Bo

Ensam med dubbel assistans dygnet runt
har man inget hem.
Man har ett BOENDE.
På sin höjd.
Assistenterna är alltid dubbelt så många som du
och de kan prata.
I ett boende blir du duschad och lagd och flyttad påklädd avklädd efter behag.
Det ÄR du som bestämmer.
Men det är inte ett HEM.
Kanske därför inte barnen kommer så ofta?

Kommentarer
Postat av: Håkan o G

Jag läser dina senaste bloggtexter och hoppar sedan till de första. Lyssnar på Gunhild Carling och begrundar olika liv.
De korta liv du beskriver i " pssst..".
Gerds och min förstes, som blev 200 dagar.
Geds liv och mitt eget, och ditt; som jag inte vet mer om än vad jag har läst här.
Jag begriper inte mycket men det finns mycket roligt att tänka på i sorgen och saknaden. Det gör allt både sorgsnare och gladare på samma gång.

Svar: Det är som att jag berövats alla minnen av det som har med familjen att göra för att ingen vill dela dem med mig.
Harpasione

2013-09-16 @ 12:34:53
Postat av: Pia

Hej! Jo du kan ha rätt. De kanske också känner att det är mer ett boende än ett hem hos dig. Och man kan ju inte belasta någon för hur de känner. Och det är sällan just barn kan sätta ord på känslor och förklara....
Kan du få till regelbunden myskväll? Typ varje tordag eller fredagskväll? De får välja film och godis? Nä, dagens barn är nog rätt bortskämda med sådant så det är nog ingen större lockelse..... Och, på nått sätt, barn ska inte köpas.....
Sen vet jag inte vilka möjligheter du har, med assistenter, att ta dig ut. Kan du vara välkommen hem till deras andra hem en kväll någon gång ibland? Ungarna har kanske saker där de vill visa. Fast då träffar du föredettingen. Det kanske ingen av er vill.....
Ja du, du får klura ut nått. Inte enklaste saken att få till samvaro med kidsen, samvaro som både är vardagsnormal och samtidigt lockande för alla parter.
//pia

2013-09-16 @ 13:13:45
Postat av: Hyrestanten

Ja fy sjutton så jobbigt att aldrig få/ kunna vara ensam! Jag som tyckte det kändes nog jobbigt att dela min bostad med några inneboende...Det går ju inte ens att jämföra. Tror helt säkert att det är en orsak till att dina barn inte kommer så ofta.

2013-09-16 @ 18:19:55
URL: http://www.hyrestanten.blogspot.se/
Postat av: Mooseeyes

Förmodligen därför. Och för att de är på väg med full fart ut i livet. Svårt för dem att hänga med i ditt långsamma tempo. En dag kommer de att förstå... ångra sig och känna sorg. Men idag är det inte möjligt för dem. Så tror jag.

2013-09-17 @ 04:57:49
Postat av: HME

Jo, tonåringar är på väg ut och bort. Två gånger har jag frågat O när han kommer hit nästa gång och en gång har jag frågat om jag får bo över hos honom en natt nästa månad - allt utan svar..

Jag tittade på ett kort häromdagen - där jag ligger i BB-sängen med O som just kommit ut ..och tänker på att jag inte minns känslan längre. Jag vet ju hur härligt det var, men minns inte. Och jag är tacksam för mitt dåliga minne som hjälper mig att leva i nuet, även i stunder när det bara handlar om att titta rakt in i tallen utanför utan att tänka på något speciellt. Och det jag delar med mitt ex utan att det behöver sägas är ju glädjen över dem barnen är nu - över att de lever och samverkar med andra människor på ett i huvudsak bra sätt.

Vi har inte ens delat fotona än. Han har dem. För mig finns ett litet obehag förknippat med att se på foton.. jag vill nog inte på riktigt minnas de underbara små för då skulle jag kunna sakna dem för mycket. Stilla och tunga eller stretandes hit och dit i famnen..

Förtvivla icke, släpp vreden och förhoppningarna.. Tänk att ingenting kan man räkna med. Ge inte dina barn anledning att känna ånger. Och köp chips och bra frysrätter till dem. Det finns mycket bättre nu än Gorby's pizza.. Mat och godis är mer lättemottagen kärlek än ännu en fråga om hur det har varit i skolan idag.

Bli som mormor var, när vi var där och bodde över, minns du?

2013-09-17 @ 12:44:17
Postat av: Mooseeyes

Jag såg livet självt en gång i en meditation. Jag har berättat om det förut, tror jag. Om en väldig skruv som trycker på, trycker på utan uppehåll. Vi gör oss illusioner om att saker ska stanna upp och förbli på ett visst sätt, men det gör det aldrig. Det fortsätter, det trycker på och allt skiftar form. Förändringen är det enda konstanta, det är verkligen så. Och nya generationer växer upp, snart är de halvgamla, snart är de gamla och undrar: Vart tog allt vägen? Trösterikt nog blev klagoropen och skrina av smärta hymner av tacksamhet. I andra änden på den stora juicepressen som var livet.

2013-09-17 @ 14:28:09
Postat av: Mooseeyes igen

Love hurts. Jag tror inte att jag har berättat det för dig, men när vi hälsade på dig i januari förra året var det en av de senaste gångerna jag träffade A. Sen skar det sig totalt mellan mig och hennes mor, som använder vår dotter för att försöka pressa mig på pengar. Jag blev tvungen att lämna Chile - det var inte så svårt för henne att få rättsapparaten med sig, med tanke på (bland annat) att hon hade en hel familj som vittnade (falskt) och jag inte ett enda. Så jag har inte träffat A på ett och ett halvt år. Det är mycket smärtsamt.

Varför det nu skulle bidra till att lätta din smärta. Men nånstans tangerar våra erfarenheter varandra. Vanmakten att se barnen växa upp och inte få vara med. Dina blir väl dock inte hjärntvättade, tänker jag... På så vis har du det lite lättare. Plus att du ändå får träffa dem.

Och så har har killarna mist en underbar syste, DET gör ont att tänka på.

Blås såpbubblor för min dotter Tina, om du har några kvar. Hon behöver det.:-( /M

Svar: Det ska jag.
Harpasione

2013-09-17 @ 23:48:12
Postat av: Annika

Oj vad mycket smärta livet innehåller. Bäst att blåsa såpbubblor och tänka på Mooseyes skruv? Eller hur hantera smärtan?

2013-09-19 @ 09:49:28
Postat av: Mooseeyes

Annika: På något sätt hjälper det väl att tänka på att det alltid har varit så. Livet har bara varit möjligt i korta stunder, liksom. För de flesta människor. De flesta får sin beskärda del, och så har de väl alltid varit, och förr mycket mer än nu, trots allt. Att det hör till själva grundvillkoren. Det är lättare att acceptera då, tycker jag. Sen hjälper det förstås om man tror på något hinsides, det gör jag... Vi är bara gäster här, vår egentliga värld är en annan. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Kärleken måste man väl tro på?

2013-09-19 @ 14:15:45
Postat av: Mooseeyes påminner...

... om Dan Andersson. Jag vet ingen som har beskrivit det bättre än han:

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

- - -

Det är något bortom bergen...

2013-09-19 @ 14:18:27
Postat av: KaosJenny

Tack för att du fortfarande delar med dig. Kram

2013-09-19 @ 15:53:30
URL: http://fantastisktkaos.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0