Mitt hus


Ännu har jag inte skrivit om mitt hus.

För att det inte har att göra med min sjukdom?

Men det har det.


Hela mitt riktiga liv, eller mitt produktiva liv, eller höjden av mitt liv, dvs sen jag började på mitt första riktiga jobb efter min riktiga utbildning och fick mitt första barn, har jag bott i det här kollektivhuset.

60 hyreslägenheter runt en stor innehållsrik gård.

Jo, alla har sitt eget kök och egen garderob i en vanlig lägenhet.

Men det finns gemensamt kök och matsal, gästrum, lekrum, motionsrum, bastu m.m.


Nästan hela tiden vi har bott här har vi varit med i matlag, dvs ett antal familjer och personer som vill, turas om att laga kvällsmat åt varandra en dag i veckan.


Det görs ju mycket annat gemensamt i huset också. Städdagar och husmöten, sommarfester och husfrukostar, men just matlag är något speciellt.


Många har flyttat härifrån genom åren, och jag har alltid tyckt synd om dem.

Det har varit perioder när vi också tittat på hus, längtat efter trädgård eller fler och mer rum, men så fort det närmat sig någon seriös affär har jag drömt mardrömmar om hur olycklig jag kommer att bli och hur lycklig den kommer att bli som får flytta in i vår lägenhet och på vår uteplats.


Matlag. Och sjukdom?


Jag tror att det är så otroligt betydelsefullt för mitt psykiska välbefinnande att leva nära inpå många andra människor, i alla livets situationer. Kanske gäller det en del andra människor också.


Matlaget är det bästa exemplet.

Man delar vardag när man träffas och äter varje onsdagskväll.

När man delar vardag delar man varandras tjatande på barnen, familjegräl, stress och glädjeämnen.

Man delar mat, mat som är så viktigt och gott.

Och kvällen slutar oftast med en harmonisk kopp kaffe med en söt efterrätt.


När jag första gången kom åkande i permobil till matlaget.


När jag första gången blev matad på matlaget.


När jag kom med min matningsmaskin till matlaget.


Klart att jag hade trott det, men ändå är det så betydelsefullt, att jag bara accepteras, att vårt gemensamma vardagsliv bara fortsätter, även om jag är sjuk.


Så har det varit under alla åren med matlaget,

livets små och stora problem krymper lite,

när man suttit och ätit,

och med hela sin kropp och själ upplevt,

att omgivningen kryllar av vanliga människor som har det ungefär som man själv.


Och alla behöver vi kvällsmat.

#1 - - Jenny Tistell:

Jag måste erkänna nån slags hat-kärlek till det där matlaget. Instämmer helt med din beskrivning, men samtidigt vet jag hur otroligt stressad jag är varje gång jag inser att jag måste laga maten och inte hinner hem i tid för handling, lagning etc. Sen barnen! De älskar ju matlaget. Men inte maten. :) ljudnivån bland kamraterna ökar från start till slut och de leker och leker och leker. Tänk att det en gång diskuterades om teven?! Jag tycker för det mesta att barnen är upptagna av att leka med varandra. Jag sitter och funderar på vad jag ska ge för kvällsfika så att de blir mätta innan sovdags också :)



/J

#2 - - Gudrun G:

Deltog inte i ngt matlag, håller nog med Jenny, lite för livat och egen känsla av press. Mina oaser var bastun, ÄLSKAR bastu och så puben. Jättemysigt att hasa ner i tofflorna och ta en öl, dansa salsa och diskutera med trevliga, engagerade grannar. Gillade också städdagarna när alla fejade och sedan åt tillsammans. Ett jättetrevligt boende, speciellt när barnen håller på att växa upp.

#3 - - Ann-Sofie:

Håller helt och fullt med dig, Tina. Det händer fortfarande, efter åtta år i eget hus, att jag intensivt saknar kollektivhuset. Jag hävdar med bestämdhet att jag i kollektivhuset nog hade några av mitt livs bästa år och det är inte utan att jag tror att jag kommer tillbaka någon gång i framtiden. Matlagen minns jag med glädje och jag sörjer att soppmatlaget gick i graven, vi hängde ju kvar där trots att vi flyttade. Minns alla vinterkvällar på cykel med tjejerna bakpå för de var för små för att cykla själva, men det var ändå så mysigt att man gärna trotsade väder och vind för att få lite middagssällskap. Barnen lärde sig verkligen att uppskatta soppa, även om även jag delar Jennys erfarenheter att man ibland fick stoppa i dem något efter matlaget. Men vad gör det när det är så mysigt och roligt. Jag såg förresten en uppsats som sonen skrev i gymnasiet på tema "Boende" och det var en riktig aha-upplevelse för mig. Han är mycket präglad av kollektivhuset och vill gärna bo så i framtiden, han tycker själv att han hade en bra tid där. Kram i sommarrusket!

#4 - - Ylva:

Kollektivhuset är och kommer alltid att vara en stor del av mitt liv, av min mans och mina barns liv. Jädrar vad vi kan bli nostalgiska ibland. Vi bodde där i 14 år och vi har blivit såå präglade. Just nu har vi haft kollektivhus här i Visby - folk i alla rum ochi garaget och i tält i trädgården. Bara härligt tycker jag. Jag vill definitivt tillbaka till kollektivboende i framtiden. När jag blir pensionär, eller kanske tidigare än så. Och då ska det inte vara med en massa andra penschisar utan blandat, folk och få i alla åldrar och storlekar. Så det så. Någon som hänger på?

#5 - - Anonym:

"Our house, is a very, very, very fine house,

with two cats in the yard...."



Så sjöng Crosby, Stills and Nash (and Young?) i min ungdom och när jag läste din text, Tina, så kom den direkt i huvet på mig (den åker runt där sedan några dagar). Nu minns jag något fler katter på gården, i runda slängar 20 kanske, men annars minns jag Huset fortfarande som Vårt Fina Hus. Och jag erkänner beredvilligt: att bo i skogen ger andra typer av bristtillstånd än de bristtillstånd som lockade mig (och oss) från Huset ut i skogen.



Jag saknar er som kom gående i små ärenden över gården, som gav små möten ibland av oväntad styrka - åtminstone alltid bekräftande något. Jag tänker på Alain Tanners lilla film Jonas qui aura 25 l'an 2000 (Jonas som blir 25 år 2000), som jag minns har samma känsla (någon som minns denna lilla pärla?). Att bo i samma kvarter, dela sysslor, fördela sysslor, ge varandra grönsaker, ge varandra tänkvärda saker, dela känslor - vad vet jag.



En annan liten tanke som kommer för mig är denna om just brist. När är en brist så stor att den kräver förändring, modifikation, ersättning? Hopplös fråga, jag vet. Det kan ju bara var och en av oss svara på, det som brister för var och en av oss och i hur stor utsträckning. Kan jag få perspektiv genom att sträcka ut min fantasi och försöka omfatta hur det är för andra? Jo, jag tror det. Vi är ofta snabba att döma andra och det som brister hos oss då är just 'fantasi' eller förmåga att försöka förstå att det finns variabler hos denna människa jag inte kan se, men som sannolikt är delförklaringar av det fenomen jag ser (eller känner mig utsatt för rent av).



Bristtillstånd kan ju också handla om detta, att inte kunna förmedla. Detta vart nog lite rörigt och jag vill tacka dig, igen, Tina, för din oförtrötteliga kamp att skriva om ditt, och våra, liv. Fortsatt skön sommar!



Franck i Skogen

#6 - - Ylva L:

Har nu läst ikapp alla sommarbloggar jag missat - för att jag varit i sommarhuset, på ön. Där är det liksom på andra attraktiva sommarorter kollektivistiskt tack vare alla som vill hälsa på och se fina utsikten. Jo - det är roligt. Ett tag. När ni var där en gång sa du att det fanns en gräns på 4 dagar - visst var det så? Sedan ersattes det gemytliga mötet med smygande konflikter om vem som diskar, hur dags man lägger sig eller vad det nu kan vara. Helt klart finns en gräns, förmodligen beror den på sällskapet i sig, storlek på huset, väder, vanor etc.



Åkte precis förbi mitt första egna boende idag - Sollentunaholms slott som vår kära förening hyrde några år. I det kollektivet var det så spännande att bo - med besökare från Stockholm och resten av landet, om inte varje kväll så åtminstone nästan, att det var svårt att sova.



Er variant av kollektivhus är nog skonsammast - att ha ett eget också. En lägenhet att vara mer ensam i när man vill. Med fullt av mötesplatser utanför dörren när man vilat upp sig.



Det känns som ett bra ställe även när man kommer dit som besökare. Och det gör jag ju gärna igen och igen. Stora sommarkramar!

#7 - - Franck:

Får jag gör ett litet smyginlägg till Ylva L (och den som vill läsa förstås)? Jag hör din röst, Tina, som säger självklart! När Ylva nämner Sollentunaholms slott, så måste jag kommentera: där gjorde jag en veckas pryo (nedkortat till 3 el 4 dagar tror jag) i klass 8, alltså 1974/75. Det var vinter, jag tog pendeltåget och fick ställa mig att hacka is på andra våningens uterundel (eller vad man ska kalla det). Därför kortade jag veckan lite. Var det ett slott - det var så litet minns jag. Sen satt jag faktiskt i samma styrelse i Tyresö Fältbiologer som Thomas Giegold, minns inte vilket år (74?). Vi träffades några gånger i Alby-torpet vi fick låna, men sen tog nog annat intresse överhanden för min del. Det är längesedan och styrelsearbete var inte min starka sida då.



Men bäst av allt är nog att hitta tillbaka till dansen och jag bugar djupt i tacksamhet för dansen i försommaren!



Vilka vänner du har, Tina!



Tack för utrymmet! Måste säga att jag blev överrumplad sist när min kommentar ramlade direkt in i bloggen, utan svårlästa bokstäver (därav namnmissen).



Franck - i packbestyr

#8 - - Ylva L:

Tack själv Franck! Att dansa hör till livets bästa.



Och när vi ändå är inne på att tacka offentligt: Tack värdparet/skollärarna för den fantastiska festen!



Om Sollis - ledsen att du inte fick göra roligare saker där än hacka is....