Utkast: Sep. 29, 2012
Inte så många som har erfarenhet av dubbel assistans dygnet runt.
Tack och lov.
Det var ju ett mycket kortfattat försök att beskriva hur det kan kännas.
Assistenterna umgås jag med mer än min egen familj.
De håller mig bokstavligen vid liv.
De är mina händer mina ben min röst.
Faan nu hoppar ögonen så hela meningar försvinner.
Ger upp.
Orkar inte.
Ofärdigt.
Faa.
En god vän i Uppsala sa en gång att jag inte skulle kräva att allt skulle vara färdigt hela tiden. "Gör så mycket du kan" och sen dess, typ, har jag slängt iväg halvfärdiga alster varannan gång. Så får det vara.
Nej, inte många har dina erfarenheter; noga räknat bara du, men du har beskrivit de erfarenheterna s å m å l a n d e så här långt. Dina kommande erfarenheter återstår att teckna och jag kan vänta.