Ordets valör
Din mamma är cp! sa någon.
Slagsmål.
Prata med fröken.
Berättade bara för pappan
så inte jag skulle bli ledsen.
Men jag blev ju inte ledsen.
För det första skulle jag vid en snabbtitt mycket väl kunna vara cp.
För det andra vore det inte så dumt om det var en cp-skada jag råkat få på gamla dar.
Jag blev mest förvånad över att just det där ordet cp har sån livskraft.
Cp var ju fult skällsord redan när jag var liten.
Är det något som brukar förändras och förbrukas snabbt så är det väl fula ord.
Ta "damp" till exempel.
För bara några år sen var det en medicinsk diagnos.
Nu kan man säga: Våran lärare fick damp på oss för vi var så jobbiga.
Laddade ord brukar gå den vägen.
Men icke cp.
Kan någon förklara varför?
Finns det egentligen något annat fult ord man kunde dra till med 1970 som duger idag?
Tänk, det där skrev jag en insändare om till Kamratposten, att man inte skulle kalla folk CP. Och den kom in! Med en fin teckning av Cecilia Torudd intill. Det var i mitten på sjuttiotalet, när lillebror hade kommit och jag förstod att han inte var riktigt som andra. Utvecklingsstörd. Mongoloid. Så hette det då. Nu heter det väl snarare förståndshandikappad, och Downs syndrom.
Nej, vad drog man till med på sjuttiotalet egentligen? Bonnjävel kallades en stackare i min klass. Det är nog inte så gångbart idag, va?