Epilog
Själv gillar jag inte eftermälen.
Men kortfattat :
Jag var stressad hela tiden över tidplanen.
Den höll fram till hemresan.
Roligast var vännen
att alla barnen var med
och att jag köpte en tavla.
När jag kom hem kunde jag inte skriva på datorn.
Jag trodde att mina ögon hade kollapsat och att livet var över.
Datorstativet hade ruskat ur läge på hemvägen.
Nästa morgon kom jag på det och det var bara att dra det rätt.
Men en natt utan att kunna kommunicera kan ni inte föreställa er...
Idag har jag blivit förevisad igen.
Nakenfis.
För tre personer.
Två assistenter och en Arbetsterapeut.
Skulle testa andra armstöd på duschstolen.
Och jag förväntas ha synpunkter bara genom att säga ja och nej.
Snacka om underläge.
Men sånt är livet för en brukare.
Ingens fel.
Utom djävulens.
Spännande med en ny tavla, vad är det för motiv? Hur kunde du förresten få någon att förstå att stativet behövde rättas till? Låter hemskt att inte kunna kommunicera på något sätt. Här regnar det och är grått, kallt och ruggigt. Man börjar längta efter glögg faktiskt. KRAM