Jag hoppas verkligen att ni skrattade åt ”… 40 minuter kvar.”.
Det framgår inte av kommentarerna.
Man ska skratta.
Jag skrattar varje gång jag tänker på det.
Nu kommer påskveckan.
Oavsett vad man tror om gud
så är den här påskstoryn storartad tycker jag.
Tål att tänkas på.
Jag gapskrattade! Och kom precis ihåg känslan av att sova sådär på golvet i sovsäck tillsammans med en massa andra människor. Och så tänkte jag på när vi hade minifältisläger och varje morgon väckte de stackars småttingarna med Fred Åkerström på hög volym...
Jo,nu damp signalen ner och jag kommer ihåg de 40 min som dina lägerkamrater inte fick sova. Tack för skrattet!!!
Kram
Kakan
Jag mindes. Inte just den episoden kanske, men hela känslan. Till och med så att skolsalens kritdamm kittlade lite i näsan.
Jag var nog aldrig så lycklig under min barndom som i det där sovsäckskaoset. RÅM var bättre än julafton för mig.
Vårt unga och minst sagt förnumstiga ansvarstagande minns jag också mycket väl. "40 minuter kvar!" Vi brukade prata om fem minuter kvar och den annalkande Katastrofen med stort K. Men det var en knepig bild, dels eftersom den redan var i full gång efterhand som artutarmningen pågår. Dels för att den andra stora katastrofen, växthuseffekten t ex, var svår att bevisa. Jag vet inte om jag tror på den riktigt än. Hoppas att vi hade fel.
Jordens undergång blir det nog inte tal om. Bara kanske.
Nu om påskhistorian. En av mina favoriter. För att det handlar om hur mänsklig Jesus var. En till tok i mängden. Han hajjade att han kunnat få folket med sig och få stor politisk och ekonomisk makt. Valde bort det. Det heter i bibeln att han avvisade satan. Men vad han inte förstod var att det andliga högmodet i samma stund grep honom. Han in i Jerusalem å röja, ge sig på månglarna i templet som om det vore hans sak! Det kunde bara sluta på ett sätt. På golgata blev han satt på plats; hit men inte längre gubbe lille. När han gav upp fick han frid. En mycket mänsklig historia, den om Jesus. Honom ska man inte förgudliga tycker jag, utan förmänskliga. En till tapper tok som försökte. Och uppnådde vissa resultat. Inte så illa.
Mattias - stilig snabbresumé av hela passionshistorien. Jag är böjd att hålla med dig.
Harpa - jag skrattade år 40 minuter och började minnas mig själv som tidigare framtidsforcerad människa. Inte kul att minnas - hoppa NÅGON skrattade på den tiden åt mig.
Bättre än att gråta i efterhand. Bäst är att skratta själv.
Jajamän, jag gapskrattade åt 40 minuter. Jättebra skrivet. Det där med allergi mot allt gnäll om vädret förstår jag också. Det börjar klia på mig med, överallt. Väder bara är, helt enkelt. Kram
Missade den nitiska väckningen, men läste nu och kan småskratta bara av att se dig framför mig vråla "40 minuter kvar". I medeltida städer hade nån uppgiften att klämta i klockan och vråla "Klockan är två och allt är lugnt!" Jag funderade alltid över det där i ungdomen, varför man skulle väcka alla och säga att det är lugnt. Kanske har du knäckt den hemligheten och manifesterade den redan då. Dessutom kunde det ha suttit en raritet utanför tältet. En fin historia (40 minuter kvar alltså).
Det var väldigt roligt! Väldigt målande beskrivet, jag tänker genast på alla gånger man sovit obekvämt på golv när det vankats läger.
Oj, glömde jag skratta? Men jag lovar, fnissade här vid skärmen iaf.
Httade för övrigt ett blogginlägg om sås, och då tänkte jag på dej!
http://peterharold.wordpress.com/2010/03/24/livet-ar-som-en-sas/
Jodå, även jag skrattade. Naturligtvis.
Jag är uppfostrad till att alltid vara i tid. Vilket för min mamma och pappa betyder lite innan. Vilket kan bli väldigt konstigt för de som inte anammat samma uppfostran. När man kommer kvart i sju när man är bjuden på middag sju. Kvart i. Ingen är klar då, mest troligt är att någon står i duschen.
Inom FB (kan inte förkortningen få stå för vår fina uteinaturen-förening istället för den där virituella historien?)så var det väl inte alltid så noga med tiderna?? Minns snarare motsatsen, men så var ju du och jag inte med i samma distrikt...
I mitt distrikt minns jag ett golv i en hembygdsgård i skärgården. Där någon som är lite tröttare än andra vrålar "kan ingen jävel fimpa luman?" Jo, vi släckte säkert lyset, och de som var kvar uppe fick väl krypa i mörkret fram till sin plats. Lite senare samma natt kom det en gympadojja farande farligt nära mig, jag råkade ligga bredvid han som snarkade högst.
Det var spännande tider. Är receptet på en lycklig ungdom just läger??? Eller räcker det med ett liggunderlag på ett hårt golv?
Jag som var en av de lyckliga att få vara med om lägret som du så utmärkt ordnade, brukar ofta ta till 40 minuter när någon undrar hur långt det är kvar :)
Vill även förtydliga att det var betydligt mer än 40 minuter kvar när du så beskäftigt satte dig upp i sovsäcken. Du din stackare låg väl och tänkte/drömde om vår uppstigning.
Ett annat tydligt minne från det lägret var hur vi kämpade för att få fast våra stora ramryggsäckar på hyrcyklarnas pakethållare :)
Jag förstår inte "40 minuter kvar" men jag skrattar gärna så ofta jag kan.
Kram
Kakan