Om försvaret
Jag har en bild
som jag trodde var en vanlig släktbild
som vi tog när vi hade kalas för mamma som fyllde 70 år.
Men plötsligt såg jag
att det också är
jag
omgiven av en armé.
Ingen ler ett fotoleende.
Sluga leenden,
sneda hotfulla leenden,
rynkade ögonbryn.
Kom an då,
skulle bara våga ett steg närmare,
säger de allihop.
Mamma, pappa, mina syskon och deras familjer, Mannen och våra barn.
Om jag kisar ser jag hur i bakgrunden tonar fram,
mannens släkt som blivit min,
vänner, mera släktingar, arbetskamrater, grannar, bekanta och obekanta bloggläsare.
I mitten längst fram sitter jag och ler dumsnällt.
Det kan man
när man är omgiven av en stark armé.
Vem tittar genom kameran?
Vem ler de knipslugt åt?
Oturen?
När frågan kommer: Varför just du?
Då kommer den här bilden för mig.
Därför att jag har en armé.
Du är ett tankegeni. En guru. En vanligt medelålders mycket ovanligt klok kvinna.
Jag är en av de suddiga i bakgrunden som ler avvaktande, i väntan på att du där i mitten ska säga något vi i armén kan göra för att stoppa vår gemensamma fiende.
Men du, det låter lite som om du fått armén av en slump. Men arméer är något man skapar. I ditt fall står vi där redo för att du matat och matar oss med skratt, vänskap, kloka ord, tankeställare, kunskap, lek och kärlek. Och jag tror mer att vi är en kärleksarmé än en krigande här.