harpasione

Att gå på bio är lite som att baka surdegsbröd.

Dag 1: boka extra assistans.

Dag 2: ta reda på busstider och hur lång filmen är.

Dagen D börjar jag tänka redan efter frukost att nu tar jag extra mycket vatten som jag hinner pinka ut före avfärd.

Går igenom med assistenten vad jag troligen kommer att ha för önskemål under filmen: Flytta mina fötter ibland annars gör det ont.

Bestämmer oss för bussen som passar bäst i tid trots att det kan vara så att det redan är en rullstol på bussen och då får jag inte plats och vi får gå. Det regnar. Kolla att regnponchon är med. Bokar färdtjänst till hemresan.

Klockan fyra, en timme innan bussen går, går jag på toa. Sen ska alla kläder på.

Allt stämmer och funkar. Jag är inte ens särskilt kissnödig när vi kommer hem vid niotiden.

Surdegsbröd blir saftigt och bra.

Förhandsvisning av tredje Millenium-filmen också.

Min pappa slängde bort min Spotifyinbjudan.

Och tömde papperskorgen.

Jag är inte arg för det.

Han har gjort värre saker än så, vill jag lova.

Jag är inte arg för det.

Jag kanske har varit arg en och annan gång,

men inte nu.

Min mamma är jättesnäll.

Men jag är inte arg för det.

Kärlek istället för vapen

är bra

när man är sjuk.

Eller frisk.

Mamma och pappa som assistenter är roligt.

Permobilen gör piruetter,

pappa böjde sig ner och fastnade med skjortkragen i lyften så han behövde assistans för att komma loss

och när de stod på varsin sida om permobilen och skulle försöka få på mig en tröja som man öppnar helt i var sida med dragkedjor med varsin teori om hur det skulle gå till

skrattade jag.

Syskon kan assistera.

Som en dans.

Tack för dem.

Mamma och pappa.

Visst är mycket snack ett kitt som behövs för att hålla ihop oss.

Men ibland blir det ju så mycket kitt och så lite klara rutor att titta ut igenom.

Då blir jag trött.

Dessutom deltar man inte i kittsnack när man uttrycker sig långsamt med möda via datorn.

Jag säger inte ens Hej och Hejdå till mina assistenter när de kommer och går.

Det är några huvudrörelser jag kan spara till annat.

Ett höjt ögonbryn får duga som hej och en grymtning till avsked.

Jag tror de förstår.

Igår hostade jag litervis med slem med hjälp av min hostmaskin.

Och mina muskler!

Då blir jag trött, sladdrigare än vanligt i hela kroppen och får ont i magen.

Dessutom sover jag dåligt när jag hostar.

Och stör Mannens sömn förstås.

Jag ligger och tänker att jag är en flykting i en container på väg förbi en känslig passage där allas liv och död hänger på att vi är tysta.

Ändå kan jag inte låta bli att hosta.

Varför hittar jag så lite glad musik?

Det finns drivor av melankoliska unga med gitarr.

Och jag vill inte ha Robban Brobergs glädje. Inte nu.

Klezmer? Och hip hop förstås.

Underbart med alla haikus!

När jag blir ännu lite piggare ska jag skriva något om mammor och pappor.

Människor pratar

om samma sak om igen.

Säg något nytt!

Jag lyssnar bara

när jag inte kan prata.

Hör lyssnar lystrar.

Hur säger man nåt

som aldrig nånsin sagts förr?

Man måste tänka.

Elefantbulle

krusig av tungt ytvatten

når sanden av glas.

Hellre det än: Jag

tror det blir regn framåt kvälln.

Statsministern är

dum. Jag har för ont

om pengar. Julpyntet kom

för tidigt i år.

Det är synd om mig.

Det är så mycket som går

nu. Asså media…

Jag fick ett virus.

Ont i halsen.

Då tycker jag synd om mig själv.

Konstigt.

Alla andra dagar,

när jag bara har als,

tycker jag inte alls synd om mig.

Dessutom trodde jag att kanske kanske var svininfluensan i alla fall,

fast jag fått sprutan,

och att den skulle angripa lungorna under natten

så jag inte skulle vakna nästa morgon.

Men det gjorde jag.

Med mindre ont i halsen, lite näsdropp och ruggig.

Sen tappade jag matlusten

och sen började jag älska hiphop.

Ying yang twins!

Hög volym.

Jag väntar med spänning på morgondagen…

Som brukare är jag någon annans arbetsmiljö.

Om jag äter långsamt och länge

kan jag orsaka förslitningsskador.

Lyften och lyftselen som förflyttar mig mellan permobilen och toan

ger upphov till ergonomiska samtal utan slut.

Det jag väljer att göra av dagen

kan innebära en solig promenad

eller innesittande.

Musiken jag spelar

är det fler som har åsikter om,

vare sig de uttalas eller inte.

Så är det bara.

När jag blir frisk ska jag sjunga.

Det är november.

Jag har åkt vanlig stadsbuss!

Solen lyste upp.

Liten ramp bara.

Frisk och vanlig kändes jag.

Gratis biljetter.

(Jag gör som Tranströmmer, övergår till haiku.)

Jag gläntade på smärtans ask.

Locket av papp blev blött,

men det gick att stänga.

Jag tycker du beskrev problemet glasklart, Jenny.

Tack för musiktips. Fortsätt!

Just nu Povel Ramel.

Jag stör mig på när folk missunnar sig själva det goda,

när de säger att de vill göra saker de mycket väl kan men gör det ändå inte,

när de begränsar sig själva i onödan.

Kände bara för att tala om det.

” Jag undrar hur många läsare du har egentligen? Du har väl nån sån där fin statistik kurva som blogg.se handhar? Vad ligger snittet på?
I bland undrar jag också om du inte blir lite irriterad på alla våra kommentarer om "hur fint du skriver" eller att "du gör mitt liv så mycket lättare" eller "tack för att du får mig att tänka" etc etc etc. I bland blir jag irriterad nämligen och tänker att det är ju lätt för oss att sitta här och förundras över dina ord och se det som en stund att stanna upp men fortfarande är det du som bär bördan. Jag vet inte om du fattar vad jag menar, men det blir nästan lite...ja...taskigt eller korkat. Kanske förargar jag några nu, det är ju inte min mening. Men jag har ju funderat på det så varför inte dela med mig på ett ärligt sätt och samtidigt bli kommentar nr 53...!”

skriver Jenny.

Efter radioprogrammet mellan 50 och 100 läsare om dagen. Topp 167 ner till 55.

(Före ca 50.)

Har själv tänkt att jag borde bli ledsen över just det att hur bra jag än skriver, hur jag än underlättar någons liv, så är det ändå jag som sitter här förlamad när jag slagit av datorn.

Men jag blir inte det.

Jag kan väl inte förklara varför,

men det kan hänga ihop med

att jag inte känner att det är orättvist att just jag blev sjuk (inte rättvist heller men…).

Dessutom hoppas att läsglädjen inte bara bygger på att ni kan stänga av datorn och pusta ut:

-Jag har i alla fall inte als.

” Jag tänkte så intensivt i fredagskväll att jag nästan svimmade - frågan är: kom någon kraft fram till dig Harpasione?”

skriver Ylva L.

Hmm, jag hade en trevlig kväll, så mycket kan jag säga, och det måste ju bero på det…

De är långa nu,

krökta.

Inte självklart längre att utbrista:

- Ååå, vad snyggt!

Kanske snarare:

- Åh…

bara.

Jag har Spotify.

En aning distraherande.

Kul att söka på olika ord och namn och få fram de mest fantastiska låtlistor.

Gamla favoritartister finns förstås också.

Och nya.

Varför fastnar man ofta för musiken (kläder och annat också för den delen) som man gillar en viss ungdomlig period av sitt liv?

Är det starkare känslor då än någonsin? Men det är ju inte alltid så positiva känslor.

Gärna tips på vad jag ska lyssna på!

Men inte för gammalt och inte för soft.

Apropå gammalt.

Klassisk musik lyssnar jag aldrig på.

Den är stum, den talar inte till mig

och det retar mig.

Något som jag vet att andra människor kan njuta så av,

längta efter en speciell sonat eller symfoni.

Kanske läsa en biografi om Bach?

Ann-Sofie von Otter sa i sitt sommarprat att han är kungen av kompositörer.

Eller har de en nybörjarkurs på P2:s hemsida kanske?

Fler tips?

Mitt tips:

När kvällen kommer sök på Godnatt och börja med Kyss mig god natt sergeant! med Sven Arefelts orkester.

En riktigt dålig dag,

eller natt,

är det bara att fråga sig om den ändå är värd att genomlida för att det kanske kommer en bättre sen.

Annars dö.

Men då väljer man ju bort alla dagar från nu.

När jag väl beslutat mig

startar jag på sparlåga.

Blicken siktar långt bort.

Ja och jaså är svaret på allt.

Sitta och glo.

Sitta och glo.

Orka.

Måste göra något under tiden.

Börjar klicka på datorn…

Så är man igång igen.

Det går inte att bara dö lite.

På 70-talet läste min pappa en bok som hette Älska dig själv.

För mig berättade han det viktigaste ur innehållet,

har jag alltid trott:

Jag måste först älska mig själv för att kunna älska någon annan.

Jag gick på högstadiet och provade denna nya spännande utsaga på mina kompisar.

En dag på väg till slöjden på grannskolan.

- Hörni, (självkritiska tonåringar ständigt djupt förälskade i Krister, Hasse, Anders… ), man ska älska sig själv först för att kunna älska någon annan!

Svårsålt.

Jag var nära att åka på stryk.

Sen läste pappa nästa bok.

Där fick jag lära mig att man kan kontrollera sina känslor.

Så här skulle man resonera:

Jag kan styra över mina tankar.

Mina tankar styr mina känslor.

Alltså kan jag styra mina känslor.

Vattentätt.

Jag gillade det.

Jag la det på minnet.

Jag har använt det många gånger.

Det duger till att inte få prestationsångest över skrivandet.

När jag känner att hur ska jag kunna hitta på något lika KLOKT igen,

då tänker jag bara att jag skriver när jag har något att berätta.

Klokt eller inte.

När jag tänkte att jag måste säga till mina barn att jag kommer att dö,

kändes det inte alls bra.

Sen sa någon att jag kunde tänka som hon.

Att ingen vet när den ska dö.

(Har du samlat dina barn omkring dig och sagt till dem att du ska dö?

Det ska du ju.)

Även 36 kommentarer känns som ett starkt stöd.

Älska dig själv och tänk rätt.

Efter de 58 kommentarerna på ett enda inlägg hade jag nästan lite svårt att komma igång.

Så många får jag aldrig igen.

Liksom.

Jag är beroende av er.

Ibland frågar folk om de får läsa min blogg.

Får och får,

jag vill inget hellre.

De enda som inte får är mina barn och deras kompisar.

Jag låter dem vara ifred på bilddagboken.

För övrigt har alltid 22:22 varit min favorit.

Nu är jag sällan i säng så tidigt.

Upptäckte en natt 22:55.

Den är underbar,

en spegling av sig själv,

symmetrisk som en persisk mosaik.

Och en gång fick jag plötsligt se mitt riktnummer.

Nytt klargörande:

Jag skriver med huvudmus.

Något som ser ut som en kamera sitter ovanpå datorn, en liten reflexprick sitter på mina glasögon och de tillsammans gör att jag med huvudets rörelser styr pekaren på skärmen, där jag har ett litet tangentbord där det klickar automatiskt när jag håller pekaren stilla en viss tid. Förstås kan jag även surfa på detta vis och datorn kan prata åt mig.

Utan datorn vore jag en blek kopia av mig själv.

Eller fanns jag inte alls för jag hade tröttnat?

De flesta av er skulle inte veta att jag ens hade funnits.

Huvudmus åt alla som behöver!