Är du gift?

Varje mejl och varje kommentar

lyfter en tyngd från min vågskål.


Det fungerar verkligen!


Och det gäller inte bara denna lilla skitsak.


Jag skulle skicka ett kort till en avlägsen bekant i sorg

och blev glad när jag hittade förtryckta kort

för det är ju så svårt att veta vad man ska skriva.


Någonting om visa mitt varma deltagande stod det.


Tyckte jag lät bra.


Nu vet jag precis vad det betyder.


Deltagande.


Taga del.


Tager du denna del av mitt lidande

att behålla i dina händer, 

på det att mitt lidande ska minska, 

tills döden skiljer oss åt?


- Ja!


Många har jag ingått detta partnerskap med.


Jag måste bjuda ut mitt lidande och min sorg

för att någon ska säga

Ja.


Annars blir jag oändligt ensam.

#1 - - Mari:

Det är verkligen något ömsesidigt - att både få och ta del av det du går igenom. Jag känner det som ett privilegium att få höra ihop med dig på det här sättet och jag vet att jag inte är ensam om den upplevelsen.

#2 - - KaosJenny:

Det är en ynnest att hänga med dig. Underbara du, det är därför jag har länkat till dig och du fått en Award för en underbar mammablogg av mig. Kram

#3 - - Gudrun G:

Läste i tidningen häromdagen att något alldeles nytt kunde erbjudas mot skälig (oskälig) ersättning, Kognetiv terapi via internet!! Nytt?? Det är ju det du gör Tina, terapeutar oss allihop, alldeles gratis! Du har visat oss det absurda i att hålla och släpa på en massa masker, masker som ska dölja oss, så att vi inte ser hur lika vi är. Att det som gör ont i mig, gör ont i dig. Det går åt en oändlig massa energi för att ingen ska se behovet av kärlek och bekräftelse. Så himla idiotiskt. Jag lär mig något nytt varje gång jag läser din blogg.



Var rädd om dig!

#4 - - sussi:

Tack för det allt det nära och nakna du beskriver och dina tankar om livet. Jag läser och deltar och tänker på dig. Du är så himla häftig och klok i dina betraktelser och tankevändor...så klarsynt. Du inspirirerar mig till att se allt det som är värt att uppskatta på riktigt i livet. Tack för det, goa du!



Du...Har du sett att den vackert sjungande melankoliska skogsälvan från stockholm åter gästar vår stad i mars, den 15 tror jag det var? Ska vi igen?

#5 - - eva:

Ja.

Men - det känns också pretentiöst att säga JA till att ta en del av ditt lidande.

Det enda jag gör är ju att glädja mig lite mer åt mitt eget liv. Att jag bara har apné och tinnitus och hälseneinflammation.

Plus lite att jag förstår vissa saker bättre, som varför min pappa inte alls vill att jag ska hälsa på honom nu när han ligger på sitt yttersta, men ligger där i blöjor.

Eller hur min väninna har kanske känner det, som så länge har åkt allt längre ner i MS.

Hon bor i Danmark, jag har gett henne din adress.

#6 - - Irving:

Ditt lidande är större än vad jag nånsin ens vågat tänka innan den här tiden. Jag tar in emellanåt och får svårt att andas. Men det är när jag är här och du där. Tillsammans med dig skrattar man, man gläds åt att du finns. Och det gör jag ju naturligtvis här också. Gläds. Och gråter. Och gör det livet lite lättare så vill jag ta min del av ditt lidande i mina händer och hålla det så långt ifrån dig som jag bara kan. För det här, det önskar jag inte ens min värsta ovän. Och du är en viktig del av mig. Hoppas du får sova gott, kram.

#7 - - HME:

Jag läser vad du skriver nästan varje dag och det ger en massa tankar och du känns nära. Men det vet ju inte du om jag inte talar om det. En direkt tanke: inte tusan behöver du väl skämmas för att du kissar på dig. Tänk allt vad som händer när man föder barn - när man inte heller var fullt kapabel till kroppskontroll - är det så stor skillnad? OK, du chansade men det som gick förr går inte längre - det kunde du ju inte veta utan att prova eller hur? Men kanske att det blir ett så konkret uttryck för din situation..



F-n, Tina, lek med tanken att du har hittat på det här själv. I stil med forna tiders eremiter har du satt dig i en grotta nära toppen av berg i en fix ställning för att få lugn och överblick och ägna tiden åt tanken och känslan, i smått och stort. Det är ett experiment från din sida, vars resultat du redovisar på dessa sidor. Ta kommandot. Du övar dig i att glömma kroppen istället för tvärtom, och det är en förutsättning att människor i din närhet förser dig med ätbara saker och fixar med praktikaliteter. En del har till och med lite lön för det. Det är faktiskt en nisch, en efterfrågad tjänst - det märker du ju på alla kommentarer, härovan inte minst. Det är en yrkeskategori som vi nästan glömt bort, som vi inte på ett rationellt och enkelt sätt kan motivera behovet av, men som vi ändå faktiskt vill ha tillgång till, många av oss. Jag vet att du inte vill bli satt på nån piedestal och det är inte det jag menar. Du har inte förvandlats till ett högre väsen, men ett T.-väsen likafullt, allas vårt och ditt alldeles eget. Du har fått tid att ge många mycket.



Aktningsfullt,

H



#8 - - Ann-Sofie:

Jag tar del av dina tankar och funderingar, i princip dagligen, och blir så tacksam över att jag alltid får något nytt att fundera över och också något att vara tacksam för. Du jobbar inte längre på ett "vanligt" jobb, men jag skulle ändå vilja påstå att du jobbar med ett av världens kanske äldsta yrken - nämligen filosofens. De gamla filosoferna ägnade sig ju främst åt att tänka kloka tankar och ofta var det inte de själva som skrev ned dem, de hade skrivare till sin hjälp. Du gör både och, tänker och skriver och dessutom sköter du spridningen själv - det är fantastiskt. När jag funderar över begrepp tittar jag ofta i svenska akademins ordbok på nätet och gjorde det idag också angående definitionen av en filosof där jag hittade följande: "person som känner till o. ägnar sig åt filosofi; (djupsinnig o. konsekvent) tänkare; äv. oeg., särsk. om person med spekulativ läggning l. om person som ser på tillvaron med filosofens lugna (l. skeptiska) blick; stundom (särsk. förr) om person som tänker fritt (obunden av alla fördomar)". Du om någon tänker fritt och studerar tillvaron med ett lugn, dessutom delar du med dig till oss andra, det är stort!

#9 - - Ylva L:

Men om det är en trevlig piedestal, som folk ser, går till, håller kär? Där du kan vara tillsammans med andra trevliga? För min del har du sällskap där av Bodil Jönsson och Kåre Olsson. Två kloka som tänker nya tankar, varav jag vet att åtminstone en lever som den lär. Och nu har du leviterat upp till deras nivå, du var rackarns nära redan innan din sjukdom. Skillnaden var nog bara att du inte hade fullt lika mycket tid att tänka eller vidareförmedla dina tankar då. Fast jag tänkte redan då mycket på dina teorier: behöver porslinet verkligen vara torrt innan man ställer in det? (har nu bestämt mig för att svaret är Ja, men jag är glad att du ställde frågan). Och detta med att natta barn och bli stressarg på att den lilla kroppen bredvid aldrig verkar vilja somna. "Arg? På någon som inte alls själv kommit på idén att lägga sig?" Ibland när jag legat där och kommit ihåg din tanke har irritationen släppt och kroppen blivit ett stort leende. Det har hjälpt mig bli mer medmänsklig. Är inte det värt en piedestalplats? (och ett Tack!) Ni kan sitta bekvämt på min linoljesmorda, något ojämna, som jag själv gjort på Mora Folkhögskola - låter inte det bra? För min del kan flera få vara där lite då och då, de som sagt eller gjort något bra som jag tycker om. Och det är ju bara min piedestal. Hos andra kanske du har sällis med Jesus eller Arne Weise, vad vet jag? Kanske du bör varna om du är allergisk mot någon?



Och för att svara på din fråga: JA, jag vill gärna ingå partnerskap med dig och taga del!

#10 - - Gise:

Ja, jag tager del. Känner mig som en polygamist, men jag tager. Gise

#11 - - O:

Hjärtligt och stort tack för att jag får ta del av dina tankar och funderingar. Självklart behöver du få veta att vi sitter och tar emot dina meddelanden. Att de berör oss och att vi skrattar ibland och gråter ibland. Att få nya tankar och idéer, det har varit väldigt nyttigt för mig.

Tack för att du orkar dela med dig. Stor kram!

Hoppas du får ett bra veckoslut.

#12 - - YlvaL2:

Jag läser dig också ofta och förundras. Inte bara över allt det som finns inom dig och som du förmedlar så personligt och underbart till omvärlden. Utan över att vi bodde grannar i så många år. I och för sig tyckte jag redan då att du var en kul och klok typ. Men den här bloggen får mig att inse hur lite av dig jag fick del av som vardagsgranne. Troligen är det likadant med en drös andra människor i ens närhet. När tar vi oss tid att lyssna och tänka och känna oss själva och andra ordentligt? Mycket har tagits ifrån dig men en sak har du fått och det är tid. Du förvaltar den väl.

#13 - - Franck:

Jamen visst tar jag del, nästan varje dag. Läser och läser om. Låter mig lotsas genom människovarandet som du, och andra kring dig, lägger ut texten om. Somt känner jag igen, annat mindre väl, men det är alltid en utmaning att förstå och försöka se, och det som är svårare, försöka känna hur det kan vara för dig. Få människor är så tydliga som du, det är inte det jag menar, utmaningen ligger i att våga känna hur det kan vara för dig. Och inse att hur stor krisen än är(och inte är det just den ekonomiska krisen jag menar, utan din kris och min kris och hennes kris och hanses), så är det min (och andras) skyldighet att rida ut den, för vi kommer alltid att behöva varandra. En av våra stora vanföreställningar, är just den att vi klarar oss utan varandra. Och du och dina fantastiska texter talar om det, varje dag, att vi behöver varandra.



En tysk präst, Dietrich Bonhoeffer, sa innan han dog 1942 (i läger för sitt motstånd) att ”Vi har stått som tysta vittnen till onda gärningar; vi

har dränkts i många stormar; vi har fått erfara

konsterna av tvetydighet och förevändningar;

erfarenheter som gjort oss misstänksamma mot

varandra och hindrat oss från att vara ärliga och öppna; outhärdliga konflikter har slitit ut oss och gjort oss cyniska. Är vi fortfarande till någon nytta?

Vad vi behöver är inga genier, eller cyniker, eller

misantroper, eller duktiga taktiker, utan enkla, ärliga, rättframma människor.

Kommer vår inre motståndskraft att vara tillräckligt

stark, och vår uppriktighet mot oss själva tillräckligt kompromisslös, för att finna en väg tillbaka till klarhet och rättframhet?”



Jag är med!/ Franck











#14 - - Ninni:

Jag är lite avundsjuk på alla i din familj, dina vänner, arbetskamrater, grannar, assistenter mfl som har förmånen att få leva nära dig. Dom måste få så oerhört mycket glädje genom dig. I ett halvår har du berikat mina dagar med dina ord. Varje kväll går jag in och läser. Har du inte skrivit något nytt, läser jag något jag läst tidigare eller kommentarerna. Vad många vi är som går till sängs med dig i våra tankar. Det ska jag göra nu och hoppas att du får en bra natt!

#15 - - MB:

Vilket djup det bor i denna kvinna.

#16 - - ann:

Jag sitter ofta och fingrar på kommentarer till dina bloggar, men skickar långt ifrån alltid iväg mina tankar. Jag har nog helt enkelt funderat för länge på orden. Det är en svår konst att formulera det man vill säga i ord. Tänk att du som måste satsa så mycket möda på själva skrivandet skriver så långa och kloka bloggar. Tack för att du tar av din energi så att jag och alla andra kan ta del - dela ditt liv som lidandet och sorgen är en del av. Jag ser det inte som att döden kommer att skilja oss åt - det finns många minnen och många blogginlägg (och jag hoppas på många fler)som tål att läsas om och om igen.

#17 - - Jenny:

svaret på frågan är JA

#18 - - Mats Rosengren:

Din klokhet är oändlig. Det är klart jag vill lyfta tyngder, bli tyngdlyftare åt dig. Jag säger Ja till detta partnerskap. Liksom ann, så läser jag ofta och skriver sällan. Det går ju att ändra på.

Lär mig av dig att bli en tyngdlyftare för resten av mitt liv. När andra kommer att behöva en tyngdlyftare är jag kompetensutvecklad och redo. Kram!

#19 - - Karin:

Vad du sätter ord på saker bra. Tack! Jag får ofta prestationsångest och vill skriva "ordentligt" till alla vänner (bor ju inte i Sverige). Då blir det inget för det blir för mycket. Det är anledningen till varför jag inte skrivit till dig på evigheter - förlåt! Så enkelt det egentligen är, varför tro att man måste komma med en massa kloka saker och berätta om ALLT? Inser att det också är det "lilla", bara säga ett ord som "jag finns här och förstår att du mår dåligt" jag själv behövde i helgen (när hela kroppen gjorde ont och tröttheten var förlamande med dåligt humör som följd). När man skäller på alla, då är man inte stolt över sig själv. En vänlig kram eller ett ord behövs för att man ska sluta ömka sig själv och tro att hela världen tycker man är skit. Det är väl de där orden och kramarna det man ska ha varandra till när man är gift? Men ibland tar det lite tid för omgivningen att förstå vad man behöver när man inte precis är tydlig med det. Att till slut bli utdragen på promenad fast man inte vill, det hjälper. Det är att bli lyft och buren ibland. Som "tur" är har vår hund dåliga ben så det blir promenader i sakta mak!

Stor kram från Karin

#20 - - Nillan:

Ja Tina - Ja självklart är jag med dig och tar del! Inte varje dag, inte ens varje vecka. Men så sätter jag mig då och då en god stund och lever med dig. Njuter av din konst att leva här och nu, din konst att formulera tankar och känslor. Du behövs! Varma från Nillan

#21 - - Mattias Sigurdsson:

Dela ditt lidande? Ta del av din kärlek menar du väl? Kärlek strömmar i rikt mått från din blogg, Tina, och självklart vill vi ta del av den. Här har du en till kavaljer; du har fler nu än majorskan på Ekeby! Och din hand kommer många att hålla ända till slutet, var lugn för det. I mina böner kommer du att finnas, det lovar jag.