Bo
har man inget hem.
Man har ett BOENDE.
På sin höjd.
Assistenterna är alltid dubbelt så många som du
och de kan prata.
I ett boende blir du duschad och lagd och flyttad påklädd avklädd efter behag.
Det ÄR du som bestämmer.
Men det är inte ett HEM.
Kanske därför inte barnen kommer så ofta?
Jag läser dina senaste bloggtexter och hoppar sedan till de första. Lyssnar på Gunhild Carling och begrundar olika liv.
De korta liv du beskriver i " pssst..".
Gerds och min förstes, som blev 200 dagar.
Geds liv och mitt eget, och ditt; som jag inte vet mer om än vad jag har läst här.
Jag begriper inte mycket men det finns mycket roligt att tänka på i sorgen och saknaden. Det gör allt både sorgsnare och gladare på samma gång.