Idioti

Det var långfredag.
Två assistenter.
Morgonpyssel.

Assistent1 frågar vad det är för dag.
Jag skriver "korsfästelsen".
Jag tänker att när hen hör det kommer hen att förstå vilken dag det är.
Men när jag klickar på Tala är assistent1 utom hörhåll.

Assistent2 sysslar med mina händer när hen hör datorn säga "korsfästelsen".
Då säger hen:
- Menar du händerna?

Jag är idiotförklarad igen.
VARFÖR skulle jag bemöda mig att utdela den långa och mycket kryptiska ordern korsfästelsen om jag bara ville ha händerna i kors?
Eller vad hen nu trodde?
Att jag ville ha händerna fastspikade kanske?

För en gångs skull ids jag vända det hela.
Jag skriver :
- Menar du händerna?  Det var kul sagt!

Och så är hen idioten...

Dagligen och stundligen inträffar liknande.
Och idioten är jag.
#1 - - Franck:

Följer inte hen och hen din blogg? Borde det inte vara självklart? Det är ju ett viktigt sätt att lära känna dig, om man nu inte gör det sen tidigare, är ny eller så. Men tänk att du också ville ha spikar i händerna! "Crucifiction? To the left.", kanske du kan skriva nästa gång?

#2 - - Franck:

http://www.youtube.com/watch?v=u88kf1J6Kv4

#3 - - Mooseeyes:

Tänk att korsfästelse och den kristna myten har jag tänkt på mer än en gång i samband med dig och din blogg. Och - förlåt mig snälla för vad jag nu kommer att skriva - sjukdom. (I den mån man väljer att betrakta ALS som en sjukdom, alltså.)



Att på nåt sätt är det ju ett offer du gör. Ja inte bara du, utan alla människor som utstår prövningar och ser till att ta sig igenom dem med mer eller mindre bevarad värdighet och tro på... tja, livet. Jesus lär ju ha sviktat på sin kulle, men det må väl vara honom förlåtet., herregud... Plågad som han blev, törstig och med sidosår och grejer. Surt vin ska han ha fått till på eländet. Men iallafall, på nåt sätt tycks han ha kommit försonad igenom.



Knepigt blir det förstås när kyrkan griper in och vill göra hans öde till något unikt, som om inte massor med människor lider och dör för varandra. Som om törnekronan vore vigd för EN blott och bart.



Nu vill jag inte bli blodsromantiker som den värsta pingstvän; "O sidosår, sidosår...!"; det tycker jag är rätt läskigt. Men hur det nu än är så skadar det inte med förebilder. Så då blir det lite jesusskimmer över det hela, det kan inte hjälpas. Grejen är ju dock den här: du har inte valt ALS. Inte valt någon roll, utan fått en uppgift dig tilldelad. Det är då det blir lite äckligt, när folk frivilligt stiger ner i det svåra bara för att bli balla jesusar. Men det är en knepig gränsdragning det där; när är det rätt att ta på sig lidandet, om det går att undgå? Ja där nånstans är det nog som påskskon klämmer.



Det om påsken. Om kommunikationsmissar då: Nå men allt som sägs genom och runtomkring den där tröga apparaten är väl liksom omgiven av ett fett dallrigt citationstecken. "Liksom". "Så här KAN jag mena." Inte många som skulle sätta ner foten och säga. Jag VET att hon sa så. Kort sagt: marginaler för msisförstånd är medtagna i beräkningen. Att det sen kan vara ett tröttsamt sätt att kommunicera är en annan sak, men vafan... Tänk på Laika, som han sa i Mitt liv som hund.



En till Jesus förresten. Rymdhunden Laika. /Mooseeyes

#4 - - O:

Missförstånd!



Den som blir missförstådd känner sig som en idiot!

Den som missförstår känner sig som en idiot!

Någon blir ledsen, någon får dåligt samvete.

Då gäller det att man känner varandra så väl att det går att reda ut var det blev fel.



En tanke i ditt förra inlägg som gladde mig är att du skrev "jag är inte sjuk"

Så tänkte min gamla kompis (hon som hade MS)

Sjuk betydde att något annat, mer vanligt, drabbat henne.

#5 - - Kristina S:

Våra liv består mycket av att försöka klara ut missförstånd. Båda sidor blir klokare när de lyckas, även om båda kände sig som idioter först.

#6 - - Lisa:

Hahaha... "Menar du händerna?"

Harpasione, jag läser ju dina texter, vill du läsa mina?

#7 - - Harpasione själv:

Ha! Om jag skulle reda ut alla missförstånd blev det inget annat gjort.

#8 - - Hyrestanten:

Det har du rätt i. Du måste få ägna dig åt annat än att reda ut missförstånd.

När jag kommit hem efter min första stroke och den ständigt skiftande hemtjänstpersonalen frågade vad som fattades mig, hörde att jag haft en stroke, började de alltid prata väldigt högt och långsamt och många gånger över mitt huvud...

#9 - - volangen:

Jag skrattade hjärtligt åt dina välformulerade rader.

Och sen kom tankarna... tårarna.

Livet är minsann inte lätt.....



#10 - - Irving:

Nej vet du vad, idioten är aldrig du! Jag skrattar högt när du skriver att assistenten kanske trodde du ville ha händerna fastspikade. Ja, man kan ju undra...

KRAM

#11 - - Taran:

Vilken underbar assistent du har ändå! Jag hejar på " henom" (?, hen i objektiv-form?)Du vet ju, att jag alltid hejar på dig, det är svårare att hejda dig från kvickheter, tror jag. De kan nog vara vassa, men assistenterna är ju friska och starka ;)

#12 - - Kristina S:

Men om det var så att assistenten misstänkte att det inte var order utan kommentar? Hen är kanske lite självironisk (vad det nu var som hon skulle göra med dina händer)?

Jag instämmer att det tar jättemycket tid att reda ut missförstånd. Ibland hinner man inte helt enkelt. Språkets förbannelse. Järvar och marsvin har inte den sortens problem.

#13 - - Taran:

Jag måste också skriva några flera sena ord. När jag läste ditt inlägg, så tänkte jag att ditt svar om dagen berättade om din känsla för påsken som helhet och din situation i synnerhet. Jag vet inte om det är så, men du kanske annars hade skrivit "långfredag " och assistenten hade haft litet enklare att tolka ditt meddelande. I så fall fångade ju Mooseeyes och även Franck din känsla fint på sätt och vis?! Dessutom hade du behövt "bara" 10 bokstäver. Men nu är du ju också litet av en finurlig ord-trädgårdsmästare, som med små medel lyckas få små ord att bli jättetankar och långlivade funderingar kring livet i stort och smått. Vi bara försöker hänga med.



Jag måste citera Marie von Ebner-Eschenbach:

"Den kvicke är tiggaren i snillenas rike. Han lever av allmosor som turen kastar till henom, av infall."

Och järvar och marsvin pratar säkert med sina artvänner tyst (som apor och gorillor litet mindre tyst) för att undvika att någon lägger märke till dem och sätter dem i arbete;) Eller vad tror ni?!

#14 - - Skramlan:

Har skrattat en del åt denna trots allt komiska situation. Det väl jag reagerade lite på var att varför måste en assistent fråga vad det är för dag, har man inte koll på dagarna eller? Visst kan man väl vara lite dagvill till mans ibland, men i alla fall. Idag är det torsdag hela dagen och här är det soligt än så länge, är trött på allt regnande.

#15 - - Mooseeyes:

Dina konkreta kommunikationsproblem berörde jag visst inte. Jag tycker att det måste vara en regel, helt enkelt, att den som ställer en fråga också måste ta sig tid att invänta svaret. På dina villkor. Om nu inte mjölken håller på att koka över förstås, men då går det väl ofta att ta upp tråden när man dragit kastrullen från plattan. Men alltså: förbjudet att strö omkring sig artighetsfrågor eller undra av ren rädsla för tystnaden. Bara uppriktigt menade frågor, och så får man ta sig tid att invänta svaret. För såna är ju de tekniska villkoren för era samtal. Som konsekvens får man helt enkelt stå ut med att hålla klaffen för det mesta. I din närhet. Det finns en rytm i alla samtal, den får man fiska efter. Jag har för mig att vi gjorde det när vi var på besök, fast de var ju korta. Och på väg var vi. Så osvuret är bäst.



Fågelklockan kommer hela tiden tillbaka i minnet. "Vad är klockan?"Gök över kråka". Fast på australiensiska då. /Mooseeyes

#16 - - Anonym:

Jag uppskattar så mycket båda dina inlägg, Mooseeyes! Gör detsamma om ögonen sitter på en sto eller tjur.

Just det: varför frågar hen och sedan inte finns där när svaret kommer?

Det är just så man blir destruktiv: Genom att inte ta ansvar för vad man själv gör.

#17 - - Kristina S.:

Jag uppskattar mycket båda dina inlägg, Mooseeyes! Gör detsamma om ögonen sitter på en sto eller en tjur.

Just det: varför frågar hen och sedan inte finns där när svaret kommer?

Det är just så man blir destruktiv.: Genom att inte ta ansvar för vad man gör.

#18 - - Mooseeyes funderar över fågelklockan:

Möjligen borde det finnas en regel om att man inte sneglar på klockan också... Avslöjande att den kom upp! Men jag hade ju en tid att passa.



Minns det annars som en särdeles tidlös stund med björkvedsbrasa och en lagom hindersam konversation, en sån som nog snarast är en bristvara på sina håll i våra dagar. Många gånger är det väl Varats olidliga lätthet som ställer till det för oss, snarare än alla hinder. Jag minns helgen efter jordbävningen 2010 här i Chile som en särskilt lycklig stund. Folk hade fått bära vatten och köa för mat och bensin i några dar, och när nu vardan åter var på spåren - för de flesta - andades man ut. De hade en insamlingsgala på TV och pengarna bara rasade in. Lättnaden och lyckan gick nästan att ta på.



Sen håller jag med Kristina om det med ansvar. Som det heter: djävulen bor i detaljerna. De små vita lögnerna anses oskyldiga. De tomma artighetsfraserna likaså. Men de blir till ett dis av lögner och förväntningar som skymmer massor av sånt vi behöver se klart. /Mooseeyes

#19 - - Ullrika:

Jag blir en smula provocerad av att första assistenten ställde en fråga men inte tog sig tid att lyssna på svaret. Det där är inte okej. Byt ut?