Mitt hus
Ännu har jag inte skrivit om mitt hus.
För att det inte har att göra med min sjukdom?
Men det har det.
Hela mitt riktiga liv, eller mitt produktiva liv, eller höjden av mitt liv, dvs sen jag började på mitt första riktiga jobb efter min riktiga utbildning och fick mitt första barn, har jag bott i det här kollektivhuset.
60 hyreslägenheter runt en stor innehållsrik gård.
Jo, alla har sitt eget kök och egen garderob i en vanlig lägenhet.
Men det finns gemensamt kök och matsal, gästrum, lekrum, motionsrum, bastu m.m.
Nästan hela tiden vi har bott här har vi varit med i matlag, dvs ett antal familjer och personer som vill, turas om att laga kvällsmat åt varandra en dag i veckan.
Det görs ju mycket annat gemensamt i huset också. Städdagar och husmöten, sommarfester och husfrukostar, men just matlag är något speciellt.
Många har flyttat härifrån genom åren, och jag har alltid tyckt synd om dem.
Det har varit perioder när vi också tittat på hus, längtat efter trädgård eller fler och mer rum, men så fort det närmat sig någon seriös affär har jag drömt mardrömmar om hur olycklig jag kommer att bli och hur lycklig den kommer att bli som får flytta in i vår lägenhet och på vår uteplats.
Matlag. Och sjukdom?
Jag tror att det är så otroligt betydelsefullt för mitt psykiska välbefinnande att leva nära inpå många andra människor, i alla livets situationer. Kanske gäller det en del andra människor också.
Matlaget är det bästa exemplet.
Man delar vardag när man träffas och äter varje onsdagskväll.
När man delar vardag delar man varandras tjatande på barnen, familjegräl, stress och glädjeämnen.
Man delar mat, mat som är så viktigt och gott.
Och kvällen slutar oftast med en harmonisk kopp kaffe med en söt efterrätt.
När jag första gången kom åkande i permobil till matlaget.
När jag första gången blev matad på matlaget.
När jag kom med min matningsmaskin till matlaget.
Klart att jag hade trott det, men ändå är det så betydelsefullt, att jag bara accepteras, att vårt gemensamma vardagsliv bara fortsätter, även om jag är sjuk.
Så har det varit under alla åren med matlaget,
livets små och stora problem krymper lite,
när man suttit och ätit,
och med hela sin kropp och själ upplevt,
att omgivningen kryllar av vanliga människor som har det ungefär som man själv.
Och alla behöver vi kvällsmat.
Jag måste erkänna nån slags hat-kärlek till det där matlaget. Instämmer helt med din beskrivning, men samtidigt vet jag hur otroligt stressad jag är varje gång jag inser att jag måste laga maten och inte hinner hem i tid för handling, lagning etc. Sen barnen! De älskar ju matlaget. Men inte maten. :) ljudnivån bland kamraterna ökar från start till slut och de leker och leker och leker. Tänk att det en gång diskuterades om teven?! Jag tycker för det mesta att barnen är upptagna av att leka med varandra. Jag sitter och funderar på vad jag ska ge för kvällsfika så att de blir mätta innan sovdags också :)
/J