Omild sång

Jag har lyssnat färdigt på Linda Olssons bok "... sjunga dig milda sånger ".


Det var lite spännande när de berättade om sina liv.


Men mot slutet stod deras

saktmodiga,

förnumstiga,

humorbefriade samtal mig upp i halsen.


Den gamla kvinnan hit och den gamla kvinnan dit.

Vedspisar och pannkakor.

Och allt detta vin?!

Varför gick de aldrig till glasinsamlingen med alla flaskor?

Eller fick fel på bilen?  

Varför gjorde de aldrig något riktigt?

Jo, de åkte och köpte en baddräkt,

och då var den dagen så fantastisk så det måste bli hennes nya födelsedag!

Passade på med ett glas mousserande då också,

innan de satte sig i bilen och körde hem.


Du känner inom dig när du är redo.


Huset behöver kärlek.


Som att läsa för mycket Marianne Fredriksson.


Men,

alla ni som jag känner och respekterar

och som tyckte om den här boken:


Jag skyller på den hest knarriga uppläsarrösten.


Om jag hade läst med ögonen hade jag kanske tyckt som du.

#1 - - Anne-Marie:

Håller med dig, fast jag läste med ögonen. Den där gläntan i skogen med mjukt gräs fick mig att tröttna; att den fortfarande var en glänta mitt inne i skogen, bevuxen med mjukt gräs, 50 år senare. I min värld växer sådana gläntor igen, och nya uppstår på andra ställen. Men man ska kanske inte ta det så bokstavlgt...

#2 - - jenny:

Kan man läsa för mycket Marianne Fredriksson??

#3 - - Kajsa Greger:

Vad skönt! Jag läste den, tyckte att jag borde gilla den eftersom många jag känner gillade den, men gillade den inte. Lyckades inte definiera varför, men det är verkligen som du säger. Just de där märkliga samtalen gör att man inte riktigt tror på karaktärerna. Saktmodigt, förnumstigt och humorbefriat. Just så!



De enda ljudböcker jag läst är Kallocain och Mark Leevengoods "Sucka mitt hjärta...". Den första var med en uppläsare som hade en galet irriterande och gnällig dialekt, så den pressade jag mig igenom. Men Mark gjorde att jag satt och skrattade högt på sommarjobbet. Den rekommenderar jag!



Kram/Kajsa

#4 - - Mari:

Jag håller också med, även när det gäller mättnad av Marianne Fredrikssons berättelser. När jag läste dem för många år sedan var jag väldigt fascinerad, men efter några böcker i ganska tät följd höll jag på att kräkas av (eller kanske på) de kloka kvinnorna.



För något år sedan läste jag parallellt med "Milda sånger" Kallifatides "Mödrar och söner" och den var så otroligt mycket bättre. Jag har inte tänkt på att det kan vara bristen på humor som blir kväljande, men det tror jag nu att du har alldeles rätt i.



Hos Kallifatides finns humorn med i allvaret.



Kram från Mari

#5 - - Ylva 2:

Håller med. Jag kände mig mer än upprörd efter att ha läst boken, samtidigt som jag vet många som älskar den (ungefär som när jag såg "Såsom i himlen" - värsta pekoralen tyckte jag men få höll med). Men jag har så svårt att identifiera mig med den sortens milda karaktärer, både den äldre och den yngre. Så handlingsförlamade. Så inåtvända. Så oförmögna att ta itu med sina liv. De gjorde sig till offer. Hade de bara travat iväg med vinflaskorna, som du föreslog, så hade världen nog öppnat sig för dem.



Humor borde för övrigt vara en av de sju dygderna. Hur leva utan den? Hur skulle du ha hanterat din sjukdom utan din underbara befriande och klokskapande humor???



#6 - - Ylva 2:

En sak till. Absolut värsta uppläsaren jag hört är Helena Bergström. Hon läste en Mankell-bok som jag bara orkade med ett eller två kapitel av. Hon läste liksom i stackato, med fel betoning på orden och tydliga sväljljud. Hjälp vad jobbigt. Magnus Roosman däremot är ljuvlig. Boken kan vara kass, men det är en fröjd att lyssna till honom.

#7 - - Irving:

Ja, men så kan det vara. Som Ylva 2 säger där på slutet. Att man kan lyssna på en kass bok om bara uppläsaren är underbar. Vi har tex en kund på jobbet som är så otrevlig att man sällan träffat på värre. Men han luktar SÅ gott! Så när han är här stänger jag öronen och blundar och bara snusar. Nej, blundar gör jag inte. Men snusar. Och det gör inget alls att han är en skitstövel just då.

#8 - - Wettexvärlden:

Den dagen det blir en stor grej att köpa baddräkt ska jag ta till champagnen...

Boken hade jag tänkt läsa men nu vet jag inte...

Du skriver fantastiskt! Trevlig helg!

#9 - - Maria:

Läste bara några kapitel i boken och sålde den sedan på bakluckeloppis. Finns det då ingen som tyckt om boken som läser din blogg? Loranga Massarin och Dartanjang uppläst av Björn Kjellman, då kan man faktiskt åka hur långt som helst i bil och hela familjen njuter.

#10 - - Ylva L:

Jo, jag tyckte om den. Minns inte varför, men tror det har med Dalaskogens vemod att göra. Däremot tyckte jag oändligt mycket bättre om Vännen av Gunilla Linn Persson. Också om vänskap mellan yngre och äldre kvinna - dock med mycket mer känslor, mer realistisk och med underbar humor. En liten pärla. Så kort att den aldrig hinner bli något annat än fantastisk.

#11 - - cruella:

Jag har svårt för färdigförpackad livsvisdom. Kan icke läsa vare sig "milda sånger", Coelho eller några tisdagar med Morrie.

#12 - - eva:

Tack för det inlägget! Det är så befriande, upplyftande när man efter en viss ensamhet får sällskap! Bara några dagar sedan jag återigen gjorde mig besvärlig ("Visst är hon lite snobbig?") bland bekanta när jag inte trivs med Linda Olsson. Ja, hon ligger i samma låda som Marianne F och Såsom i himmelen - man blir liksom mätt av första tuggan. Det är så klokt så att ingenting finns att tillägga.

Det låter bra det där med jackan - någon tänker utanför ramen. Jag hoppas du snart får bättre promenadväder!

#13 - - eva:

Tillägg om Linda Olsson - samtidigt med den (det lilla jag orkade läsa) så läste jag Jenny Diski On Trying to Keep Still - ännu en bok om en yngre kvinna i ett hus och en äldre kvinna i ett annat hus. Och vilket sting det var i den boken! Precis som i Vännen

#14 - - V:

Hmm, jag var ju en av som som talade mig varm om boken, men jag kanske ska läsa den igen, men en liten annan inställning och inlevelse. Annars är jag ju en sucker för Cecelia Ahern, ung irländska som just gett ut sin sjätte bok, the Gift. Jag kommer nog att berätta om den, den är nog utläst efter holland...

#15 - - Ann-Sofie:

Nu blev jag övertygad om min känsla inför denna bok. Jag ska avslöja en hemlighet för er när det gäller denna bok. Boken har i ett helt år stått och blängt på mig från bokcirkelshyllan i Lindhska bokhandeln. Jag läste de vackra orden om denna bok och kände, som jag ofta känner, att den här borde jag läsa, men när jag stod och stirrade på titeln så kände jag bara att detta vill jag inte läsa. Så jag har inte läst den alls, men efter läsningen här tänker jag inte ha dåligt samvete för det. Nu har jag nyss hämtat en lättsammare - tror jag - variant av bok av en person som måhända visar sig vara en bättre författare än justitieminister. Jag har inte sett några recensioner så jag är helt tom.

Kram