Gäsp!
Tänk att det äntligen är BRA att sjunga Dan Andersson med ljus flickröst!
Många av er skulle varit med på konsert med Sofia Karlsson.
Det var utsålt sen länge så jag mejlade desperat till konserthusets ledning att om jag ändå bara satt i min permobil så kunde jag väl få komma med.
Naturligtvis fanns det ju särskilda rullstolsplatser,
och de var inte utsålda.
Vilken gräddfil!
God Vän fick också plats,
så jag fick hjälp med jackan
och vi åkte färdtjänst.
"I det bästa land utav länder
jag tror att vi bor."
som Kurt Olsson sa en gång.
Rullstolsplatserna är förstås längst fram
så man ser
och syns.
En bra publik applåderar.
Jag kan inte applådera.
Däremot kan jag gäspa.
Jag gäspar stort, ofta och orkar inte hålla upp handen för munnen.
Det är väl nåt med andningen och koldioxiden...
Det ser förskräckligt oartigt ut.
Applåder förresten,
jag har alltid tyckt att det där unisona handklappandet ger ett tamt och väldresserat intryck.
Som känsloyttring betraktat.
Fast det är bra när man vill ha extranummer,
så fortsätt klappa ni.
Extranummer fick vi
och de var lika bra som de andra.
Det fantastiska med Sofia Karlsson, tycker jag, är att hon gör det som jag trodde var omöjligt.
Nämligen succé med ljus flickröst som sjunger Dan Andersson och "Flickan och kråkan".
Och gissa om det är vad jag själv helst skulle vilja göra!
Hon sjöng tom "Till havs",
ja den riktiga "Till havs", som annars är förbehållen typ Jussi Björling
och hon ägde.
Som vanligt när jag går på konsert gapade jag av förvåning över publikens åldersstruktur.
Varför är 75 % pensionärer?
När det är min musiksmak?
Jag träffade visserligen en liten klunga av mina ungdomliga vänner,
och det var kul,
men ändå?
Har vi för mycket att göra eller för lite pengar eller "fel" musiksmak?
Musiksmak. Är väl som all annan smak antar jag. Men jag undrar ofta när barnen lyssnar på sin musik vad det är de hör. Om de lyssnar. Eller bara hör. jag säger naturligtvis inte att deras musik är sämre än den jag själv tycker om. Mycket av det som strömmar ut från datarummet när de sitter där gillar jag. Men inte allt. Och jag skulle önska att det var någon av alla dessa låtar som sa något. Som fick dem att tänka. Och kanske gå ner i varv. Allt ska gå så fort nu. Jag begriper inte hur de kan sitta vid datorn och spela något spel samtidigt som de har fem, sex samtal på gång med olika kompisar. Jag fattar inte hur de minns vad de sagt till vem. Det ser väldigt stressigt ut. Men nu blev det en utsvävning och för att återgå till musiken så kan jag berätta att jag köpte ett samlingsalbum med Eva Dahlgren häromdagen. Med alla de där sköna första låtarna. Jag spelade cd:n i bilen på väg upp till Sälen på sportlovet. Barnen suckade lite och såg på mig med "lilla-mamma-nu-tänker-hon-på-när-hon-var-ung-blicken". Och det gjorde jag. På hur man satt och verkligen lyssnade på texterna. Kjell Höglund. Och Roger V. Tror faktiskt att jag har eran skiva kvar här bland mina lp skivor. Pinsamt. Kanske dags att lämna den tillbaka nu. Fast där var det väl inte texterna direkt. Men hur musiken är så förknippad med te i källaren och djupa nattsamtal. Hur musiken fortfarande ger samma känsla på insidan. Och så klara bilder. Man ska vara tacksam för sina sinnen...