Sommar

Sommaren kom tidigt i år.
För mig har inte sommaren någon speciell temperatur, utan sommar är det när det är fler vikarier än ordinarie assistenter mer än fem dygn i sträck.
Typ.
Redan i slutet av april fick jag sommarfeeling.
Alla vikarier är snälla och vill mig väl.
Inget fel på dem, men det tar tid att lära sig det här jobbet.
Det är väldigt lätt att skada mig, eller ta livet av mig, även när allt är som vanligt.
Om det dessutom händer något ovanligt blir det ännu lättare.
Det är som det är.
Det är ständig brist på assistenter i kommunen, verkar det som.
För att inte tala om semestervikarier...
Särskilt hos mig.
Minst hälften av de som skolas in backar ur efter en dag.
Det är väl för svårt?!
 
På sommaren får jag planera när jag kan bajsa och duscha, istället för att planera för konserter och utflykter.
Jag ska åka till min sommarstuga fyra dagar i juli, med två ordinarie assistenter.
Resten av sommaren räknar jag med att "jobba" utan lön, med att planera, och lära upp assistenter.
Det är som det är.
 
Sommaren är inte min favoritårstid.
 
 

Svar till Anders

1
Det jag vill berätta är att ALS inte behöver vara en dödsdom.
Det är inget lätt liv att vara total förlamad och ha dubbel assistans dygnet runt, men vilket liv är lätt undrar jag?
Jag lever ett ovanligt liv, och jag vill visa att mitt liv har vedermödor som få ens kan föreställa sig. Men också glädje, harmoni och lycka. Som vilket liv som helst.
Jag vill också visa att jag är en ganska vanlig människa som tänker på saker som inte har ett dugg med ALS att göra.
 

Resor. Svar till Lisa, på instagram.

1
När jag reser utanför länet måste jag ansöka om riksfärdtjänt minst två veckor i förväg.
Det är en omständlig process som jag nästan alltid gråter av frustration innan det är klart.
Men jag vet att det är värt det när jag kommer iväg.
Tjugo mil tar tre timmar, och det klarar jag över dagen.
Det räcker till typ Stockholm, Leksand, Linköping...
Jag reser halv sittande, halv liggande, som jag sitter hela dagarna.
Som jag sitter på bilden på Instagram.
 
Nu blir det frågestund!
Fråga om vad du vill.
Jag svarar på det jag vill och kan.
 

Jag älskar dig!

1
Vivan : Älskar du mig?
Vivans pojkvän : Älskar och älskar... Jag tål dig, Vivan!
 
- Älskar du mig?
- Jag sa ju det när vi gifte oss, och jag meddelar om det blir nån förändring.
 
Två skämt som jag och min man skrattade gott åt.
När man skrattar gott är det väl för att man känner igen sig?
Vi uttalade nog inte så ofta de tre magiska orden.
 
Inte heller till våra barn.
Jag kommer från en familj där man inte heller gjorde det.
Jag kan inte minnas att mina föräldrar nånsin sa att de älskade mig.
Ändå kände jag att det var självklart att de gjorde det.
 
Jag undrar om det är en slags modefråga?
Sa man inte jag älskar dig till de älskade på 70-talet?
Eller varierar det från familj till familj?
 
Kan man säga det för ofta, så att det förlorar sin betydelse?
Om det uttalas, betyder det att det inte är självklart?
 
Vad tror du?
 
 

RSS 2.0