Jag älskar dig!

1
Vivan : Älskar du mig?
Vivans pojkvän : Älskar och älskar... Jag tål dig, Vivan!
 
- Älskar du mig?
- Jag sa ju det när vi gifte oss, och jag meddelar om det blir nån förändring.
 
Två skämt som jag och min man skrattade gott åt.
När man skrattar gott är det väl för att man känner igen sig?
Vi uttalade nog inte så ofta de tre magiska orden.
 
Inte heller till våra barn.
Jag kommer från en familj där man inte heller gjorde det.
Jag kan inte minnas att mina föräldrar nånsin sa att de älskade mig.
Ändå kände jag att det var självklart att de gjorde det.
 
Jag undrar om det är en slags modefråga?
Sa man inte jag älskar dig till de älskade på 70-talet?
Eller varierar det från familj till familj?
 
Kan man säga det för ofta, så att det förlorar sin betydelse?
Om det uttalas, betyder det att det inte är självklart?
 
Vad tror du?
 
 
#1 - - Ylva:

Man kan inte säga Jag älskar dig för ofta. Särskilt inte till sina barn. Man får öva sig om man inte är van. Man kan smygstarta med Älskar dig och lägga på Jag när det börjar kännas mer bekvämt.

#2 - - Anders:

Att "älska" betyder att "tycka om" och användes främst i en högre stilart när någon ville säga att man gillade en person lite extra. Har ex från brev från 1800-talet där en kusin, nyligen kommen till Amerika (15 år gammal) skrev "älskade, älskade Anna" till Anna (fyllda 18), där man förstår att hon längtar efter henne. Har andra ex där en man försöker "snärja" samma Anna med att skriva att han älskar henne.
Idag använder vi inte en högre stilart när vi skriver utan använder talspråk och då faller "jag älskar dig" platt. "Jag älskar dig" har istället blivit ett slags "trollformel" som används muntligt när en människa känner mycket för en annan människa som står henne nära.
Tycker Anders!

Svar: Trollformel, ja det har du rätt i! :-)
Harpasione

#3 - - Anders:

Tackar för den "glada gubben"! Här få du en av mig! :-)

#4 - - Linn:

Hej

Kan du skriva lite normalt om ditt liv? Inte bara rader staplade på varandra? Vore kul att läsa. Kanske ha en frågestund?


Svar: Jag förstår inte riktigt vad du menar. Ord blir ju liksom till rader, staplade på varandra? :-)
Harpasione

#5 - - Linn:

Ja precis men mer som en berättelse. Istället för poesi. Vore kul att läsa om din sjukdom, och sen valet att leva med track som jag förstått inte är så vanligt

Svar: Har du lyssnat på mitt radioprogram? Där berättar jag om det.
Harpasione

#6 - - Maggan:

Din replik visar hur svårt det kan vara att uttala orden "Jag älskar dig". I viss mån tror jag det blivit ett modeord som uttalas ibland utan äkta känsla bakom. Ex en artist som säger till publiken efter applåder" Jag älskar er ". Orden mister sin magiska betydelse då, tycker jag. Vi kan älska mycket, våra barn, föräldrar, vänner, livspartner...men jag tror många kan ha svårt att uttala orden. Det låter så stort.

Jag säger nog inte orden så ofta, däremot så tror jag att jag visar det genom handling så mina nära kära vet att jag älskar dem utan att behöva säga det. Jag tror den yngre generationen idag har mycket lättare att uttrycka kärlek. Ofta får jag sms och skrivna brev av yngre nära anhöriga som avslutas med "Jag älskar dig" Visst vet man då att man betyder mycket för den personen och blir glad. Och får mig att våga säga samma tillbaka. Många kanske ångrar att de inte sa till den kära att de var älskade medan de var i livet. Men vad är egentligen värdet av ett ord eller en mening om det inte följs av handling. Att i vardagen visa att man bryr sig om... fast jag tror också att orden har betydelse.
Jag växte upp med en ensamstående mamma som inte sa i ord att hon älskade mig men så mycket hon visade det. Jag kände mig verkligen älskad och fick en grundtrygghet. Jag kunde inte somna om kvällen om vi inte sa dessa ord till varann: Godnatt älskling på jorden.....så tänker jag Tina.

#7 - - Ylva La:

Jag tror inte det är så viktigt att en säger just de orden. Men oerhört viktigt att en, som barn i synnerhet, känner sig älskad.

Hur har frasens betydelse ändrats med emojis intåg i kommunikationen? Har världen blivit mer kärleksfull eftersom det kryllar av hjärtan i våra dialoger? Är det mer okej nu att gilla varandra lite hipp som happ än för 50, 100 år sedan?

#8 - - Anna:

Jag är född på 70-talet och mina föräldrar sa aldrig arr de älskade mig. Tror som du att det var en annan tidsanda. Jag har också kramat och pussat mina barn mycket mer än jag själv är uppvuxen med. Har en känsla av att många 40-50-talister är uppvuxna under ganska kärva förhållanden känslomässigt? Eller så är det bara mina päron. De gjorde så gott de kunde och jag kände deras kärlek men de har aldrig satt ord på den.

#9 - - O:

Jag är född på 40-talet. Inget ".. älskar dig.." på den tiden. Mina barn har inte fått höra det heller, men jag hoppas att de ändå visste och vet att de betyder allt. Att vi alltid vill att de ska ha det bra och att vi är beredda att ställa upp för dem. Det slentrianmässiga "mamma älskar dig" känns inte speciellt bra, mer som en fras om vad som helst.

#10 - - Anonym:

Jag säger varje dag flera gånger till mina barn att jag älskar dem. Jag börjar dagen så och jag slutar dagen så. Ingen gjorde det med mig när jag var barn. JAg förstår att jag var älskad, rent intellektuellt kan jag idag som vuxen förstå det, men jag har aldrig känt mig älskad. Det har varit förödande. Mina föräldrar hade kunnat bete sig hur som helst om jag bara hade känt mig älskad. Men jag kände mig aldrig älskad. Jag lovade mig själv att mina barn ALDRIG skulle behöva undra eller oroa sig för att inte vara älskade. Så trots att alla dagar inte går i rosa skimrande lycka så säger jag varje dag till mina barn, att jag älskar dem. Jag är helt övertygad om att det har varit bra för alla oss