Jag känner mig inspirerad av OS.
När man valts ut att vara med
kan man inte bara lägga sig och grina när det blir motigt.
Staka på,
fokusera,
bit ihop om blodsmaken i munnen.
Det kan bli en guldmedalj
eller en tjugosjunde plats.
Man själv en värdig deltagare.
Angående att tala eller att inte tala. Jag har diskuterat frågan med våra småbarnsmammor här i huset, Caroline och Malin.
Lilla Matilda pratar inte men jag tror hon tänker desto mer och reflekterar över det som händer. Det tror jag är nyttigt.
Ima pratar, men ingen förstår, ppllllsjbbbllubbb. Hon har mycket att säga men kan inte kommunicera, inte ens skriftligt. Men eftersom hon inte vet något annat så är hon ganska nöjd ändå.
Det är tur att du har datorn... och det är tur att du inte nöjer dig med mindre!
Nyss hemkommen från os och tävlingar som fick känslorna att åka berg- och dalbana, när vår son tävlade, tänker jag att din kamp och blogg också är värd en medalj av ädel valör.
Jag gick på löpband för första gången i mitt liv idag. 1,3 km/h var lagom för mig och mina försvagade muskler. Fick lite blodsmak faktiskt. Nöjd.