Rädd påsk!

Jag är arg och ledsen.
Men mest är jag rädd.
Livrädd.
Livrädd betyder att jag är rädd att jag kommer att dö av det här.
Jag har tre assistenter som har jobbat hos mig många år.
De kan allt med alla mina maskiner, och jag är trygg när de jobbar och då kan jag leva mitt liv.
Sedan har jag ett antal nyare assistenter som är trevliga och bra. Men de har inte samma erfarenhet av att krissituationer som inträffar sällan. Det kommer de att få om några år, om de får jobba tillsammans med de erfarna.
Men nu får jag inte ha kvar de tre vana assistenterna på heltid, trots att de vill jobba hos mig, och jag kan inte göra någonting åt det.
Min assistans dräneras på erfarenhet och jag vet inte hur det ska sluta.
Förhoppningsvis kommer jag inte att dö av plötslig andnöd, men ingen kan förstå hur påfrestande det är att inte kunna leva sitt liv.
Och jag samarbetet med assistenternas chef är bara destruktivt.
Jag vill inte ha någon mer kontakt med henne. Säkerligen blir hon arg för att jag skriver det här också, men det är min verklighet jag skriver om.
Min blogg, mitt liv.
Min rädda påsk.