harpasione

Jag blir deprimerad av äcklig mat.

Kallt mosat ägg.

Varm lös äggula är jättegott.

Kall, äckligt.

Jag blir deprimerad av mat som ser äcklig ut.

Mixad köttgryta ser ut som koskit.

Jag hatar mat som är sträv och klibbig och fastnar i gommen och halsen och på tänderna.

All kött och fisk är strävt.

Ska faan vara kock åt mig.

Jag blir tyvärr inte gladare av näringsdryck i slangen.

Syntetiskt jordgubbsdoftande smet som sägs innehålla allt jag behöver.

Bah!

Var är lykopenet? Blåbärens antioxidanter? Det där fantastiska som uppstår när man kombinerar tomat och broccoli? Trattkantarellers mystiska och outforskade beståndsdelar?

Har de verkligen tillsatt det?

Vem vet vad jag behöver?

Sås behöver jag.

Hal, varm, vacker, lös mat.

Som ångar, doftar och smakar salt, syrligt och lagom sött.

Jag ska försöka hålla sväljmuskulaturen igång fram till jul.

Gapa och svälja det som blir.

Gott i alla fall med kokta morötter som man mixar länge och väl med en klick smör. Blir fluffigt, halt och vackert.

Pressad citrus med förtjockningsmedel är en höjdarefterrätt.

När jag var liten lekte vi Bo och Jobba.

Vilka välanpassade samhällsmedborgare!

Man byggde ett bo och valde ett jobb,

jo vi hade med sånt som hemtjänst också.

Lönen betalades i rönnblad.

De var ju så fiffiga, som hela sedlar fast man kunde ta loss små enkronor.

Två byggde ett höghus i ett träd.

Till slut hade alla köpt varsin insatsvåning. Man vill ju bo tillsammans.

I affären i gamla vebon köpte vi mättesmedel (små bitar av tjärpapp). Mat hade vi rationaliserat bort.

Inte visste vi att det fanns något som hette näringsdryck