harpasione

Jag vet mycket om sannolikhet.
Jag har t.o.m. universitetspoäng i sannolikhet.
Och osannolikhet.

Jag ville bara säga det först.

Jag tänker en del på den dagen när det vänder:

Först slutar jag bli sämre.

Sen börjar nya nerver bana sig väg genom köttet.

Så fort de når fram till en muskel börjar det pirra och växa bland muskelcellerna.

Då startar jag ett litet träningsprogram:

tio låga lyft av tom tekopp,

fem böj med vardera tummen,

avsluta med några koncentrerade pincettgrepp.

Avslappning.

Upptrappning.

Tills min kropp är stark igen.

Blicken väger några gram,

och kan flytta tyngdpunkten.

Jag känner det varje morgon när jag kliver ur sängen:

lägger mig på sidan,

låter benen falla över sängkanten,

tar spjärn med hälarna under sängen,

häver överkroppen uppåt med så gott stöd det går av armarna.

Det går alltid till en punkt där jag inte kommer vidare

med mindre än att jag vrider på huvudet och tittar åt det håll jag vill.

Då väger det över,

och jag kan resa mig upp och gå.

Därför tillåter jag mig

att tänka på

den vackra dagen när det vänder.