine´erna. Utsikt åt alla håll och hur mycket utrymme som helst. Matsäcken uppäten och du skulle slänga iväg morotssnutten du inte ville äta. Ett hårt kast, med sikte på bergssidan kilometer bort, rakt i pannan på mig som satt ungefär en meter ifrån dig. Kul, faktiskt så jag kan skratta för mig själv! Men igen, kanske inte lika kul för den som inte är inblandad.

Svar: Haha! Bra att du påminde mig... :)
Harpasione

#6 - - Mimmi:

Hej Tina.
Vet inte om du kommer ihåg mig men jag varven av "städtanterna" på Navet. Inte världens mest glamourösa jobb men tack vare bra personal på skolan blev jobbet roligt!! O dig Tina, dig minns jag som en av de härligaste! Alltid medgett leende o ett uppmuntrande ord! Sånt får mig att le än idag. 😊

Svar: Klart jag minns dig! Kram
Harpasione