En underbar liten historia. Känns det inte som en väldigt avlägsen tid, ett annat liv nästan? Så brukar mina barndomsminnen kännas.
Det måste ha handlat om unge herr Sjöö..?
Gick han inte på gymnasiet?
Vad smarta ni var! :-)
Längesen vi citerade Tranströmer nu... Den här har förstås varit med förut:
"Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan."
Jag kan också höra mig själv gå förbi rätt nära ibland. Men är det jag? Det har hänt så mycket sen dess.
Det sannaste ögonblicket från min barndom var kanske när jag 16-17 år och cyklade ut en tidig vårvintermorgon och hörde en koltrast sjunga. Då var det bara jag och koltrasten, och då var det som att allt blev verkligt. Men först i den stunden. Tänka sig.
Förresten hörde jag ett samtal om 11 häromdan. Och 11:11. Visst var det det klockslaget du alltid såg? Det har med uppkoppling att göra. Mot det gudomliga... Sa dom. Uppkoppling och uppgradering. Utveckling. Kontakt med andra sidan. Yep!
I morse tänkte jag på dig och allt du lärt oss. Tankar som du planterat hos mig!
På regnvåt asfalt
Slingrar daggmaskar sig fram
Njuter av våren!
Tack! Hjärtliga hälsningar från Ann-Marie
Ditt minne drog fram en plåtskylt från för länge sen-gatskylt. Satt på en stolpe lite läskigt högt i ett parkhörn. Runt parken löper en kalkstenstäckt mur. Just där i hörnet var det högt ner till marken men lättäntrat från trottoaren. Vi stod på muren o vågade luta oss ut över djupet för att ta tag i skyltens övre kant. Sedan måste man släppa m fötterna o dingla ett tag innan man hoppade ner.
Hmm - den tog ingen skada vad jag minns. Tålde nog några dinglande tioåringar då o då.
Var håller du hus baby? Long time no blogginlägg.
Om inte AND har varit in och kolla ska jag säga till honom :)
Vilket underbart minne. Så blyg och feg man kunde vara. En hemlighet som bara du och kompisen förstod :-)