harpasione

,Vårdpersonal som lutar sig fram och talar extra högt och tydligt till mig skjuter jag direkt.

Säger de fossingarna. Pang!

Lyssnar de inte på mig och min dator. Ingen pardon.

Fattar de inte att jag kan skämta. Spräng bara.

Nej jag vill inte göra som breivik.

Sen jag själv drabbades av den slumpmässiga ondskan
tänker jag att vettvillingar kommer alltid att finnas
Liksom obotliga sjukdomar.

Men ett dataspel med prickskytte på usel vårdpersonal och nackstödstillverkare skulle jag nappa på direkt.

För övrigt tycker jag ni är hårda mot varandra i kommentarerna

Och jag är pånyttfödd.

Kan prata igen.
Med datorn alltså.
Efter en dags mycket plågsam tystnad

När jag hör talas om något brott på nyheterna
tänker jag nästan alltid :

Åh om det ändå varit jag som hade gjort det.

Ju mer jag tycker synd om mig själv desto grövre brott skulle jag vilja begå.

Så lätt är det att hamna på fel sida.
Lite tycksyndomsig bara
så vill man motverka inte medverka

Så kände jag inte i mitt tidigare liv.

Utom en gång
när en när och kär satt i fängelse.

Då kunde jag få en fläkt av den där känslan att det var vi mot dem.
Vi mot hela samhället.

Numera undrar jag ALDRIG hur det kan finnas folk till alla brott.
Jag förstår precis.

Nån däruppe måste gilla mig.

Kalibreringen funkar inte.
På datorn.
Igen.

Permobilen befaras kunna välta.
Bakåt.
Jag är inte orolig
men allt ska göras om och tas bort och flyttas.

Luften är för fuktig så jag ser suddigt

Nån däruppe måste gilla mig

Datorn fixade torsten.
Telefonsupport och fjärrstyrning.

Sedan ont i tänderna.
Det är inte en barnlek att gå till tandläkaren när man inte kan gapa.
Men det fixade nathan.

Och nu är det snart OS.
Jag är ju som ni vet uttagen till landslaget i Uthärdning.
Tävlingen går till så att man sätter sig snett i en permobil
med tårna inböjda i ett par skor
och fingrarna i kors så naglarna skär in ordentligt.
Sen körs permobilen sakta över kullersten samtidigt som man ska skriva en mening med en ögondator
typ
USA imperialismen är en papperstiger.
Slogan snodd från en underbar film som heter Slogans. )

Det är en bedömningssport ungefär som konståkning.

Jag har tränat sen förra OS.

Min svaghet är ögondatorn på kullersten
men jag har medaljchans.

Glömde säga att de naturligtvis släpper lös två tvestjärtar i ansiktet före start.
Lätt som plätt.

Jag nådde faktiskt inte kvalgränsen i grenen Lyssning till bebisord
typ fossingarna.
Det är jag ganska glad för.

Kanske det löser sig när jag haft min dejt med Torsten på måndag.
Ungefär så här mycket kan jag skriva.

Ni vet väl vad som pågår i Sheffield?

Snooker vm!

Jag tittar intresserat.
Reglerna hittar man på nätet förstås.
Biljard alltså.

Om man inte är intresserad kan man ha det på ungefär som en sån där videobrasa
Snyggt och rogivande med det gröna bordet och klickandet av de färgglada bollarna.

Eurosport.

Vitsippsskogen idag.

När man bara kan SE
Inte trampa i gräset gruset geggan
Inte pilla
på mossan tickan
Inte rulla inte grilla
korv
Inte TA på
barken
Och inte plocka vitsipporna.

Då blir allt som en kuliss.
En häftig kuliss.

Men jag vet ju redan
att varje mossa har små blad.
Runda eller avlånga
med nerv eller utan
kanske taggig kant?

Jag vet hur en björkticka ser ut och känns och lever.
Och en fnöskticka och en klibbticka.

Jag har trampat i geggan.

Därför ser jag så bra nu.

Fast jag hann inte grilla färdigt korvarna.

Filmer som slutar med ett bröllop är usla.

En film som börjar med ett bröllop är bra.

Melancholia.
Lars von Trier.

Den som äger melankolin kan bygga en magisk grotta som skyddar mot allt.

Jag äger.

Men det FINNS ju ingen gud!

Det är DÄRFÖR jag ska bita mig i läpparna
och förlora min familj.

Jag KAN inte bli frälst
hur mycket jag än lyssnar på Jan Sparring och mia marianne och Per filip.

Förlora min familj?

Jag är ju inte med.
Jag ser på när mina barn växer upp.
Som en pappa som ser sitt nyfödda barn genom en glasruta.

Och snacka ingen skit nu.

Slemmiga lungor.

Nere på min botten.
Kanske rämnar golvet?
Lite.

Jan Sparrings röst är underbar.
Han sjunger så här:
Nån däruppe måste gilla mig.
Det kan du höra på youtube.

Nån däruppe måste ogilla mig.

Det är därför jag ska bita mig i läpparna hela tiden
och förlora min familj.

Jag trodde gud älskade alla?

Jävla kukblogg.

Det var långfredag.
Två assistenter.
Morgonpyssel.

Assistent1 frågar vad det är för dag.
Jag skriver "korsfästelsen".
Jag tänker att när hen hör det kommer hen att förstå vilken dag det är.
Men när jag klickar på Tala är assistent1 utom hörhåll.

Assistent2 sysslar med mina händer när hen hör datorn säga "korsfästelsen".
Då säger hen:
- Menar du händerna?

Jag är idiotförklarad igen.
VARFÖR skulle jag bemöda mig att utdela den långa och mycket kryptiska ordern korsfästelsen om jag bara ville ha händerna i kors?
Eller vad hen nu trodde?
Att jag ville ha händerna fastspikade kanske?

För en gångs skull ids jag vända det hela.
Jag skriver :
- Menar du händerna?  Det var kul sagt!

Och så är hen idioten...

Dagligen och stundligen inträffar liknande.
Och idioten är jag.

Jag är inte död.
Eller ens sjuk.

Jag undrar om någon i min familj kommer ihåg att jag gjorde lökpaj till söndagsfrukost?
Inte en gång utan minst två.
En pizzaplatt sak med stekt lök ost och timjan på.

Jag stekte parisersmörgåsar också.
Till frukost.
Vill jag minnas.

Parisersmörgåsar.
Det absolut godaste jag kan föreställa mig.

Vi bastade varje söndag.
Det fungerade som
om inte försoning
så iallafall förmildring
av veckans och helgens konflikter.
Vill jag minnas.

Utan ord alltså.
Svett tystnad och äppelschampo.

Efteråt te och mackor.
Ibland när vi var extra festliga gjorde vi en hel bricka med färdiga mackor.
När jag tänker på den där brickan fastnar jag alltid på kaviarmackorna.
Hade vi kaviaren ovanpå eller under salladsbladet?