Hjälp?!

 

Jag såg en man med als på tvs Agenda.

Han ville ha dödshjälp.

-För nu börjar det bli jobbigt.

 

Jamen va faan.

 

Han kunde prata!

Och resa sig ur permobilen och ta sig in på toa själv.

 

Dödshjälp?!

 

I den stunden kände jag mig som riddaren i Monthy Pyton filmen som de hugger av kroppsdel efter kroppsdel på och han är lika stridslysten ändå.

 

Vadå, dödshjälp?

 

Men respekt

för andras åsikter och känslor.

 

Han verkade bo ensam.

Kan det förklara saken?

Fast han hade barn och barnbarn.

 

Oh gud, han kanske kan äta rostat bröd!

 

Vi kan inte börja tillåta dödshjälp för folk som kan äta rostat bröd.

Och dricka öl.

 

Det vore en skymf

mot oss som inte kan.

#1 - - Mattias Sigurdsson:

T... Jag skulle vilja fråga dig en sak.



Såklart skulle du svara ja på frågan om du hellre skulle vara frisk än ALS-sjuk. Men hur mycket skulle du vilja det? Hur värderar du de erfarenheter du har fått? Allt du har lärt om dig själv och dina egna förmågor. Som du kanske aldrig skulle ha upptäckt om inte du blivit djävligt tufft utmanad? Brukar du tänka så?

#2 - - Mattias Sigurdsson:

För övrigt håller jag med dig - och det har nog framgått av mina tidigare kommentarer - att jag tycker att världen, och inte minst Sverige, är fullt av gnällspikar och fegisar. Till dem hör inte du!

#3 - - harpasione själv:

jag kan och behöver tack och lov inte svara på frågan om jag hellre varit utan sjukdomen. Den är här. Däremot är det alldeles säkert att jag vill bli frisk. Och om jag blir det är jag naturligtvis en rikare människa än innan. Där smet jag lite, men det är så jag tänker.

#4 - - Mattias Sigurdsson:

Du svarar som en Upplyst. Vad som är är.



Och ditt fokus är på vad som måtte bliva.



Din visdom gör mig glad!

#5 - - ann:

Jag gissar att det var han som det stod om i Svenska Dagbladet för sissådär två veckor sedan. Han kanske inte är trapetskonstnär som du är, han kanske inte tränar sin vilja och han kanske inte har någon blogg. Det kan vara en del av förklaringen att ni tänker så olika. Skriv till SvD och göra ett inlägg i debatten.

#6 - - ann:

Artikeln finns i SvD lördag 9 januari om du vill leta på den.

#7 - - MS igen:

För tydlighets skull: Jag hoppas att ingen tror att jag själv inte anser mig höra till gnällspikarna och fegisarna. Det gör jag. På måndagar, onsdagar och fredagar. De andra dagarna ser jag förgängelsen i vitögat.



Min poäng är: vi måste vara medvetna om vad vi förväntar oss av varandra, och vad det får för konsekvenser. Det är så lätt att ömka en människa. Men är det kärleksfullt? Hjälper det henne? (Lika lite som det är kärleksfullt att förakta svaghet.)

#8 - - Irving:

Alla här säger så bra och genomtänkta saker. Och du ÄR fantastiskt stark och modig som få min vän. Men jag håller inte med dig angående dödshjälpen. Jag tycker det ska vara upp till var och en att bestämma var den egna gränsen går. Det tycker jag i grund. Men jag inser ju också svårigheten med det. Att det finns tillfällen då man inte med bestämdhet kan veta att det är den egna viljan. Men att själv få bestämma över hur man vill, eller inte vill, leva sitt liv borde vara allas rätt. Tycker jag.

#9 - - MS:

Så här tror jag:



Det vi har fått på vår lott, det bör vi genomlida. Men med betoning på genom, inte på lida! Bättre formulerat: Det bör vi klara av. Ingen påstår att det ska vara lätt, eller att vi ska klara det utan att kvida, som Harpasione säger. Men klara av efter bästa förmåga. (som kan vara dålig förmåga)



Dödshjälp bör vi vara mycket restriktiva med. Liv är en helig gåva.

#10 - - Mari:

Å, Harpasione, vad jag ääälskar att ta del av dina tankar!!!

#11 - - mAria:



Intressant.

Fick en del att tänka på.

#12 - - Sus:

Ååååh vad jag skulle vilja ge dig möjligheten till att äte en rostad macka. Och jag ska aldrig sluta dricka öl, eftersom jag kan dricka det. Ibland tänker jag inte på sådant när jag får för mig saker (dieter).



Stor varm kram!

#13 - - cruella:

Gissa om jag tänkte på dig när jag såg gubben. Han är han, och du är du. Men ändå.

#14 - - Gudrun G:

Tänkte också på dig när jag såg reportaget,men anser att hur man förhåller sig till smärta, ångest och livsvilja står och faller med den totala livssituationen, vänner, anhöriga. Det du gör är helt fantastiskt, men jag skulle inte kunna tänka mig att ställa de kraven på människor i en situation de inte vill leva i. Du ger mig, och andra, en helt unik förståelse av hur det är från insidan, nästan lite som Lennart Nilssons bilder från livmodern om du förstår hur jag menar. Duktighet kan bli ett ok, en extra tyngd och det måste få räcka att göra så gott man kan med de medel man har. Fantastiskt när den inre styrkan är så stark som din, när kreativitet och livslust försätter berg, men alla kan inte det och det måste också förstår och accepteras. Ensamheten kan i sig vara tärande och fasansfull när den inte är självvald. Är man dessutom allvarligt sjuk.......



Kram /Gudrun

#15 - - Mattias S:

Ditt inlägg var till Harpasione, men jag hoppas att du inte tar illa upp om jag reflekterar lite omkring det, Gudrun.



Gör vi inte det lite lätt för oss om vi tycker att det är OK att folk ger upp? Jag är på sätt och vis superindividualist och tycker att var och en måste reda ut sitt eget förhållande med livet/gud eller vad vi ska kalla det.



Men jag tycker ändå att vi kringstående har en uppgift, som är att mana på, heja, påminna om att kampen har en mening; det ÄR meningsfullt att kämpa vidare fast man är så sjuk att andra måste ta hand om det mesta åt en. Exakt varför det är meningsfullt kan jag inte säga, men det har något med livets värde att göra. Livets helgd. Det har också att göra med det exempel vi ger varandra, och det har att göra med att samla våra energier - som att de kringstående får en uppgift att heja på, till exempel. Och ibland kräva, om någon gör det FÖR lätt för sig och vill ta till repet för första bästa motgång.



Det knepiga med det här att svaret nog beror på om man har en tro på en högre och för oss nästan osynlig mening. Har man inte det kan jag förstå om man vill ge upp. Men då förstår jag å andra sidan inte alls hur man klarar av att hålla sig upprätt? Då kan man lika gärna kasta in handduken, med eller utan ALS och med eller utan rostat bröd.



Så tycker jag.

#16 - - Mattias Sigurdsson:

Det har också med människans värdighet att göra. Även om vi befinner oss helt i andras händer... Inte kan sköta vår hygien, våra toabestyr, dreglar... Trots det slå vakt om vår värdighet.



Det är en mycket viktig och värdig uppgift.

#17 - - Mattias Sigurdsson:

... och om vi inte gör det, står upp för vår värdighet när den sätts på prov, vad händer då?



På vilka villkor är människan värdig? När slutar hon att vara det?

#18 - - MS:

Är det OK att komma tillbaks så här i inlägg efter inlägg? Temat ligger tydligen och gror i mig, och tankar dyker upp efterhand.



Jag visste inte ens att jag var emot dödshjälp. Men nu verkar det som att jag är det.



För... Vilken perfekt ursäkt vi får att slippa engagera oss i varandra, när kärleken verkligen sätts på prov. Under en mask av humanism, med huvudet på sned säga "stackars dig!" och skicka iväg den sjuke till evigheten. Så slipper vi obehaget att säga "du är värdefull!" och "du behövs!" - och att behöva acceptera lidandet i världen.



Det finns säkert andra aspekter på det hela, men ni måste hålla med om att problemet ovan är svårfrånkomligt?



#19 - - Björn Hermansson:

Hej

Jag gillar din attityd. Jag respekterar men gillar inte när människor tar livet av sig. (Det har hänt i min närhet). Själv har jag en autoimun sjuka som kallas Reiters sjukdom. Ibland åker jag på en "liten" smäll (skov), men jag blir helt bra, nästan, mellan omgångarna.

Nu har jag en svåger som tydligen fått samma sjuka som du. Han när väl en förhoppning om att bli frisk (hjälp från ovan?) och verkar inte vilja förbereda sig för framtiden. Hur balansera förhoppning och realism?

Med mycket vänliga hälsningar

Björn Hermansson

#20 - - ewa:

Ibland är det svårt att förstå de "svaga". Han hade väl kommit till den punkt i där han känner att livet inte är värt att leva? Och jag tror att ibland hjälper det inte om man har barn och barnbarn. Inte ens de ger kraft till livet. Våra relationer ser så olika ut.

#21 - - MS:

Men Ewa... Hur vet vi att han inte djupast inne vill leva? Att han inte djupast inne skulle vilja höra omgivningen säga: "Ge inte upp! Ta striden! Du kan!" ?? Hur undviker vi att bekräfta den brist på värde han kanske säger genom att säga: "Vi förstår så väl att inte du vill leva, klart att du ska dö...!" ... när han kanske egentligen innerst inne skulle vilja höra: "Dina andetag är värdefulla för oss alla! Du påminner oss om livets värde."

Hur vet vi det?

#22 - - MS:

"Han kanske känner" skulle det så klart stå.

#23 - - ewa:

Det vet vi naturligtvis inte! Vad jag menar är att människors relationer till närstående inte alltid är så goda. Har man inte den kärleken som "ger" liv kan kanske dödshjälp ses som ett alternativ från den sjuke. Därmed inte sagt att jag är för aktiv dödshjälp! Det är jag inte!

Men jag tänker utifrån att vi lever så olika liv, många av oss har mycket nära relationer, andra har inte det. Mannen kunde prata men han hade kanske ingen att prata med.

#24 - - Kaa:

.... icke vägde du den börda ... icke talte du de strider



Varför ska vi ha synpunkter på hur andra väljer för sin del?



Kaa

#25 - - MS:

Så, Kaa... Om du ser en person knyta en snara i ett träd i parken, och dra fram en lår att kliva upp på... Då utgår du från att han vet vad han håller på med och låter honom hållas? (Eller hon; människa är hon, person vet jag inte vad det är för kön.)

#26 - - Ninja Ister:

Dödshjälp? Nej, aldrig! Däremot Livshjälp.



Gör livet så enkelt och smärtfritt som möjligt, också för trapetskonstnärer med ALS.



Mycket pengar till Livshjälp!

#27 - - cecilie - bloggvärldens mest musikfyllda blogg:

Bra skrivit!

#28 - - O:

Det går nog inte att tänka ut hur man själv kommer att reagera om man ställs inför svåra och tunga beslut. Lätt att tänka och säga att jag skulle inte vilja leva om.... Men när man kommer så långt att det är dags att, som den där mannen, fundera på dödshjälp ... då kanske man ändå hittar så mycket positivt i tillvaron att det är värt att kämpa vidare. Att fortsätta hoppas. Att ta vara på de chanser man fortfarande får. Att vara nyfiken. Att vara älskad. Innerst inne är vi nog rädda för framtiden och hur det skall bli.

#29 - - Mattias Sigurdsson:

Jag ångrar att jag skrev min invändning ovan i negativ form, nästan anklagande. Den till Kaa, alltså.



Såhär borde jag ha skrivit:



Men Kaa, om vi ser en person som är på väg att hoppa ut genom ett fönster, då låter vi honom ju inte hållas utan gör allt för att övertala honom att klättra tillbaks in igen. Vi utgår inte från att han har goda skäl att ta livet av sig, utan från att han har goda skäl att leva.



Så vad är egentligen skillnaden?



Jag tror att skillnaden är hur vi projicerar vår egen syn på lidande. Livet är värt att levas på vissa villkor, tycker vi. Men inte när lidandet blir för stort.



Men om lidandet bara är en maskering, ett tricks som Gud tar till för att vi ska tvingas sträcka på oss lite till, för att nå det underbara som livet egentligen är? Om Gud håller på att lära oss gå, genom att hålla äpplet vi vill ha lite för långt fram, så att vi bara NÄSTAN kan nå det... Om lidandet är det vi behöver uppleva för att komma till insikt om dess motsats, som i själva verket regerar?



Tänk om lidandet har en funktion, och vi missar det genom att hoppa av när det börjar tuffa till sig?

#30 - - MS:

... tänk till exempel om Harpasiones sjukdom - hej T, jag pratar om dig nu, hoppas att du inte har nåt emot det? - inte är någon straffdom eller en förbannelse, utan tvärtom en välsignelse, en tuff utmaning som just hon har fått därför att hon klarar av att möta den, men också därför att hon har en uppgift att lära sina medmänniskor om livets värde och betydelsen av mänsklig värdighet och såna saker? Att den ger henne chansen att upptäcka hur fri hon är i förhållande till det som tidigare definierade henne, allt det där vi ÄR, men som är svårt att vara när vi inte kan röra oss mer än litegrann... Kunde livet ha valt ett genialare sätt att berätta för henne om sina enorma förmågor, och om hennes frihet trots en bunden kropp? Och en bättre plattform för att lära ut saker till oss kringstående, alltså fullfölja sin uppgift?



Tänk om det finns en kärleksfull mening bakom allt som sker...

#31 - - MS:

Om HENNES enorma förmågor, inte sina, inte livets... Det är en annan historia.

#32 - - ewa:

Harpasiones sjukdom kan väl ändå inte vara en välsignelse???

Att du är drabbad är fullständigt orättvist, vare sig du du är stark nog att förhålla dig till den eller inte.

En kärleksfull mening?? Jag förstår ingenting!

Harpasione, du får oss att tänka och reflektera.

mvh ewa

#33 - - MS:

Ewa... Yin finns i yang, yang finns i yin... Det lätta finns i det svåra, det svåra i det lätta...



Förstår du? En börda är en välsignelse, en välsignelse är en börda.



Att lära sig är att lära ut. Att lära ut är att lära sig.



Det är så vår värld är konstruerad.

#34 - - Franck:

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.

Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.

Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.



Det är ju det som är poängen och Astrid säger det så fint (och fantastiskt tonsatt av Riedel och så rättframt sjunget av Tommy K). Alla är alltid välkomna. Här och där. Nu och sen.



Också jag har oerhört svårt att acceptera detta att man tar sitt eget liv (även om jag kanske kan förstå den förtvivlan och hopplöshet som föregår, vi delar den ju till och från allihop, eller hur). Men att någon drabbas av oerhörda sjukdomar, jordbävningar eller brott kan aldrig vara en välsignelse. Det är väl ingen välsignelse för Haitis folk det som drabbat dem? Är det en välsignelse att kvinnor våldtas? Att barn misshandlas eller glöms bort? Det händer så klart, det är en sak. Men om vi hjälpt Haiti att bygga säkrare hus och ha katastrofberedskap, så kunde lidandet begränsas. Vi kan hjälpa barn att växa upp till folk, som pratar om sina svåra känslor (istället för att leva ut dem i aggressioner). Vi kan vara rädda om varandra och bygga ett samhälle där vi stöttar varandra snarare än stöter ut varandra.



Vi kan och måste dra lärdomar av det onda som händer oss, och möjligtvis utvecklar det oss. Men det var inte därför det hände. Ibland kan vi påverka det som händer oss (jag måste ju inte röka), men ofta kan vi det inte alls. Det är ingen välsignelse. Om det ändå är en välsignelse för dig, så är det det kanske för någon annan.



Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.

Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.

Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.



#35 - - Franck:

Det är ingen välsignelse. Om det ändå är en välsignelse för dig, så är det det kanske inte för någon annan, var det jag menade.

#36 - - MS igen:

Om det inte är en välsignelse så är det ett hånskratt från ett iskallt universum.



Och jag tror inte på något iskallt universum.



Jag tror på en mening i allt som sker. En mening som det är meningen att vi ska sträcka oss efter. Tills vi når den.

#37 - - mAria:

Oj vad många kommentarer!

Jag tror det är en fråga om att vilja ha kontroll när man ger upp och ber om dödshjälp.

Kontroll över det okontrollerbara.



Men är man deprimerad så är man deprimerad och då ser man inga vägar alls. Rent mänskligt beteende.

#38 - - MS igen:

Precis, Maria. Och att den deprimerade ser det så är bara naturligt.



MEN vi kringstående, som INTE befinner oss i depressionens garn, vi har valet att se annorlunda på saken. Och jag tror faktiskt att det är vår skyldighet att försöka överföra vår tro på livet på den sjuke.



Ewa, Franck och ni andra, om lidandets mening: Om vi leker med tanken att vi vore nya här på jorden och aldrig hört talas om Gud, kyrka och annat som skymmer sikten för oss: Vad vore bäst, mest hoppfullt, att tänka sig: att det finns en mening i lidandet eller att det inte finns en mening i lidandet? Att det finns en mening i lidandet, eller hur? Eller OK... BAKOM lidandet... och att lidandet kan hjälpa oss att finna den, genom att vi tvingas att övervinna det.



Jag tror att vi skapar vår värld utifrån våra förväntningar i långt högre grad än vad vi i allmänhet inser. Om vi ser på Haiti som en lidande nation, ja då är risken stor att vi skapar mer lidande. Men om vi ser den som en PRÖVAD nation, ja då är det lättare att hjälpa. Se själva hur hjälporganisationerna har slagits om bästa platserna, föga måna om vare sig sin värdighet eller om respekten för Haitis folk, enligt vad som har rapporterats i tidningarna.



Men om de inte hade betraktat Haitierna som lidande stackare som de är satta att hjälpa, utan som prövade bröder... Hade de kunnat bete sig på det viset då?



#39 - - cruella:

Jag tror verkligen bara att livet har exakt den mening vi själva ger det.



För tio år sedan dog en mamma till en sexårig och ganska nyadopterad flicka i vår närhet. Mamma C var flickans femte mamma, som hon själv sa när hon fått tillgång till språket. På en vägg i huset där vi bodde satte välmenande grannar upp hälsningar och medkännande tankar. En stack ut: Det finns en mening i allt som sker.



Jag hade mycket svårt att se den meningen då, och jag har väldigt svårt att se den mening du talar om i den här tråden, Mattias. Hur välmenande, rätt, läkande, ja, vad du vill, det är menat och känt så är det just sånt som känns som ett hånskratt för många.

#40 - - harpasione själv:

oj, vad glad jag blir när jag sätter igång långa diskussioner. Men mitt inlägg var egentligen inte tänkt som ett uttryck för en åsikt om dödshjälp utan mer min personliga reaktion på det han sa och det jag såg.

När det gäller dödshjälp tror jag inte det kan vara så enkelt som att var och en får bestämma själv. Tänk på Söndagsdockan! Vi är inte så mycket egna individer som vi tror.

Är min sjukdom en välsignelse?

tja, jag förstår hur du tänker Mattias. Prövning mycket hellre än tycka synd om. Men mening i allt tror jag kanske att vi kan skapa men att den inte finns där från början.

#41 - - Mattias Sigurdsson:

Cruella: Jag håller med dig, det kan vara mycket svårt att se en mening i det till synes meningslösa, och därtill grymma. Eller som en finsk psykolog som talade i ämnet alltid började sina anföranden: "Det är INTE lätt."



LÄTT är det INTE! Men å andra sidan, har någon sagt att det ska var LÄTT till på köpet? Att finna meningen i det svåra, till exempel. Hursomhelst gör vi det inte lättare genom att hävda att den inte finns.



Meningen är ofta något vi får sträcka oss efter, förbi våra nuvarande gränser (då kallas det att vi växer och mognar). Jag tror att meningarna ibland är så svåra just för att tvinga oss att välja. Antingen ser vi till att finna meningen, eller så går vi under i förgrämelse och bitterhet. Och just då kan man förstå varför prövningen var så svår: för att tvinga oss att göra det svåra valet.



Grejen är ju, om du börjar titta på saken, att det inte hjälper, rent praktiskt, att se sakerna som meningslösa. Inte på Haiti, inte någon annanstans. Tvärtom. Däremot hjälper det ofta om man utgår ifrån att kraften bakom allt är kärleksfull och vet vad den håller på med... även om det ibland inte verkar så.



Klart att det fanns en mening i det som skedde med flickan. Jag undrar just vad medkännande tjänar till, om det bara får flickan att känna sig mer ensam och övergiven: "Stackars, stackars dig..." Det lär inte ta henne ur den känslan, eller hur?



Harpasione: Och om meningen är just det, att vi ska tvingas sträcka oss efter en mening...? Upptäcka den. Uppfinna den om du så vill, men vem som har copyrighten på meningen kan väl göra detsamma i dessa pirattider? Hursomhelst håller jag med dig om att tro är något man måste kämpa för att få och behålla, och på så sätt bidrar det hela till att förläna oss värdighet. För kämpande människor uppnår värdighet.



Den här tråden har förutsättningar att bräda lassietråden. Kändisar och dödshjälp, du har hittat formeln!

#42 - - MS:

PS. Jag känner mig också som den stridslystne riddaren...



Den dag jag lär mig att säga de här sakerna alldeles coolt och upphöjt, då kommer ni att tro mig.



Det är en svår konst att gå i takt med sig själv. Tanke och känsla ett.



Men ni ser: mitt kommunikativa misslyckande tvingar mig att rannsaka mig själv och se på vilka sätt jag kan förbättra mig. Misslyckande leder till succé. Tack, misslyckande! ;-)

#43 - - MS:

Cruella: Jag tänkte på den lilla flickan igen...



Alltså, inte lätt att hitta en mening, säger du. Nej, men det var nog heller inte upp till dig att göra det! Om du bara hade utgått från att den finns, fast du inte kunde se den, så hade det hjälpt dig att se flickan som en tufft utmanad medmänniska, inte som en stackare. INGEN vill bli betraktad som en stackare... innerst inne! Även om många söker offerrollen.



Vad fick dig att tro att DU behövde förstå meningen, Cruella?



Det var flickans liv, inte ditt.

#44 - - Francke:

Det är för järnvägars järnvägar inte bara svart och vitt. Få tycker synd om någon på det vis du antyder (här ser jag Prussiluskan ur en Pippifilm luta huvet på sned och tycka synd om Pippi, det stackars flickebarnet). De allra flesta sträcker sig empatiskt över till den Andre och föreställer sig själv att det där kan ju inte vara kul. Det måste vara för hemskt. Kan jag göra nåt? Kanske inte, men jag kan vara där på nåt sätt. Vill inte någon att jag ska vara där, så får jag väl gå, men aldrig utan att ha frågat. Vi kan inte vara överallt samtidigt, men det är ju inte meningen heller, vi är väl där vi är och om nån snubblar där jag är, så är jag ju där.



Med fattig bonddräng, så vill jag bara säga att det är en metafor för mig, på flera sätt. Astrid skriver ju att vi, om vi är fattiga bonddrängar, har ett drygt slit här i jordelivet, på olika sätt och efter olika förutsättningar. När vi gjort det vi gjort, haft vår strävan och gjort vårt eviga slit, är vi alla välkomna nån annanstans. Men om alla är välkomna nånannanstans, då är ju alla lika på det viktigaste sättet och alla har en plats här. Det spelar ingen roll vad för slit vi har, är det slit är det ARBETE. Olyckor och sjukdomar kan omöjligt vara välsignelser, men det förhållningssätt och de lärdomar jag får av det elände som drabbat mig, mina anhöriga, vänner eller bekanta, kan väl vara välsignade. Men det är din strävan och ditt slit som gjort dom landvinningarna, inte det virus som drabbat mig, inte den jordbävning som drabbat Haiti och inte det brott som begåtts mot mig.



Om det är flickans liv, så är det väl flickan, hennes föräldrar, hennes vänner, och hennes närmaste helt enkelt, som avgör om det är en välsignelse.



Honesty

Honesty

It's such a waste of energy

No you don't have to lie to me

Just give me some tenderness

Beneath your honesty (Paul Simon)



Men å andra sidan är vi olika, matchar varandra olika bra och, som sagt, vi är alla fattiga bonddrängar och välkomna här.



Och hit till dig, H!

#45 - - MS:

Francke: Prussiluskan och Pippi var precis vad jag också kom att tänka på. Men du, Prussiluskan är en karikatyr. Så öppet prussiluskiga är inte många. Men maskerat prussiluskiga är desto fler!



Att tycka synd om och visa det, det är prussiluskigt! Alltså, det finns medkänsla och medkänsla... Att känna med din smärta, det går för sig. Att gråta med dig också. Det kan hjälpa dig till och med. Men just att ömka, att tycka synd om, det förminskar. För vad säger ömkan, om inte: "I mina ögon ser det illa ut för dig." Och försöker du att hjälpa någon utifrån det synsättet så är ditt budskap: "Stackars dig som inte kan, men du har tur, för jag, jag kan!"



Det går faktiskt att gråta med den andras smärta och stanna kvar i den. Inte vilja trolla bort den med ömkan, för jag tror det är det vi gör när vi börjar ömka. Flyr smärtan.



Och vet du, stannar man kvar i en känsla så försvinner den. Det gäller också smärta.



Vad gäller Fattig bonddräng så tror jag i och för sig på ett fortsatt liv efter det så kallade detta, men jag tror ändå inte att himmelriket finns på andra sidan. Jag tror att det är fullt nåbart här och nu. Därmed inte sagt att det skulle vara lätt att nå dit. De flesta av oss får uppleva det ganska glimtvis, om alls. Själv mediterar jag och ber lite varje dag sedan några år och behandlar mig själv mot medberoende (=prussilusksjukan). Inte bara jag utan hela min omgivning, inte minst min sambo, upplever att jag för vart år får allt generösare glimtar av himmelrike.



Att drömma om ett himmelrike efter detta... Nä... Vad är utmaningen i det?



Himmelriket i oss själva, det är vad vi bör försöka finna fram till. Om inte annat för det värdiga i en sådan strävan.



Titta på Di Levas "Vad är frihet?" förresten... Där säger han ju precis allt det här och visar vad han menar.

#46 - - MS:

... fast jag inser att jag motsäger mig själv med mina heta försök att övertyga...



*s



Den störste tvivlaren är den störste fanatikern, skriver Tomas Tranströmer.



Men så är det, man lägger pusslet, det går sönder, man lägger det igen... För var gång lite bättre.



Till slut sitter alla bitarna där och blir kvar på sina platser. Sen går det i och för sig sönder igen... Men inte lika mycket. Inte lika ofta.



Så förs den andliga kampen.

#47 - - MS:

Tvärtom var det va...? "Den störste fanatikern är den störste tvivlaren."



Same same...

#48 - - MS:

Men nu ger jag mig, tror jag. Annars säger jag emot mig själv ännu mer, med min övertygariver.



Må var och en göra som han eller hon finner bäst för sig själv.



Alla val är bra, tror jag de kloka brukar säga.

#49 - - cruella:

Du dikterar en hel del du Mattias. Vem fasiken har talat om ömkan och huvuden på sned?



Du sa det själv: Ge dig.

#50 - - Franck:

MS: Ursäkta, jag var otydlig med Fattig bonddräng. Jag vet inget om ett efterliv, jag lyssnar på den som en NU-sång. Alla är välkomna till livet, alla hör ihop, vi har alla ett jobb att göra, men vi måste själva komma på vad det är för jobb.



Det är som i Sten Selanders dikt Trotjänarinnor från 1941, jag saxar ur den:



Det finns nog inga som jag unnar mer

allt gott, allt varmt och vackert. Men jag ber:

Du, livets Herre, om Du hör min bön –

ge dem inte evig salighet som lön!

Nej, låt dem bara födas om igen

på jorden här, bland kvinnor och bland män

som lever, oinskränkt, på gott och ont,

det enda, stora, svåra liv vi fått.

Och låt dem dana ut sitt eget jag

och möta sen sin domedag

och ta sin dom och känna att de vet

vad nöd och ångest är – och salighet.



#51 - - MS:

Cruella: Jag HAR ju gett mig, så jag vet inte varför du skriver så.



Franck: Det där är jag tyvärr förhindrad att uttala mig om. *s



Jag bara konstaterar att tråden nådde över femtio. Nytt rekord?



#52 - - Francke:

Vad är det där *s som figurerar här och där?



Din fras låter förresten som när vi säger 'Åh, så s p ä n n a n d e det smakar!' (dvs här gäller det att inte säga vad man tycker...).

#53 - - MS igen:

*s betyder skratt



Är inte det vedertaget?



Det är svårt att helt återskapa en verklig samtalssituation i skriven form. Om du hade sett mig skulle du ha sett att jag gillat ditt inlägg och dikten. Men eftersom jag själv lagt munkavle på mig... Jag tyckte det var lite komiskt det hela, därav *s. Jag känner också att vi har såpass bra kontakt att du nog skulle förstå mitt gillande, men visst, jag kunde och borde ha uttryckt det tydligare.



Ja, jag tycker att ditt inlägg smakade spännande. Gillar Selanders jordnära och enkla visdom. Han var inte dum han!

#54 - - Francke:

Hade ingen koll på *s, men lärde mig däremot genom Språket i P1 (gammeldagis?) att lolla betyder laughing out loud (lol skriver man tydligen då).



Man lär sig varje dag och det är så kul att lära nytt, även om somt skulle kallas trivia.



Nyfikenhet för att lära nya saker, i stort och smått, och nyfikenhet på andra är väl annars H:s signum, det andas hela hennes varelse. Och det är nåt att ta efter, tycker jag.

#55 - - MS:

Äh, fjäskis... Harpasione, det är väl inget särskilt med henne?



;-)

#56 - - Francke:

Jamen, du är inte så pjåkig heller, MS! Din iver tycker jag är eftersträvansvärd, men det är ju vad jag tycker. Just det är kanske inte ditt arbete (nu tänker jag på Fattiga bonddrängar igen).



Dessvärre har vi väl inte lämnat en syl i vädret!



(Limmade jag nu igen?)

#57 - - Mattias S:

Nej då, inget limmande den här gången, bara kloka ord.



:-)



Jo då, min iver är nog en tillgång många gånger, men Gud ska veta (och vet!) att den kan vara en black om foten andra...



En syl i vädret... äsch, jag vet inte... Bara rekordet slås, så!

#58 - - Francke:

Där skulle Anna-Lena och Lars-Gunnar ha dängt språkvården i huvudet på mig. I själva verket var det så fullt av våra sylar i vädret, så INGEN ANNAN FICK EN SYL I VÄDRET

#59 - - MS:

De är nog på semester. I Sylarna till exempel.