Sommarprat
Nu har jag lyssnat på nästan alla sommarpratare.
Hoppat över bara Tomas Ledin och Herman Lindqvist.
Orättvist av mig.
Alla kan vara intressanta,
eller roliga eller rörande.
Favoriter hittills: Morgan Alling, Anders Wall, Lasse Berg, Erika Bjerström…
Fast jag är en orättvis domare eftersom jag ofta sover bort ett parti i mitten.
Igår var det Ola Salo.
Honom var jag nyfiken på.
Han sa att den bästa trösten är att livet är större än du själv.
Tröst för vad?
Där hade jag nog slumrat lite,
men det kändes ändå värt att lägga på minnet.
Han hade också varit i Indien och lärt sig att det smärtsamma som vi drabbas av får vi för att vi ska lära oss något.
Det tyckte han var ett bra sätt att tänka om små vardagssmärtor men han visste inte om det skulle duga för en riktigt stor smärta?
Har jag en riktigt stor smärta?
Duger det?
Njaaa, jag brukar tänka något liknande…
Att mitt liv nu är något som någon annan önskat liksom.
Eller jag i mitt förra liv? Spelar roll vem om man ändå inte kommer ihåg det.
En självdestruktiv, självmordsbenägen person som tänkte att jag skulle allt behöva någon riktigt livshotande åkomma som fick mig att värdera själva livet lite högre.
Och så fick jag det livet.
Att leva.
Jag har länge gått och önskat att jag skulle ha en stor, tjock, rund rumpa.
En sån där som fyller ut alla byxbakar och som man kan svänga med när man dansar.
Alla ni som har en sån, ni fick det livet.
Att leva.
Tänk på det ni, tjockrumpor!
Imorgon tar jag nog Jan Guillou.