Vem är din alfahanE?

M, min idrottskompis, kul att höra av dig!
Innan du kom till vår klass i fyran var jag den som hade längst blondast hår.
Alltid något.
när ni stod där framme och presenterades, du och din bror, såg jag ditt hår.
Det var långt, det var blont, det var tjockt och dessutom lite lockigt.

Det var det tänkte jag.

Jag gillade ju dig ändå. Vi blev kompisar.

Du var alltid lite bättre än jag på alla sporter vi höll på med.
Möjligtvis var jag snabbare på sextio meter?
Du blev ihop med killar jag var kär i.
Du var sötare helt enkelt.

Jag accepterade och fann min plats.
utan att sörja.

Jag var redan på lågstadiet väl medveten om status i min klass.
när vi senare skrev killistor följde de ju i stort sett statusen.
Man var helt enkelt mest kär i de med högst status.
Det var väl därför min kärlek aldrig var besvarad. Håhåjaja!


när jag nu frågar mina barn om rangordningen i deras klasser ser de bara frågande ut.
Va, det har väl inte försvunnit?
de vill bara inte prata med mig om det kanske?
Eller är just mina barn högstatusbarn? Där uppifrån tror jag nämligen inte att man ser så klart. Eller?

Nåja, M, nu fick du bli ett exempel. Och jag lät lite bitter där i början. Det är jag inte alls.
Vårt gäng bestående av fem killar och fem tjejer med halvhög till låg status hade mycket roligt. Och när vi valde Allmän sport, vi och alla killar. Ljuva minnen...
#1 - - ulrika:

:) jag hade musgrått hår, tunt som aldrig blev långt- GLASÖGON...bodde inte i villorna utan i höghuset på norr. Blev aldrigaldrig vald till Lucia- det blev ALLTID hon med blont hår och stora villan i Hagaby...Men jag var snabbare än henne på palinspel!

#2 - - Mattias:

Händer det NÅNSIN att de som har det lättast i början lyckas bäst i långa loppet? Talade just vid frukostbordet med min sambo om det, hur bra det gick för mig tidigt. Artikelskriverier, lättförtjänta pengar. Svårt att ta studierna på allvar sen och på den vägen är det. Dessbättre har överlevnadsinstinkten räckt till rätt bra den med, men just precis BLIVIT NÅT har jag inte. Fast ska jag dra det ett varv till måste jag säga: Dessbättre.



De med lågstatus skola bliva de främsta, eller hur det kan tänkas låta i nyöversättningen.



Om dina ungar är högstatus nu, Tina, se för guds skull till att hålla dem i hårt i byxbenen! Så inte de flyger iväg likt ballonger.



På tal om det såg jag en rolig film igår, "Despicible me". Känns som att den på nåt sätt handlar om det här. Den med sämst förutsättningar blir ofta bäst. Jojo. Sa Alfons farmor.

#3 - - Bitterfittan:

Din yngsta son, den vackra pojken, är rätt populär tror jag att jag har anat bland tjejorna. Å så stilig som han är så vore väl konstigt annars!! Han har alltid varit omtyckt och min dotter har alltid sett det som ett previlegium (stavas???) att hon blivit bjuden på hans kalas mm. Så bra status där tror jag!

#4 - - Ylva L:

Att ha gott självförtroende - oberoende av sånt som pengar, boende och märkeskläder - är status i sig. Inte helt lätt att åstadkomma, och kanske är utvecklingen delvis beroende på en del andra saker som utbildning etc. Dina barn har ju med sina kloka föräldrar blivit personer med stor integritet och självförtroende. Kanske ser inte heller såna personer lika bra detta statusspel - de bara ÄR och tror kanske att alla andra bara ÄR.



Och tänk om världen vore så härlig, att alla bara VAR, utan spel.

#5 - - Ann-Marie Alexandersson:

Jag tror som du Tina att detta med rankingen finns överallt, men den kan vara olika utstuderad och behöver inte alltid användas i någons intresse.

#6 - - Francke:

Status finns överallt, tror jag också. Bland alternativa, på solsidan, vänsterfolk, i yrkena (på jobben), här och där. Status kan vara att vara kompis med, vara närbesläktad, ha rätta kläderna, rätta ursprunget, rätta namnet o s v och fel allt det där är lågstatus. Jag tror det är en konst att inte döma på utanverket eller dagsformen, utan bedöma varandra efter karaktär kanske (M L King), om något. Om nån t ex vill studera mycket och gör det, så behöver det ju inte vara för att vinna status, utan för att man vill det, tycker det är kul eller vill tjäna så mycket att man kan resa mycket t ex. Tänk om man studerade mycket för att få status, men ångrade sig och upptäckte när man hade fyra Mastersutbildningar att alla människor är lika mycket värda och jag är nöjd med mig själv och skiter i status. Är det sunt av mig då (den andre)att fortsätta ha fördomen att den där välstuderade typen bara är ute efter status? Varför måste vi döma varandra hela tiden? Varför kan vi inte bara få vara olika, utan att andra ska tro att vi var ute efter ... status kanske?

#7 - - L8:

Oj vad detta inlägg från dig väckte mycket i mig.

Kan fortfarande förnimma smärtan i att inte vara som de-fast det var jag ju men inte alltid i toppen.

Har sett båda mina barn våndas igenom den processen och för tjejen var det urjobbigt,sonen verkar helt omedveten.

Nä inget har ändrats tror jag-mitt smärtsamma 70-tal i en Örebroskola kan lätt appliceras på dagens skolkorridorer fast kanske har man satt ord på det? Tveksamt om det nyttar..../L8

#8 - - Mattias:

Francke: Eftersom jag talade om studier och du sen gjorde detsamma fick jag för mig att ditt inlägg på något sätt var en kommentar till mitt. Så behöver det såklart inte ha varit.



Jag menade mest att det var tur för min egen skull att jag inte fick ännu fler kvitton på fler överskattade saker än vad jag redan fått. I skolan t ex. Fina betyg. Som betydde vadå?



Det verkar vara en väldig omväg att först klättre upp på höga hästar och sen behöva ramla ner från dem. Bättre då att hinna sitta upp så högt.



Detta sagt om mig. För en del kanske titlar och meriter inte alls leder in på högmodsvägen, den som bär bort ifrån oss själva. Fast nog för att jag tror att det hör till undantagen snarare än reglerna.



Att vara både lyckad - i världens ögon - och lycklig, det tror jag är mer ovanligt än att vara antingen det eller det andra. Allmänt sett. Åtminstone var jag själv som minst tillfreds med mig själv när jag fick som mest applåder en gång i världen. Nuförtiden grymtas det mest omkring mig tycker jag - här på bloggen för inte så länge sen t ex. Själv är jag för det mesta tillfreds. Med mig själv. Det kommer ändå i första hand.



Men att döma, och att uttala sig om andras lycka och status - det är väl ändå ett annat kapitel? Kanske pratar vi förbi varandra.

#9 - - Kristina S:

Den polska trubaduren Marek Kaczmarski skrev en gång en sång som hette "Bara offren har aldrig fel". Instämmer i titeln! Är helt överens med Dig Tina: det är svårt att se klart ovanifrån. Man har inte så många problem när man är "däruppe".

#10 - - KaosJenny:

Intressant inlägg. Klart det är status överallt och att det är jobbigt för alla fast på väldigt olika sätt... Sitter man längst upp finns rädslan för att ramla ner... Men på något sätt så jämnar vissa saker ut sig en aning i längden... En del av högstadiets tuffaste killar tillhörde inte kategorin man senare släpade till kyrkan till exempel ;-)

#11 - - Mattias igen:

Hoppsan, "grymtas" skrev jag visst att det gör runt omkring mig. Låter som att jag tycker det är ena riktiga svin de som tycker att jag förtjänar kritik. Jag ber att få byta ut det ordet mot "gruffas". "Knorras" hette det visst i gamla Biblar. Kul ord, får mig att minnas lågstadiet och levande ljus på skolbänken.



Och så är det förstås bättre att INTE hinna sitta upp så högt.



Men du Kristina, det där måste jag ju bara reagera på: Menar du att offren aldrig har fel? Eller skojar du? Eller... Offer???



Offer blir sällan så mycket offer som när man väljer att se dem som just såna, eller? /Mattias

#12 - - Francke:

Själv vill jag aldrig igen känna den där självklara känslan av underläge som jag också många kompisar hade gentemot t ex villabarnen, sommarstugebarnen, sportvinnarna, vi-med-massiva-släkter-barnen, intaktafamiljenbarnen, helsvenskbarnen och jag lärde mig, Gott sei Dank, såsmåningom inse att i n g e n valt sin utgångspunkt och att jag i mycket kunde se många fler aspekter av saker än högstatusbarnen, men att de såg vissa aspekter mycket tydligare och med så mycket större självsäkerhet än jag. De var en del rulla-mössan-i-handen-tveksamhet, fick vi vara med? Men så hittade jag miljöer där allt ställdes på huvudet och andra miljöer där olikheter istället ställdes på rad efter varandra, som i ett kontinuum från svart till vitt, där de flesta av oss kajkade omkring i den gråzon som mitten utgjorde. Jag känner nästan aldrig den där känslan av att vara understatus numera, jag bryr mig helt enkelt inte. Ibland roar det mig att kasta en utomstatusfackla in i en mängd, för att som etnometodologerna (experimentella sociologer typ) notera den inbalans det kan skapa. Men inte för att skada, utan för att förflytta (är avsikten iallafall). Men som vanligt är det bara mig själv jag kan förflytta. Ju mer jag försökte flytta andra, upptäckte jag förr, desto djupare rotade de sig i sin position. Knasigt, men det funkar nog så oftast.

#13 - - Mattias:

Sant.



Buddha lär ha sagt att den som vill hjälpa andra, först bör tänka på sig själv. Det översätter jag i förhållande till det du skriver som att bara du har roligt när du kastar facklan, så. I första hand. Eventuell hjälp åt andra är mer att betrakta som bonus.

#14 - - Irving:

Jadu, de där åren kändes plötsligt så nära när du skrev om det såhär. Precis så som det kändes och var. Jag minns att jag var avundsjuk på ert idrottande. Ja inte idrottandet i sig, utan er idrottsvänskap. Jag blev på något sätt mitt emellan. Jag vet att vi pratade ut om det. Den där gången vi sen satt i ekan ute på vattnet. Det var en lättnad att veta var vi stog i dina ögon också. För du hade så mycket mer med din stora syskonskara, jag kände mig så obetydlig. Men inte efter det.

Men nog finns den kvar, rangordningen. Även om kriterierna kanske förändrats något. Fast jag kanske är en dålig bedömare eftersom mina barn lever i dubbelvärlden, både den svenska och den mångkulturella. För där märker jag också skillnader.

Men minns du hur det plötsligt kan brytas?! 6 december, jag säger bara det och jag vet att du vet.

Och som tur är så är inget konstant och alla har någon i vars ögon de lyser extra starkt. Även om man inte tror det just då när man befinner sig långt ner på statuslistan...

Kram kram i kylan

#15 - - mAria:

Samma statusskikt finns väl fortfarande...

när man ser sig om.

Det hörde inte bara till skolan, men den gjorde allt tydligare.

Gör fortfarande.

#16 - - kusin:

Jag har tänkt många gånger under årens gång att jag varit extremt lyckligt lottad, att jag verkligen haft allt (född i rätt del av världen, en stor, rolig och bra familj och släkt, lätt att lära, lätt att skratta, självförtroende när det gäller tänkande, glädje i idrott och friluftsliv, vänner, bra förmågor och gott om erkännande i yrkeslivet, problemfria ljuvliga barn, god hälsa, en massa värdefull kunskap om naturen och världen, aldrig brist på pengar tack vare ett ekonomiskt sinnelag).



En tredjedel av allt detta hade varit nog tilldelning.. Och jag är väl medveten om att många har med sej kanske bara en bråkdel..



Okej jag var inte den sötaste bland tjejer och absolut inte fräckast klädd, men inte heller det störde mig så mycket (i tonåren) eftersom det betydde att de killar som gillade mig i någon mån gjorde det för den jag var. Och det var ju dem jag gillade bäst också och hade roligast med. Jag har fått vara subjekt i mitt eget liv och har nog aldrig varit olyckligt kär.. (lite dåligt minne har jag också begåvats med)



..utom på senare år, i min förra man innan vi separerade.. (Men även den förlusten har nu vänts till något positivt med en ny kärlek som jag passar bättre ihop med och ett nytt halvtidsliv.)



Den viktiga frågan är ju hur vi hjälper våra barn att släppa statustänket och utsattheten för andras dåliga behandling så tidigt som möjligt. Jag brukade tänka att man borde ersätta konfirmationen med någon form av "självkänslekurs" - där man pratar om psykologi, beteende, reaktioner, skillnader mellan personligheter, etik och moral, etc.. Kanske är det sånt det handlar om på såna icke-konfessionella konfirmationer som finns nu? Jag vet inte? Om man liksom kan tidigarelägga medvetandet om hur människor fungerar när det är bra respektive dåligt så skulle mycket ungdomsolycklighet kunna undvikas. Eller? Mina barn har haft något som heter EQ någon timme i veckan eller månaden i skolan (från lågstadiet tror jag)där de pratar om känslor och relationer och hur en bra kompis ska vara och sånt. Det borde väl också hjälpa en hel del.



Vad mer kan man göra?

#17 - - Francke:

Ett fint och rörande inlägg från 'kusin' ger mycket hopp. Dina förslag, utan att gå in på detaljer som vilka kurser o s v) är absolut det som många barn behöver eftersom de inte har turen att växa upp i omgivningar som hjälper med goda känslor och intima, bekräftande, dialoger, med vuxna som pratar meningsskapande och utvidgande med dem och vuxna som hjälper dem reglera sina liv och känslor på varma och fasta sätt. Igår när jag såg Räddad av musiken (Musik special, svtplay - jättefin dokumentär!), sa en av sönerna som jobbat en del med att han inte självklart hade samma talang som syskonen, att han hade en skyldighet (ungefär) att hitta sina talanger. Ja det var t o m så att alla hade en skyldighet att hitta sin fulla potential. Det vi pratar om nu, som jag ser det, är hur vi ger var och en färdigheter att nå sin grej! Många har hinder och gemensamt, gemensamt!, kan vi hjälpa de barn som behöver nya färdigheter eller behöver få veta att de är OK och omtyckta. Och för dem som fått mycket, ja men tänk vilken energi och vilka modeller för de andra. Status är en konstig grej, men kan säkert förklaras evolutionärt ganska bra. Men så mycket hjärna har vi fått att vi numera kan modifiera detta, till allas fromma.



Inte många konfirmerar sig idag, men vi skulle absolut ha mer av obligatorium i skolan, detta med vägledande samspel. (Dom som vill kan väl få konfa sig eller nåt annat.) Driv tanken vidare!

#18 - - Kristina S:

Ett sent inlägg - har precis kommit hem till min dator från resa. Ett svar på Mattias undran.

Javisst är det överdrivet att tala om "offren". Vi lever på många sätt extremt lyxigt. Även om vi är mycket sjuka, så har vi i alla fall en lyxig säng (Tinas tidigare inlägg).

Man kan definiera sig själv som ett offer, eller vägra och ta det värsta som utmaning. Man kan definiera andra som offer och genom detta ge uttryck till förakt. Eller också kan det vara första steg till respekt och tolerans. Det hela är ganska komplicerat...

Men ändå tror jag att följande stämmer: man ser sämre uppifrån. Oavsett om det gäller status eller hälsa eller tur eller ekonomi eller ålder. Kanske ser man sämre även om man alltid ser underifrån. Att skifta perspektivet ger mycket. Är det inte därför vi träffas på din blogg, Tina?

#19 - - Mattias igen:

Kristina: Verkar som att vi ser ganska lika på det.



Jag var på akuten igår. Minste pojken hade trampat på en sjöborre. Ingen fara med honom, men vi ville ändå kolla upp.



Fullt av folk, en hel del lidande ansikten. Men sällan är de så vackra som där!



Det är märkligt.



Jag tycker om att vara på akuten. Som väntande anhörig till en inte allvarligt drabbad, åtminstone. Det är ju heller inte att jag önskar någon annan vare sig sjukdom eller olycksfall. Som du säger, Kristina: Det är ganska komplicerat.



När det gäller seendet tror jag att det inuitiva är det bästa. Det som lyckats ta sig loss från både uppe och nere och tid och rum. Det går att träna upp. Fast i en handvändning går det ju inte, som regel, även om de flesta av oss nog får stunder av klarsyn.

#20 - - Kristina S:

Kommentar till kommentar till kommentar: Tack Mattias. Ja, det är komplicerat. Jag jobbade ett tag på onkologen på ett sjukhus. Och det var för mig äntligen en "normal" plats där de flesta, både patienter och personal, hade värderingar som kändes OK. I motsats till andra avdelningar där sjukdomar inte var så allvarliga. Måste man ha döden "inpå knuten" för att bli mänsklig? Konstigt, inte sant?

#21 - - Mattias igen:

Kristina: Ja du vet du verkligen vad du talar om.



Det säger väl en del, sett från ett annan håll, vad den vanliga maskhållningen egentligen kostar oss. Den som de flesta tror behövs. Den som blir svår att upprätthålla nära döden.