Stärkande

En gång när jag berättade för en ny människa

att jag tyvärr har fått en hemsk förtvinande muskelsjukdom,

svarades jag:


- Svårigheter är stärkande!


Typ.


Då blev jag glad.

Upprymd.


Varför säger man inte så lite oftare?

Jag vet inte om jag själv skulle våga säga så?

Är jag ovanlig som blir upprymd av såna svar?


Det känns ju så skönt och fint och bra att ens eget gigantiska dödsångestproblem får vara med bland alla andras långvariga hosta, skilsmässa, ekonomisk ruin och ingen dagisplats.

Det som drabbar dig idag drabbar mig imorgon.

Vi har alla våra motgångar,

och de är stärkande.

Om vi tar itu med dem,

och inte låter dem övermanna oss.


När jag mötte als-teamet på sjukhuset

var det ingen som sa att motgångar är stärkande,

och ingen visade diabilder på Stephen Hawking

och sa att man kan leva jättelänge med den här sjukdomen.


Jag satt och grät

för att jag just hade fått frikort.

En jättefin förmån som de delar ut i receptionen.

För mig just då var det ena benet i graven.


Teamet presenterade sig,

lyssnade med medkänsla på mina snyftningar

och tittade med sorgsna förstående ögon på mig.


Men förstår de verkligen?

Är de själva skiträdda för att de en dag ska känna sig svaga i ena armen?

Tycker de det verkar förfärligt att långsamt bli mer och mer förlamad?


För min del vändes förtvivlan till hopp

när jag fick kontakt med en kvinna som levt i 20 år med als.


Jag kunde fråga henne om hon sagt till sina barn att hon skulle dö?

Nej, varför skulle hon det?

Alla ska dö, men ingen vet när.


Jag vill inte påstå att vården gör fel.

Det är utbildade professionella människor

som bedriver verksamhet som ska passa alla.


Men jag undrar ändå

om överlevnadstiden skulle öka

om man bemöttes med mer

uppmuntran,

trots allt,

man vet aldrig,

livet är underbart,

alla ska dö men ingen vet när

och

motgångar är stärkande?

#1 - - Gise:

Ibland tror jag att allt är fel, att allt som någon säger bara känns som dyr sprit i öppna sår.

Men när det gäller "svårigheter är stärkande" så finns det ett visst erkännande i ordet svårighet och en utmaning i stärkande ... ja, jag köper det!

Gise

#2 - - Mattias S:

Vi bör lära oss att tänka - och känna, i kraft av våra insikter - mer i taostiskt anda, tycker jag. Allt är precis som det är - och tvärtom. Att kvinnligt är manligt och manligt kvinnligt begriper man snart om man resonerar lite kring det hela. På samma sätt är det med nästan allting. Finns det till exempel någon skönhet utan smärta? Ångest och frihet är lika intimt förknippade.

För egen del genomlever jag just nu en mycket pressande period. Mindre pressande än en vardag med ALS kanske, men ändå. Nå, jag har kommit fram till att det nog är pånyttfödelse på gång. Av någon anledning tycks livet vara så inrättat att vi föds genom en trång och pressande kanal. Den fysiska födelsen går förstås till så, men dessutom upprepas det många gånger i livet, om man låter det ske. När det börjar pressa på från alla håll och kanter, gör dig redo: pånyttfödelse på gång.

#3 - - H:

Men om du hade mötts av team som pratande om att svårigheter är stärkande - hade inte det upplevts som ett hån? Det fungerar kanske bäst om det sägs som ett undantag och kommer från sidan liksom. Dessutom tror jag att det talade till det starka i dig - som är en viktig del av just dig. Du har ju verkligen gjort något bra av det, med din klarsynta och ärliga (och undersökande) inställning som gör allting så mycket enklare för din omgivning tror jag och med den här bloggen som så många gillar (älskar).



Kram, HME

#4 - - Gudrun G:

Det finns ju ingen patentlösning på hur vi ska bemöta eller bemötas, i dag känns det si och i morgon på ett annat sätt. När jag fick besked om min livslånga sjukdom, dialys, medicin, transplantation, avstötning, biverkningar osv, osv valde jag att vara tapper, extremt stark, tystlåten om mig själv, evigt lyssnande. Det fungerade i 7,8 år sedan blev det den berömda väggen, på den, igenom den och rusande i bara luften. Oförmögen att acceptera att även jag var gjord av kött och blod, jag ruskigt dåligt blod, men ändå. Det jag menar är att man får inte bli för stoisk, inte heller förväntas vara det. Klart det är bättre att hitta positiva livmål än att bli ett med sin sjukdom, men man måste tillåta sig att vara svag och liten ibland för att orka vara stark. Jag är inte bra på att släppa taget en stund, men jag jobbar på det.



Kram

#5 - - Lena:

Det kanske inte är sjukhuspersonalens uppgift att säga att sjukdomstillstånd är stärkande. Som H säger kan det nog upplevas som ett hån. Av sjukhuspersonal vill jag veta sanningen... bara sanningen. Det innebär att jag skulle vilja veta om en på miljonen faktiskt blir frisk... Så känns det just nu, men man kan ju ändra sig... De flesta människor känner nog dock att svårigheter är stärkande. Kanske inte på en gång, men efter ett tag...

Kram Lena

#6 - - Jenny:

Vem var kvinnan? Får man fråga det? Min studiekamrat fick cancer samtidigt som hennes man. De fick båda en dödsdom och de hade 4 barn att berätta detta för. Hon sa att det värsta av allt var, att ingenstans fanns det någon bok, eller något samtal som pratade om något gott. Allt var bara svart svart svart och döden. Hon började skriva en bok, den skulle förmedla hopp i stället för död sa hon. Hon överlevde tyvärr inte. Men jag brukar tänka mkt på det hon sa, att hon saknade hopp, ljus, styrka i alla cancer böcker och alla samtal på onkologen mm mm.

#7 - - Franck:

Tack igen för (allas era) ord ovan (och nedan också för den delen)! Kanske är det oerhört svårt att bara vara 'normal', 'som vanligt', inför storheter som Döden, Sjukdomen, Sveket, Stora Kärleken, när det berör en själv. Vi spänner oss säkert - tacka tusan för det - och spänning har sällan främjat reflexion och eftertanke. Att möta någon annan som står inför dessa (eller andra) storheter kräver lite extra av oss, gör det inte?, vi försöker sätta oss in i något som är svårt för någon annan, vill inte säga nåt tokigt och spänner oss ofta. Svårt, har jag tänkt, eftersom många av våra känslor och försök att förhålla oss i så hög grad är 'socialpsykologiska', alltså bygger på att vi har a n d r a s förväntningar på hur vi ska förhålla oss. 'Nämen, så där kan du väl inte känna!'. Inte heller jag tror att det finns patentlösningar på detta, men någonstans skulle vi kunna avvakta, spegla och invänta tills vi hittar BRON som förenar oss och därifrån kanske dela. Men sånt kräver tid och prioriterar vården det? Förstår vi att vård inte bara är effektivitet och instrumentalitet?

"När det börjar pressa på från alla håll och kanter, gör dig redo: pånyttfödelse på gång" - en vacker tanke och en metafor att ha till hands när man målat in sig i hörnet kanske (med färg man kanske inte valde själv)!



Kanske förstår vi alla på vårt sätt och 'översätter' erfarenheter hej vilt (till våra egna), men om det hjälper mig förstå din belägenhet och gör att jag t o m kan fråga om sånt jag inte förstod - och utan att sen pådyvla dig min egen erfarenhet - då kan vi kanske acceptera att vi funkar så. Mer eller mindre, i stort och smått.



Tack för att du delar din erfarenhet med oss!

#8 - - Kusin ;):

Du är ovanlig Tina! Mycket ovanlig glöm aldrig det...ovanlig för din enorma livsglädje. Och visst är det sant att svårigheter är stärkande fast ibland undrar man varför vissa utsätts för mycket större svårigheter än andra... Eller hur?



Men...som en professor berättade för mig, så skulle faktiskt depression vara större dödsorsak här i världen än till och med rökning...så ett långt liv med ALS och en positiv attityd är nog helt troligt. Kanske vi människor också ska tänka mer på kvalité på våra år i livet än kvantitet...vem vet..

Kram på dej!

#9 - - Mattias S:

Jag tar ämnet vidare ett steg. Få saker är så viktiga som att bemöta varandra med respekt. Och i det ingår att inte se varandra som offer för det ena och det andra. Men... översätt det till politik, och saken kompliceras redan. Hur ger man u-hjälp utan att klappa de stackars fattiga på huvudet (och genom sin handling tala om för dem att de är offer)? Hur kan man hjälpa en prostituerad om man kränker henne, genom att se henne som offer och inte som en person som har träffat ett val, kanske (eller kanske inte) utifrån tuffa omständigheter, men omständigheter som är lika giltiga som någon annans.

Kan man överhuvudtaget hjälpa någon utifrån ett stackarsliten-perspektiv? Kan man ha ett sådant perspektiv utan att sätta sig själv på höga hästar?

Jag tror inte det.

#10 - - Gise:

Ja, Mattias, det är svårt att stå bredvid och att visa respekt. Att varken försöka dra upp eller knuffa ner, att säga "vi har svårigheter, det kommer att stärka oss"

(Hm låter nästan som Dallas om ni minns "we are in trouble")

Gise

#11 - - KaosJenny:

Underbart skrivet. Känner en enorm tacksamhet för att du delar med dig av din klokskap, ditt perspektiv.

#12 - - Anette Fjärrstrand:

Positivt tänkande är stärkande och kan göra förunderliga saker med oss. Det är bara vi själva som bestämmer hur vi ska bemöta våra upp och nedgångar i livet. Du är en fantastisk människa som valt att se det goda i livet - fortsätt så så kommer du att finnas med oss länge! Tack för att Du skriver så tankeväckande! Kram Anette, Sala

#13 - - Anonym:

det var bra skrivit igen, hur ska man umgås med motgånger i livet mvh simon

#14 - - Anonym:

det var bra skrivit igen, hur ska man umgås med motgånger i livet mvh simon

#15 - - Mattias S:

Lite dålig smak av mitt eget inlägg fick jag allt i mun efter att ha läst DN:s artiklar idag om prostitution bland unga tjejer. Knepigt ämne, onekligen.



http://www.dn.se/nyheter/sverige/tonarsannons-fick-271-svar-pa-tre-timmar-1.848573

#16 - - Kaa:

Tycker nog det är cyniskt att rakt av säga att svårigheter är stärkande när man ger besked om en allvarlig sjukdom – eller för den delen andra svåra besked.



Det lär finnas en ’reaktionstrappa’ där man i tur och ordning upplever vrede, förnekelse, depression och slutligen acceptans. Först när man accepterat tror jag det (eventuellt) kan vara ett meningsfullt budskap.



Säger eventuellt. Jag har förfärligt svårt att se meningen i att se min älskade lida av den förfärliga sjukdom som ALS är och att småningom mista honom. Jag kommer att överleva – det har livet lärt mig – men starkare – nej! Detta sett ur min egoistiska synpunkt, min situation är naturligtvis ett ingenting i förhållande till hans ……