En dag
Jag gläntade på smärtans ask.
Locket av papp blev blött,
men det gick att stänga.
#2 -
-
Eva:
Vilken tur.
Verkligen.
Jag håller nog med Irving.
Locket på är nog det bästa, i alla fall ibland, så att inte allt kommer på en gång.
Då mäktar man nog inte med tror jag.
#3 -
-
jenny:
jag vet inte jag om det där med locket på....men lagom är ju bäst det är ju klart.
#4 -
-
Petra:
Du berör.
Allt du skriver är utanför den här världens stress och jäkt. Jag läser och tänker. och gråter. och skrattar!
Ibland lider jag av alla val, av allt man kan, allt man borde. I-landsproblem kallas det. Det gör en knäpp! Då är det skönt att fly till dina tankar, det som du skriver.
Sen kan jag fortsätta nå dit jag vill!
Varför skriver du inte en bok?!
#6 -
-
Kristina:
Tre rader som rymmer så oändligt mycket. Så vackert och smärtsamt, jag gråter när jag läser.
Läst din blogg ganska länge, tittar varje dag om du skrivit något nytt. Alltid något tänkvärt , roligt eller berörande. Tänker på dig!
(Jag är syster med Gunilla)
#7 -
-
Kristina:
Tre rader som rymmer så otroligt mycket. Så vackert och smärtsamt. Jag läser och gråter.
Läst din blogg en längre tid, tittar varje dag om du skrivit något nytt och går ofta tillbaka. Alltid något tänkvärt, roligt och berörande. Tänker på dig!
(Gunillas syster)
#8 -
-
Maria L:
Jag har tidigare tänkt att man ska kunna tömma ut all smärta och sedan bli fri från den, ett tag åtminstone, men det går ju inte, smärtan finns där och följer med oss och då är det gott att kunna lägga locket på ett tag. Kram Maria L
#10 -
-
Annie:
Hej!
Min mamma, Karin, visade din blogg för mig och nu förstår jag varför hon gjorde det. Du är otrolig och nu när jag börjat läsa kommer jag inte kunna sluta.
Det var tur att du kunde stänga igen. Jag tror att ibland är "locket på" enda sättet att kunna fortsätta. Själv vet man ju vad man har därinne i lådan och det blir mer hanterbart om man inte släpper ut det. Man får bara komma ihåg att småpysa ut lite då och då. Så inte lådan spricker. KRAM.