Är det jag som är hund här?

Nu är jag ensam hemma.
En ute i Europa, två på festival och en på tågäventyr.
Vem ska jag då betrakta?
Två assistenter som gör det jag säger?
Det blir för magert.

Man kan ju alltid betrakta tvn.
Klockan två fotboll och klockan åtta allsång.
Och så en sommarpratare klockan ett.

Men däremellan får jag väl rycka in lite som deltagare.
Som en nybliven pensionär som faktiskt var lite oumbärlig på sitt jobb.

Jag kanske ska gå ut och kissa på ett träd till exempel. När man har kateter är det ju så lockande att köra fram till ett träd, öppna påsen och släppa ut lite.
Och om jag kunde skulle jag utstöta en lättad suck.

Kanske det kanske...
#1 - - sussiw:

Underbart att höra från dig igen. Att kissa mot ett träd låter som en bra idé om så bara i tanken...vara lite busig! Kram

#2 - - *Mette*:

Haha! En ganska rolig deltagare, får man nog lov att säga. Undrar vad eventuella andra hundar i grannskapet skulle tro :-)

Fast istället hoppas jag att du har det bra, även utan familjen. För mig som läser, blir det mycket att tänka på!

#3 - - Håkan (med Gerd):

På St. Karlsö (besöker äldste sonen som guidar där) har man just fått till det med gjutna stigar/ramper i Nordrehamn. Det är nytt, så Gerd kom inte hit med permobilen men nu går det, om man bara kommer på och av båten.



Jag betraktar och begrundar. Här ligger revbildande korallfossil uppkastat i vallar av Östersjöns olika stadier och tärnorna bygger sina bon där i år som i fjol. Små förändringar varje år, en lång utveckling.



När jag behöver nästa gång ska jag kissa på ett träd.

#4 - - Ida:

Men Tina ... nästa gång jag sätter kateter på en patient ska jag berätta hur du tycker man kan använda den. Det kommer aldrig att bli som förr. Min uppfattning om katetern är för alltid förändrad :-)

#5 - - Michelle:

Alltså... jag tänker såhär.... VARFÖR INTE? Varför inte?!?! Varför gör du det inte bara! Precis det där knäppa och konstiga du tänker ibland. Bara gör det! Gör något knäppt vet jag. Jag brukar försöka överraska mig själv så ofta jag bara kan. När jag är som absolut tröttast och det är sent på kvällen och allt är kallt och jobbigt och jag aldrig skulle få för mig att gå ut och springa så gör jag det. Tjoff säger det så ställer jag mig upp ur soffan och hämtar träningskläderna. Bara för att det är kul att se hur jag själv reagerar! "Haha, det där TRODDE DU MINSANN INTE!". Så, om du skrev det till dina assistenter nästa gång du får tanken: "Jag vill gå ut och kissa mot ett träd" så tycker jag att du ska göra just precis det. Du kanske kan skratta lite åt det efteråt. Överraska dig själv. Jag utmanar dig.... ;)



Kramar i massor

Överraskaren

#6 - - En anna Tina:

#7 - - Kristina S:

Jag ska ut strax och kissa på ett träd till din ära. Ska lyfta högt på benet. Som min tik Freddie 14 år. Hon sätter sig på huk och lyfter sedan ett ben i luften, medan hom sitter kvar på det andra, och så kissar hon. Hon är en riktig feminist, Freddie.

Jag är också ensam hemma just nu och det är en trevlig omväxling. Att få vara med sig själv en stund. Hoppas du kan njuta av det också.

#8 - - Mini:

Hej Tina!

Jag läser lite hit och dit och fram och tillbaka i din blogg, och är helt FÖRUNDRAD över ditt sätt att betrakta och formulera dig. Du är brilliant! Jag är så imponerad. Och inspirerad. Du är så begåvad.

Sen önskar jag ju också att du inte var i den situation du är, och det är så svårt att tänka sig hur det är att vara så beroende av hjälp. Jag har själv varit svårt sjuk (cancer) och vet i alla fall hur det är att ha döden flåsande i nacken.

jag är också ensam hemma för tillfället. Har precis kollat in en igelkott som traskar runt i parken här utanför. Har ser alldeles förvirrad ut och går i cirklar. Och jag kan så känna igen mig i honom... (varför tror jag att det är en "han" bara för att han verkar förvirrad?!)

allt gott/Mini

#9 - - Marcela Dávila:

Hej Tina! Var går gränsen mellan fantasi och verklighet, egentligen? Du är väl både betraktare (och en väldigt kvalificerad sådan!) och deltagare på samma gång! Du lever ju och utvecklar ditt inre betydligt mer än några andra runt omkring oss som inte har förmåga eller vill föra en sådan tät dialog och kommunikation med sitt inre och yttre värld. Du är suverän på detta och dessutom inspirerar andra! Jag fick din bok "Om det bara var jag" i present här om dagen av min kära vän och kollega Ylva Larsson. Sedan dess har den blivit min "bibel"! Det är så härligt att ha en bok som inte har ett slut och som man kan återkomma gång på gång för att kunna upptäcka nya guldglimtar, få nya tankar och en massa aha-upplevelser!! Tack för din fantastiska insats, Tina! Du är underbar :-) Det känns spännande att följa dina tankar och känslor via bloggen. Du får mig att njuta och se livet med andra ögon idag.

Bästa hälsningar och en puss på näsan av Marcela ;-)

#10 - - Mattias:

"Var går gränsen mellan fantasi och verklighet?" undrar Marcela. Just det ja. Och var går gränsen för vad som egentligen är möjligt?



Sommarpratare... Lyssnade du på Mr Levengood? Han ska tala om trollkarl... Vad var det nu man skulle brodera: "Förbanna inte mörkret, ta ut huvet ur röven istället!" Tack Mark, just vad jag behövde höra i en stund när jag satt och tyckte synd om mig själv. På oklara grunder.



Vov! /Mattias



#11 - - Ann-Marie Alexandersson:

Gör som de säger: Pinka på träden. Be assistenterna hälla på lite vatten efteråt så det inte blir för starkt. Do it!!

#12 - - Håkan (med Gerd):

Sitter och läser i skuggan under träden i Hien på St. Karlsö, läser "Åka med" (s182) i din bok.



Middagsbåten svänger in mot bryggan, en strandskata varnar nere vid vattnet och en gransångare tjiff tjaffar bland träden; det är varmt.



Jag ska snart ta ett dopp, lägg handen på min axel ...